Himmelska Väktare [del 5] |
Hejsan allihopa!
Nu hoppas jag på att allting ska vara rätt!
Förhoppningsvis finns inga fel som måste rättas till ;)
Jag hoppas att ni gillar det! Ert stöd är ren magi för mig!
-------------------------------------
Kapitel 3
Bilresan blev nästan som en terapisession för mig. Jag tog mig djupare och djupare in i mitt förflutna och fick möjligheten att se allt i ett nytt och annorlunda ljus. Mina hemtrakter blomstrade i vårens ljuvlighet och ju längre jag färdades desto vackrare blev vädret och allt det påverkade. Molnen skingrades och äntligen fick solen en möjlighet att verkligen visa upp sin fulla potential. Ingenting kunde förstöra stunden. Även fast jag tyckt att dagen var kylig tidigare, drog jag nu ner bilrutan fram på min sida och höjde åter igen upp volymen på radion till det högsta mina öron kunde hantera. Känslan av frihet var verkligen upplyftande, och om det inte varit för det faktum att allt känts så omtumlande och ologiskt så hade jag mycket väl kunnat glömma bort var jag var på väg, och varför. För en stund kunde ingenting komma åt mig.
När jag passerade skylten (som markerade stadsgränsen) och såg de stora bokstäverna leda mig hem sjönk det tillfälliga lugnet djupare. Jag var fullt centrerad. Jag bestämde mig för att åka hem innan jag skulle bege mig till kyrkan. Det kändes fel att ignorera min familj och härkomst när jag väl var hemma, även om ingen skulle vara på plats vid den här tiden ändå. Jag skulle i alla fall få en möjlighet att strosa runt på hemmaplan, och verkligen landa. Kanske kunde jag lista ut vad jag verkligen var ute efter. Vilka frågor som faktiskt krävde svar. Jag körde välbekant bilen igenom staden och vinkade glatt till de bekanta individer jag passerade på vägen. Deras ansikten lyste upp i glädje och de vinkade entusiastiskt tillbaka. Jag älskade den här staden. Även de jag inte kände så väl blev glada när jag kom tillbaka, som om även de hade saknat mig och verkligen önskade mig lycka. Även om jag är en positiv människa som ofta försöker se det bästa i alla situationer, så blev jag faktiskt överrumplad över hur bra allting kändes just i denna stund. Allting var så sockersött att det nästan var på gränsen till sliskigt, men det passade mitt humör perfekt.
Den sista biten fram till mitt barndomshem gick nästan lite för fort. Jag trivdes så bra med att köra bil. Speciellt med underbar musik som sällskap, men samtidigt var det väldigt skönt att vara framme. Mina fingrar rörde sig flinkt och smidigt över nycklarna, fönsterreglagen och radioknapparna när jag gjorde i ordning allt så att jag kunde lämna bilen på uppfarten. Dörren gick igen med en lätt duns och jag tog de korta stegen upp till dörren med lugn beslutsamhet. Där vände jag mig om, riktade den elektroniska nyckeln mot bilen och tryckte igång låset med en enda rörelse. Sedan vände jag på välkomstskylten (som hängde i ett snöre på dörren) och tog ner extranyckeln som var fasttejpad på baksidan. Det kändes som att jag var sju år igen och precis hade kommit hem för dagen. Jag drog bekant av mig ytterkläderna i hallen och hängde dem på de vanliga platserna och tog sen en rundtur i huset.
