A Princes Confession - del 22 |
Kap 22
Ayaka:
Jag kollade upp i taket. Solen hade börjat gå upp och det var dags att sova. Jag var trött men ändå var det så mycket som höll mig uppe. Det hade hänt så mycket konstigt idag. Jag visste inget om Shou, inget om slottet. Tänk att jag inte ens hade vetat att Shou var prinsen från början. Jag såg honom inte riktigt som en prins. Visst såg han ut som en, precis som i sagorna men ändå. Jag ville inte bete mig emot honom som de andra flickorna på slottet. Tysta med nersänkt huvud. De visade respekt men samtidigt så skulle inte jag vilja att alla var så stela omkring mig om jag var kunglig. Jag visste ju inte vad Shou tyckte. Han verkade ju uppskatta ensamhet. Men på något sätt var det som att det gick bra att ha mig omkring. Kanske såg han på mig som luft, men jag tror att alla människor behöver någon att prata med ibland.
Nej nu var det dags att sova. Undra om jag skulle börja sakna dagarna, sol och glittrande vatten. Att Shou klarade att bara leva i mörker. Samtidigt var det lite mysigt med natten ändå, det fanns en mystik som inte fanns på dagen och den folktomma tystnaden var ibland lite skön. Men omväxligt behövs ju med.
Nej nu igen, dags att sova! Jag ställde klockan på sex på kvällen så att jag skulle hinna upp och göra mig själv i ordning innan jag gick och väckte Shou.
Jag vaknade och gjorde mig i ordning. Flätade det tjocka håret till en stor fläta och vandrade iväg till köket för att ta en snabb frukost. Eller kvällsfika kanske man skulle säga. I köket mötte jag Jenette, hon som visat mig runt då jag kom.
”Godkväll.” sa hon och nickade åt mig. jag log och tog en bit bröd.
”Hur går det för dig?” frågade Jenette.
”Em, jag tror jag börjar lära mig att anpassa mig efter honom lite.” sa jag. Hon nickade seriöst.
”Han kan vara mycket sträng.” sa hon. Jag höll tillbaka ett skratt. Hon pratade så fint på något sätt. De rätta orden hon skulle säga var nog: han kan vara skit elak!
”Jo, men det går nog bra.” svarade jag. Då log hon milt.
”Vad glad jag blir. Det är skönt att se att det finns någon som kan förstå prinsen.” sa hon som om de hade haft svårt med de på slottet. Fast förstå honom, det gjorde ju inte riktigt jag heller.
”Förresten Jenette.” sa jag. ”Vet du vad Prinsen gillar att äta till frukost?” frågade jag. Hon rynkade pannan.
”Jag är inte säker, jag ser honom aldrig äta. Han äter bara med alla då hans far Kungen bestämt att samla allihop.” sa hon.
”Okej.” sa jag. Då fick jag väl göra något bara. Jag tog fram en bricka och började bre några mackor. Det var som att jag ville försöka stryka den galna väckningen från gårkvällen. Och frukost på sängen skulle väl inte göra honom arg? jag gjorde tre koppar för att jag inte visste vad han ville ha, Kaffe, te och mjölk. Det såg lite fult ut men då kunde han åtminstone välja själv.
Jag öppnade försiktigt dörren och ställde brickan på hans skrivbord. Jag öppnade på de tjocka sammetsgardinerna, som krävde att jag verkligen tog i för att få dem åt sidan, för att släppa in det svaga ljuset som himlen fortfarande bar. Shou vaknade inte, han låg på rygg med täcket under revbenen och såg ovanligt avslappnad ut. Nästan så att man inte ville väcka honom. Jag tog brickan och kröp försiktigt upp i sängen. Hoppas han inte skulle bli rädd eller putta ner mig.
”Shou.” viskade jag. Han låg helt stilla.
”Vakna!” sa jag och la min hand på hans axel. Han var varm och huden var len. Jag blev tyst och betraktade honom ett tag. Jag satt på knä vid hans sida med brickan i famnen så att klänningen puffade upp sig på var sida. Han vände huvudet emot mig och öppnade plötsligt sakta ögonen och såg rakt på mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 23 nov 11 - 01:40- Betyg:  | | Le gasp :O | | mizzkitty - 22 nov 11 - 22:07- Betyg: | | Riktigt bra del, tycker att du ska fortsätta :) |
|
|
|
