Hon - en halvrutten ruin |
Hon läste, med tårar i ögonen, den text som kommit med
posten två timmar tidigare.
Jag vet inte vad du vill att jag ska skriva, vad du vill
att jag ska tala om för dig. Vad är det du vill veta? Jag sa
som det var, berättade exakt vad jag kände. Brydde du dig?
Nej, du skrek, grät, klamrade dig fast vid mig…
Hon la ifrån sig brevet på bordet framför sig. Stirrade ner
på sina händer. Hon skämdes, ja det gjorde hon. Hans ord
fick henne att låta som ett psyko, desperat längtande efter
all kärlek hon kunde få. Det stämde inte, hon hade bara
varit så ledsen, hennes känslor så förvirrade, hennes hjärta
så krossat…
Jag kan väl inte klandra dig riktigt så mycket som jag
skulle vilja. Kanske var jag känslokall, oförsiktig och rent
av elak? Men jag var i alla fall ärlig, det kan du inte
förneka. Varför leva med lögner och missnöje? Det är bättre
såhär, när vi båda vet hur den andre känner, när vi vet vad
som gäller…
Hon blundade, kämpade mot tårarna, tvingade sig själv att
vara stark. Hon ville inte vara feg, dum och patetisk. Han
hade rätt. De visste vad som gällde, de visste vad den andre
tyckte. Men det var bara han som uppskattade det. För henne
hade det bara förstört. Den underbara värld hon levt i hade
rasat samman, förvandlats till en enda gammal och halvrutten
ruin.
Jag förstår att du inte tycker om det här. Det var inte
ditt val, men du får försöka se detta ur min synvinkel
också. Jag känner mig lättare, är inte lika tung av lögnerna.
Kanske kan du glädjas lite åt min lättnad? Även om det säkert
också är svårt…
Hon får plösligt lust att sparka, slå, skrika, riva,
förstöra, förinta. Men hon vet inte vart hon ska börja. Det
finns ingenting i lägenheten som hon känner ilska mot,
ingenting hon vill skada eller ha sönder. Den hon vill göra
illa befinner sig så oändligt långt borta. Och han gömmer
sig bakom ett brev.
Jag vill inte att någon utav oss ska känna smärta, obehag
eller sorg. Jag vill att vi ska kunna tala med varandra, se
varandra i ansiktet utan att vända bort blicken. Jag vet att
jag har sårat dig och förstört din värld, varit elak mot dig
och raserat din självkänsla…
Hon fnyser, hon kan inte tro honom. Hon vill så gärna vara
förstående och lyssnande. Hon vill kunna se honom i ögonen,
men inte så här. Inte som hans ”före detta”. Bara för att få
ett slut på skiten läste hon de sista raderna…
Jag har spenderat många vakna nätter, många grubblande
dagar. Jag har tänkt fram och tillbaka, och jag har bestämt
mig. Ett försök, det ger jag dig. För alla mina känslor har
ännu inte dött ut.
Hennes telefon gick varm hela kvällen.
|
| Kommentarer | | martobicat - 12 apr 12 - 21:29 | | Jag gillar den starkt! |
|
|
|