Ingenting verkade ha förändrats under den tid som jag bott i Charlottesville. Det var lika lugnt och hemtrevligt som vanligt. Till skillnad från Abbys lägenhet var det inte överdrivet rent och igenplockat, men heller inte speciellt smutsigt. Det var enligt mig en perfekt balans, men jag kanske alltid har varit lite partisk på den fronten. Det är svårt att inte vara det när det känns så självklart att själva tanken nästan är löjlig. Mitt sovrum hade alltid varit beläget på övervåningen och det var lika mysigt som jag mindes det. Jag hade bestämt att väggarna skulle vara i en krämvit nyans, som kunde inredas i en klassisk känsla med mjuka och lantliga möbler. Ett stort fönster var riktat mot trädgården och det lilla trädbeprydda området på baksidan, och framför det fanns en inbyggd sittplats med en liten madrass och kuddar som gjorde den till en perfekt plats att sitta och filosofera på. Det var så ljust ute att jag inte behövde tända någon lampa. Istället plockade jag direkt fram en filt ur garderoben och gick bort till fönstret och borrade mig ner bland kuddarna. Jag huttrade till lite när jag drog filten runt kroppen, men efter en stund spred sig värmen i min närhet. En obehaglig känsla kom över mig när jag insåg hur mycket jag hade tvingats att sitta stilla och slappna av de senaste dagarna. Det kändes nästan som om jag inte var mig själv längre. Jag som alltid hade haft fullt upp och inte känt något behov av sömn. Det var absurt att jag helt plötsligt skulle ha förändrats så mycket. Ingenting verkade stämma riktigt för tillfället, och det skrämde mig faktiskt lite. Jag drog en av kuddarna mot mig och tryckte den mot bröstet en stund. Samtidigt försökte jag åter igen hitta svaren jag saknade. Vad handlar allt det här om? Har jag ens någon anledning att vara rädd? Kan det vara så att jag bara är löjligt paranoid? var några av frågorna jag inte kunde komma undan.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men när jag väl reste på mig igen så var det ingen tvekan om att jag behövde det. Jag var stel och hård i hela kroppen. Jag vek ihop filten och lade ner den vid fönstret och gick sen ut ur mitt rum. På väg nerför trappan kunde jag inte undvika att titta på alla familjefoton som var uppsatta utefter väggen. De visade vår gemensamma historia i väl utsatta led och alla (som vi någon gång sett som en del av familjen) var representerade. Detta gjorde att (i stort sätt) hela väggen var använd. Det här var min familj. Ingenting kunde förändra det. Jag fortsatte sen snabbt ner på nedervåningen och började samla ihop mina ytterkläder igen. Allting kändes så välbekant. När allt var hopplockat gick jag ut, låste dörren, satt fast nyckeln på sin plats igen och hoppade sen smidigt in i bilen.
Det tog inte lång tid att ta sig till kyrkan. Den låg bara några kilometer bort. Det kritvita kyrkotornet sträckte sig mot himlen och dess topp (som i motsats var kolsvart) markerade den stora klockan och korset som blev som en bro upp till himlavalvet. Kyrkogården var inte speciellt stor. Den ramades in av mossbelagda stenmurar som med en antik aning matchade gravstenarna och korsen i färg. Den bröt även vackert av mot den smått gröna gräsmattan som var på väg att komma fram. Gräset gjorde i sin tur att luften luktade av grönska och vår. Jag körde runt muren för att komma till parkeringen som var belägen på andra sidan av byggnaden och parkerade sedan bilen på den närmaste platsen. Ett stort träd stod bredvid min parkering och markerade ingången till kyrkogården. Stora grenar bredde ut sig över biltaket och gav en aning skugga. Det var både skönt och lite obehagligt. Skuggan gjorde att jag kunde se mig omkring utan att behöva bli bländad av solljuset, men det gjorde även att den kyliga luften fick ett starkare grepp om mig. Jag började därför snabbt röra mig mot den stora porten vid ena kortsidan. Det var ett flertal människor utspridda över gården när jag kom in på området. Vissa var böjda över gravbäddar där de börjat plantera nya blommor eller placerat personliga ägodelar. Andra var på väg till sina bilar för att återvända hem. En äldre dam betraktade mig med sorgsna ögon där jag gick. När jag kom fram så långt att jag kunde tala till henne utan att skrika stannade jag och svarade på blicken med ett tilltal.
”Hej! Är du här och hälsar på någon speciell?” frågade jag lite försiktigt och log värmande mot henne.
Jag ville inte störa henne, men inte heller bete mig oförskämt. Hon betraktade mig en stund och jag trodde nästan att hon inte skulle svara mig, men precis innan jag var på väg att fortsätta gå hostade hon till lite och valde att svara.
”Ja! Min man… Vi hade haft bröllopsdag idag om han fortfarande var med mig.”
Mitt hjärta sjönk som en sten. Det var inte ett svar jag hade förväntat mig, och jag visste inte vad jag skulle svara på det. Ingenting jag kom fram till verkade över huvud taget närma sig ett bra svar.
”Åh, jag är så ledsen!” fick jag tillslut ur mig med en klump i halsen. ”Det måste vara en jobbig dag för dig. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns, men om du ursäktar att jag säger det, så tror jag inte att han är borta. Han kommer alltid att vara med dig, hela vägen.”
Jag gick fram till henne och ställde mig mot graven som för att visa min respekt, sen vände jag åter blicken mot kvinnan bredvid mig.
”Du är ung och positiv. Jag minns när jag kände likadant. Ingenting var omöjligt, och allt var bara en början.” svarade hon och stirrade tomt mot namnet på gravstenen. ”Ursäkta mig! Jag menar inte att vara dömande. Tack för dina vänliga ord!” fortsatte hon sedan skakigt och log lite mot mig.
”Ingen orsak! Jag önskar dig bara glädje” sa jag och nuddade henne försiktigt med handen.
”Tack igen unga dam! Detsamma till dig!” sa hon när jag såg henne i ögonen en sista gång, och sen fortsatte mot kyrkan. ”Tänk att det fortfarande finns godhet i världen.” hörde jag henne viska tyst för sig själv.
