HP - Historier om Marodörer, av Marodörer |
Det var nu flera veckor (nästan månader) sedan min goda vän Therese fyllde år men jag hade lovat henne en historia och här kommer den - det är ungefär i samma stil som min tidigare berättelse ”Historier om Marodörer, av Marodörer” men ändå inte riktigt lika. Jag hoppas att ni gillar den och lämnar en kommentar efteråt för det gör mig galet lycklig.
/Er JvJ
Snöstormen hade dragit in över Hogwarts tidigt på morgonen och som för att fira att sista lektionen innan jullovet, skötsel och vård av magiska djur, blivit inställd hade Marodörerna gjort en liten tripp ner till köket.
”Remus, kan du skicka mig en av kakorna?” Frågade Sirius som låg utsträckt över James säng.
Hans brunhåriga vän log och slängde åt honom en kaka innan han återvände till sin bok.
”Sirius Black”, den varnande rösten kom ifrån pojkarnas delade badrum och ett leende spred sig över Sirius ansikte. ”Våga inte smula ner min säng, vet du hur obehagligt det är att sova på kaksmulor?”
”Att du ens kan tänka tanken”, ropade Sirius tillbaka med vad som skulle likna en förorättad min och förde handen till hjärtat. ”Det sårar mig, min gode vän. Det sårar mig djupt.”
James skrattade bara och lämnade badrummet med en handuk lindad kring midjan, han plockade upp sina glasögon från nattduksbordet och placerade dem på näsan.
”Du ligger på mina kläder”, han nickade mot den stickade tröjan som låg halvt synlig under Sirius mage och denne sände honom ett brett leende innan han åt upp resten av kakan som, mycket riktigt, lämnade rikligt med smulor i sängen.
James suckade och vred huvudet åt Remus håll. ”Kan du övertala honom, snälla Moony?”
Remus placerade ett finger på raden han var vid och vände blicken mot sina två kompisar, mungiporna drogs i ett svagt leende och han skakade på huvudet åt deras barnsliga beteende.
”Och ni ska gå sista året”, sade han med en liten suck och höjde på ögonbrynen. ”Sirius, det räcker nu.”
Sirius grimaserade innan han rullade åt sidan så att han nu låg på rygg och stirrade upp i taket.
”Vart är Peter, han försvann så plötsligt?”, frågade han och drog ihop ögonbrynen.
James sade någonting inifrån tröjan men det tjocka garnet gjorde hans ord omöjliga att urskilja.
”Han har extralektion med Professor McGonagall”, sade Remus och slog ihop boken som han sedan placerade på sängen bredvid sig. ”Vill ni hitta på någonting? Jag kan leta upp mina knallkort?”
James drog precis på sig byxorna och satte sig sedan ner på sängen bredvid Sirius för att ta i tu med raggsockorna, det droppade fortfarande vatten från hans hår och glasögonen hade en tendens att halka ner.
”Kan vi inte gå och muntra upp honom lite?” Frågade Sirius som återvänt till att stirra upp i taket. ”En sådan här ovädersdag kan man inte spendera ensam med McG.”
Sagt och gjort, de tre vännerna packade ner kakorna som de fått ifrån köket, tog med sig en varsin varm filt och vandrade den inte allt för långa, eller okända, vägen till McGonagalls klassrum.
”Ville ni någonting särskilt?” Frågade Minerva McGonagall med höjda ögonbryn när de tre pojkarna klev in genom dörren med glada leenden. De släpade sina filtar efter sig och släppte dem inte förrän de slog sig ned på bänkarna runt om lille Peter Pettigrew som såg på dem med stora ögon.
”Vi tänkte”, sade Remus med ett artigt leende, ”att vi kanske kunde få hålla Peter sällskap?”
Professor McGonagall snörpte på munnen.
”Och hindra honom från hans studier?” Frågade hon och skakade på huvudet. ”Mr Pettigrew är här för att han ligger efter resten av klassen, han behöver lugn och ro – någonting jag tvivlar på att ni kan ge honom.”
”Kom igen, McG”, sade Sirius och lade upp fötterna på bänken. ”Det blåser storm där ute, vår sovsal är i en hopplös röra och vi vet att Peter jobbar bättre om han får ta en liten paus då och då.”