Kyrkans stora port gick tungt upp när jag la styrkan i mina armar och tryckte den inåt. Den mastigt ingrodda luften slog mot mitt ansikte, och det doftade av psalmböcker och brinnande ljus. Hela interiören gick i en dämpad grön färg och längst fram tornade altaruppsatsen upp sig med två änglapelare på var sin sida. Motivet för tavlan var en väldigt enkel och klassisk bild av Jesus på korset, med en mörkt blå bakgrund. Tillsammans med altarräckets ljust röda dynor gav färgerna inredningen liv och styrka. Jag trodde först att jag var ensam. Inte ett ljud hördes och den enda rörelse jag uppfattade var stearinljusens lågor som flackade i vinddragen, men när jag stilla knäböjde vid altaret noterade jag någonting i ögonvrån. En skepnad insvept i en mörk mantel (där kåpan dolde huvudet och nästan fick denne att verka ansiktslös) stod vänd mot mig vid dörren till sakristian. Jag kunde dock inte undvika blicken som brände mot min hud. Även utan ögon kunde jag registrera bevakningen av min varje rörelse. Det fanns en besatthet här, som oroade mig. En känsla av övertygad mening, som övergick verkligheten. När jag nästan blickstilla reste mig upp på fötter igen, rörde sig den insvepta graciöst mot mig. Varje steg gjorde att min puls rusade, och jag kunde riktigt känna hur blodet började koka i mina ådror. Jag litade inte för en sekund på att detta skulle sluta lyckligt. Nu ville jag springa. Varje cell i min kropp var inställd på flykt, men jag var som faststelnad i golvet. Jag kunde inte ens röra mina fingertoppar längre. Jag var som en staty som visade den evigt troende. Den som aldrig skulle lämna sin tro och kyrka. Ögonblicket bröts av den kristallklart starka röst som jag inte längre kunde missta mig på. Det fanns bara en, (påhittad eller verklig) som kunde bemästra en sådan stämma.
”Samara min vän! Jag har väntat dig.”
Två vackert formade händer visade sig när de vördsamt förde ner kåpan från huvudet och la den mot ryggen. Det manliga ansiktet som nu visades för mig var så sagolikt och kärleksfullt att jag tappade andan. Ögonen som tittade beslutsamt på mig var i en grå och ljusblå balans. Huden var klart blek och visades upp i en avlång och skarp ansiktsform. Håret var medelkort och platinablont. Det låg helt platt utefter huvudet, i en spetsig och vass frisyr. Ett kort skägg i samma nyans som håret följde käklinjen, och även en liten korthårig mustasch gick att urskilja ovanför läppen. Jag kunde fortfarande inte röra en enda kroppsdel, än mindre svara på hans ord.
”Du behöver inte vara rädd för mig! Jag menar dig inget illa.” sa han vänligt när han såg min panikslagna blick. ”Jag vill börja med att ursäkta om mitt försök att nå dig tidigare skapade obehag. Hade det kunnat ske på ett bättre sätt så hade jag valt det. Det måste du tro mig om!” fortsatte han i stark och beslutsam ton.
Allting lät väldigt officiellt och korrekt. Hans ord var strikta, men det fanns inte en tvekan om att han menade vad han sa. Han stod tålmodigt stilla och väntade på att jag skulle återfå fattningen. Det kändes som en evighet innan det hände, men tillslut kunde jag faktiskt slappna av tillräckligt för att fokusera fullt igen.
”Vem du än är, kan du inte ha någonting att ursäkta för. Jag har aldrig träffat dig förut, eller pratat med dig.” svarade jag enkelt. ”Det här är bara ofattbart.” muttrade jag sen för mig själv.
Nu började jag bli riktigt trött på allt det här. Jag hade kommit hit med hoppet om att hitta svar, och nu var jag mer förvirrad än någonsin. Vilka tankar som än genomfor mitt medvetande, var jag fullt besluten att inte låtsas om dem.
”Du vet vad som är sant Samara. Även om du inte vill erkänna det för dig själv. Det är därför vi är sammankopplade du och jag. Det har alltid varit vårt öde.”
Han var fortfarande fullkomligt lugn, även om jag var irriterad och besviken. Ingenting verkade bekomma honom. Jag försökte suga åt mig hans stabilitet. Allt för att kunna få tillbaka mitt sunda förnuft.
”Innan vi ens börjar diskutera vad jag vet eller inte vet, vill jag veta vem du är. Jag tänker inte stå här som ett fån, och inte ens veta vad du heter.” la jag frustrerat fram mot honom.
”Mitt namn är Gabriel.” svarade han lugnt, nästan som om han tyckte att det redan var självklart. ”Lita på dina instinkter Samara! Du vet redan allt du behöver, och vi har viktigare saker att diskutera än din egen misstro till sammanhanget.”
”Misstro till sammanhanget!” slängde jag ursinnigt ur mig. ”Arroganta hemlighetsmakare! Vem tror du att du är egentligen? Vem har gett dig rätten att trakassera mig med absurda antaganden?”
Det bubblade så intensivt av ilska och förvirring inom mig att jag nästan stammade ur mig orden. Jag hade fått nog nu. Nu var jag fullkomligt beredd att åka tillbaka till Charlottesville och glömma minsta lilla minne och tanke om hela situationen. Utan minsta notis om denna Gabriel vände jag mig om och började klampa ut ur kyrkan med tunga steg, men innan jag ens hann reagera stod han framför mig och höll fast mig över armarna. Tydligen hade jag inte rätt att gå därifrån. Han började säga något, men avbröt sig mitt i orden och fick en intensiv skärpa i blicken. Hans blick fixerades dock inte på någonting specifikt. Istället såg det ut som att han lyssnade efter viskande ord i fjärran.
”Vad..?” Började jag fråga (eftersom jag inte hört ett ljud), men han avbröt mig genom att schysha bestämt och titta mig rakt i ögonen. Känslan av att drunkna i det djupa gråblå havet som dessa ögon innefattade var fullständigt omtumlande.
”Vad som än händer nu, lita på dina instinkter om mig! Så ska jag inte göra dig besviken. Ingen ska få göra dig illa!”
Både hans ögon och röst mörknade, och jag kunde känna hur han spände upp varje muskel när han snabbt drog in mig bakom sig så att han stod mellan mig och den stora porten. Hans blick flackade aldrig och fokuseringen var total. Själv hade jag inte hunnit uppfatta hur olycksbådande och hotande situationen hade blivit. Allting hade skett så fort att jag inte ens insåg att porten öppnades förrän den stod på vid gavel och en ny gestalt visade upp sig i kyrksalen. Denna gestalt var en total kontrast mot den vackra varelse som nu stod och skyddade mig med sin egna starka kropp. Han var mörkt gråsvart i hela sitt utseende och ögonen lyste, glödande av ren galenskap. Hans kropp var tanig, sjuk och utmärglad, men jag såg ändå vilken skada han kunde utföra. Total förstörelse.
”Trodde du verkligen att du kunde rädda henne från mig Gabriel?” väste han fram och ett triumferande leende spred sig över hans ansikte.
Kroppen framför mig stelnade först till, men började sedan skaka lite under ytan. Inte ens hans andetag tilläts visa sig fullt. Endast två korta meningar hördes till svar. Starka, lojala och oböjliga.
”Du kommer aldrig att nå henne! Om det så kostar mitt liv.”
Jag vet inte vad det var som hände inom mig i den stunden. Det enda jag visste var att jag inte längre kunde ignorera den känsla, som jag hela tiden hade tryck undan. Den som kvävts av mitt logiska tänkande. Jag visste att det enda som alltid varit bestående i mitt liv, var den inre vetskapen om att jag aldrig var ensam. Att det alltid skulle finnas någon som vakade över mig och skyddade mig om jag behövde det. Mina fingrar fattade ömsint tag om de två smycken som hände på mitt halsband. De två, som nu blev beviset för vad jag måste lägga min tilltro till. Mitt konfirmationskors i enkelt silver, och den lilla ängeln som så ofta vackert glittrade mot min hud.
”Jag tror på dig! Visa vad de rättfärdiga är kapabla till!” viskade jag i Gabriels öra.
I stunden som följde mina ord var det bara två saker jag hann uppfatta fullständigt. Den första var att bortanför oss drog den mörka gestalten fram två smutsiga, men välslipade svärd i var sin hand, och den andra var Gabriel som svarade genom att trycka ner mig på stengolvet bakom en av de främsta bänkarna och sen ta ett par steg framåt där han slängde ifrån sig sin beslöjande mantel och visade sin kraftfulla kropp (där högerhanden nu greppade om ett kraftigt, välsnidat och blänkande svärd), och de två kritvita vingar som nu gudalikt sträckte ut sig långt utefter hans sidor, och bevisade hans sanna identitet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 31 jan 12 - 14:21- Betyg:  | Bra språk som alltid! :) hittade en punkt där det skulle vara kommatecken men inget annat. :)
Härligt att komma tillbaka till dikta och dundra rakt in i händelsernas centrum! | | martobicat - 27 jan 12 - 18:16 | | Du borde satsa på att bli författare ;) | | EmmaGlimne - 24 nov 11 - 21:01- Betyg: | | Ojoj :O Maila! | | jeans - 22 nov 11 - 20:10- Betyg: | | wow! Oväntat slut, riktigt intressant! Mejla c: |
|
|
|