McGonagall öppnade munnen för att svara honom när hon blev avbruten av James.
”Snälla”, sade han med en bedjande blick. ”Vi har kakor med oss och filtar – kan vi inte få stanna här ett litet tag i alla fall, annars har vi släpat med oss allting i onödan.”
Minerva McGonagall suckade djupt och skakade på huvudet åt deras påhitt, på vägen tillbaka till katedern kämpade hon för att inte le.
”Låt gå”, sade hon sedan och pojkarna lyste genast upp. ”Ni kan få stanna ett litet tag så rättar jag prov under tiden, men när jag säger att det är dags att gå så förväntar jag mig att ni gör som jag säger, är det förstått?”
”Det är förstått”, sade pojkarna unisont och en filt slängdes över till Peter som lade ifrån sig trollstaven på bänken och vände sig mot sina kamrater.
”Kan ni skicka en kaka?” Frågade han entusiastiskt och eftersom James visste att han aldrig skulle kunna fånga en i luften böjde han sig fram och räckte honom en med ett leende.
”Så, vad gör vi nu?” Frågade Sirius som knäppte händerna bakom nacken.
”Det finns bara en sak man kan göra i ett sådant här oväder”, sade James och satte sig bekvämt på en av bänkarna, filten hade han lindat kring axlarna och leendet på hans läppar skvallrade om hans förtjusning. ”Vi berätta historier.”
Professor McGonagall höjde på ögonbrynen där hon satt vi katedern och bläddrade i sina papper men hon sade ingenting och pojkarna fortsatte som om hon inte ens var närvarande.
”Remus börjar”, sade Sirius och slöt ögonen i väntan på en historia.
”Och varför ska jag börja?” Protesterade Remus som satt med kakburken i knäet, burken hade från början varit fylld till bredden men innehållet hade redan minskat rejält. ”Varför kan inte James eller Peter börja? Eller du, för den delen.”
”Du har bäst berättarröst”, svarade Sirius med en axelryckning och drog på mungiporna. ”Eller vågar du inte?”
Remus himlade med ögonen, ställde ifrån sig kakburken på James bänk och lutade sig tillbaka.
”Okej”, sade han och harklade sig. ”Det här är berättelsen om Moony, den förbannade.”
Vännerna sneglade på varandra innan de drog filtarna närmre kroppen och lyssnade till sagan.
”Moony var en mycket gammal man som levde för sig själv i en stor herrgård, han hade inga tjänare och de ända människor han såg var de som trängdes utanför järnportarna i hopp om att de skulle få se en skymt av byns utstötta.
Men Moony visade sig sällan, hans kropp var svag och särskilt under höst och vintermånaderna höll han sig inne för att inte falla offer för sjukdomar. Så levde han under många, långa år och tillslut skulle folkets nyfikenhet dämpas, de slutade sina vandringar upp till herrgården och det tycktes som om Moonys existens föll i glömska.”
Remus gjorde en kort paus och drog på mungiporna, vännerna satt slagna i tystnad och deras miner eggade honom till att fortsätta.
”Men så en dag hände någonting fasansfullt som fick människorna att återigen börja viska om den gamle mannen och vallfärda upp till hans portar.
Människor i byn hade börjat försvinna, utan anledning och utan att lämna något spår efter sig. Det var som om de raderats, som om de aldrig funnits – och misstankarna riktades mot Moony.
Man visste att någonting var allvarligt fel med honom och det viskades om att han var farlig, att han var ett monster.
Så en kväll, när en liten flicka försvunnit, blossade det till bland byborna och med högafflar och brinnande facklor bildade man ett tåg som marscherade mot de låsta portarna.
Denna kväll skulle inga portar kunna hindra dem, människorna bröt sig igenom och folk vällde in på den stora gården av sten, knytnävar bultade på dörrarna och arga skrik ekade i natten.
Moony som vid den tiden legat i djup sömn vaknade upp och trots att vart steg han tog smärtade honom tog han sig ner för den vindlande spiraltrappan och bort till ytterdörren.
För sent kom han ihåg trollstaven som han lämnat på nattduksbordet och med darrande händer öppnade han den stora trädörren. Han förväntade sig att människorna skulle hoppa på honom, sticka ihjäl honom med högafflarna så fort de fick se honom, bränna ner hans hus – men allt han möttes av var tystnad.
Hans gamla ögon vändes mot först den ena mannen sedan den andra, han hade sett dem förut. Vid grindarna. Från distans hade han sett dem växa upp. Och nu stod de här, med hat i sina blickar.
Trots att det var första gången på lång, lång tid som Moony befann sig så nära levande människor dolde han sin förvåning väl – han höjde enkelt på ögonbrynen och log svagt.
”Vad kan jag hjälpa er med?” Frågade han och det var som om hans röst bröt förtrollningen – ropen steg och folkhopen framför honom började röra sig. Kropparna gungade fram och tillbaka.
”Barnarövare!” Ropade någon följt av skrik om mördare och monster.
”Jag, jag vet inte vad ni talar om”, stammade Moony och backade undan dem, en gest som eggade människorna att följa efter honom in. Högafflarna glimmade i skenet från deras facklor.
”Du rövade bort min fru”, vrålade en av männen längst fram och tårar föll ner i hans buskiga skägg. ”Hon skulle aldrig ha lämnat mig – du dödade henne.”
Moony skakade på huvudet, ville protestera, men han fick inte fram någonting.
Och så, mitt i allting, delade molnen på sig och månen trädde fram i sin strålande prakt.
Moonys ögon vidgades av skräck och han sjönk ihop i en hög på golvet, hans tunna kropp skakade våldsamt och människorna från byn backade undan – osäkra på vad de skulle göra.
Ett isande tjut fyllde hallen som de stod i och lampkronorna ovanför deras huvuden darrade.
”Gud bevare mig”, viskade någon och allas blickar var som fastlåsta på den ryckande kroppen i mitten av rummet. Hans silvriga hår tycktes sprida sig över kroppen, lemmarna knakade och vreds i omänskliga vinklar.
”Han är ett monster”, viskade en annan och greppet kring hans högaffel hårdnade, mannen sneglade på sina grannar, sina vänner och släktingar. ”Låt oss göra slut på honom.”
När ingen gjorde en min av att ta första steget pressade mannen, som var byns borgmästare, ihop läpparna och gick fram till den ryckande besten vars liv stals ifrån honom brutalt och utan ånger.”
Remus leende dog ut och han gnuggade sig i ansiktet innan han fortsatte, hans röst darrade.
”Människorna återvände till byn och föll snart tillbaka i sina gamla vanor, man talade med förakt om det döda monstret och borgmästaren, som höll i högaffeln, hyllades som hjälte.
Men så en dag, knappt en vecka efter händelsen uppe i herrgården, fann man den lilla flickan som försvunnit från sin familj den kvällen.
Hon var blodig och det syntes att hon var slagen i chock. Byborna firade hennes hemkomst och var mycket nöjda med sig själva för nu visste de att de hade handlat rätt – om de inte dödat monstret så skulle flickan aldrig ha överlevt.
Men när barnet hörde deras prat om monster skakade hon på huvudet och berättade att hon varit ute och plockat bär i skogen när rövarna fått syn på henne.
De hade ett tillhåll inte långt därifrån och hon berättade att de sålde människor, att de flyttade runt från by till by för att kidnappa dem de kom åt. Hon hade haft tur som kunnat fly, sade hon.
Mycket riktigt, när man sökte i skogen fann man snart samlingen av rövare och en hemsk tanke slog dem i byn. Man sneglade upp mot den tomma herrgården och tankarna vandrade till den oförstådda varelse vars kalla kropp ännu låg i den dammiga hallen.
Byborna skulle aldrig erkänna att de handlat fel den kvällen – att de tagit en oskyldig människas liv – man skulle istället intala sig själv och varandra att de gjort sig av med ytterligare ett hot. Ytterligare ett monster.
Men att Moony aldrig gjort någonting ont och att han valt att bo själv, utan kontakt med omvärlden, för att inte frestas att skada någon när hans förbannelse var som svårast – det talade man aldrig om.”
Sirius visslade lågt och drog en hand genom sitt svarta hår.
”Jisses, Remus”, sade han allvarligt och sände vännen ett svagt leende. ”Vi skulle nog ha sparat det bästa till sist.”
Remus skrattade och skakade på huvudet medan han snodde åt sig en kaka.
”Ni kommer nog komma upp med än bättre historier”, sade han och rättade till filten som åkt ner en bit, med munnen full av kaka vände han huvudet mot James.
”Det är din tur nu”, sade han genom tuggorna och ett par smulor flög från hans mun.
James sköt upp glasögonen och kliade sig i pannan. ”Min berättelse kommer inte alls vara lika djup som din Remus – men förhoppningsvis kommer ni att le.”
Han lade upp fötterna i Sirius knä och knäppte fingrarna över bröstet.
”Det här är berättelsen handlar om en ung man som slår vad med en pyssling”, han slöt ögonen och log åt bilderna som spelades upp framför honom.
”Mannen satt på en pub, pubben Tre Kvastar för att vara mer exakt, och det såg ut som om han väntade på någon.
Mannen drack inte, han åt inte heller och varje gång den vackra Rosmärta kom fram till honom för att ta en beställning viftade han bort henne.
Ansiktet var vänt mot trädörrarna och var gång det plingade till bakom kassan ryckte han till och blicken fladdrade över besökarna innan han suckade och återvände till sina tankar.
Men så, elfte gången det plingade till på en timme, kom den han väntat på.”
James knyckte åt sig en kaka och skulle precis ta en tugga av den när Sirius viftade med trollstaven så att den istället hamnade i hans utsträckta hand, han höjde på ögonbrynen och såg på honom med en oförstående min.
”Sirius!”
”Du får kakan när du har berättat färdigt, James”, sade han med extra betoning vid hans namn och James hade inget annat val än att fortsätta sin berättelse.
”Personen i fråga var varken trollkarl eller häxa – han var inte ens lärare på Hogwarts.
Figuren som satte sig på stolen mitt emot vår hjälte var väldigt kort, iförd gröna kläder och visade med stolthet upp sitt röda, välvårdade skägg. Det var en pyssling.
”Nå, har du pengarna?” Pep pysslingen och det leende som man ofta associerar med glada små pysslingar var som borttrollat – den här pysslingen var inte glad.
Mannen skrattade stelt och kliade sig i nacken.
”Jag tänkte att vi kanske, för den här gången du vet…”, hans ord dog ut och han harklade sig nervöst när pysslingens blick mörknade.
”Vi hade slagit vad och ni förlorade, min gode herre”, sade pysslingen och böjde sig framåt.
Mannen bleknade märkbart. ”Snälla ni, jag har fru och barn och en hund och jag…”
”Jag har låtit mina män kolla upp er”, sade pysslingen som inte alls såg road ut. ”Ni har ingen familj, ni bor själv med era krukväxter – jag tänker inte visa någon barmhärtighet.”
Mannens blick flackade genom puben och små svettpärlor föll från hans panna.
Pysslingen drog ihop ögonbrynen. ”Nå, trollkarl?”
”Kan vi inte slå vad?” Frågade mannen med ett darrande leende. ”Du får komma upp med en utmaning, vad som helst, och jag ska klara den. Om jag misslyckas får ni göra vad ni vill med mig – om jag lyckas, däremot, lämnar vi den här incidenten bakom oss och talar aldrig om den igen.”
Pysslingen lutade sig tillbaka mot ryggstödet, han hade alltid varit svag för utmaningar och vadslagningar.
”Låt gå”, sade han och klappade med händerna, trädörren slogs upp följt av en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta ringningar.
Mannen spärrade upp ögonen när han såg de tjocka pysslingarna som omringade deras bord.
”Vad är er utmaning?” Frågade mannen och försökte låta bli att stamma av rädsla.
De må vara små och gröna – men det var någonting med de där svarta ögonen som oroade honom.
”Vi har en klassisk dryckestävling”, sade pysslingen med ett leende, han viftade åt en av pysslingarna som slängde upp en säck med pengar på bordet. ”Inget spill – den som avbryter eller svimmar förlorar.”
Mannen svalde en grimas – han visste att de småväxta figurerna tålde långt mer än trollkarlar men han hade inget annat val, så han nickade.
Allting på pubben Tre Kvastar stannade av, blickarna var riktade mot deras bord och om någon sade någonting hyschades de ner.
”Lycka till”, sade mannen med spelad självsäkerhet och pysslingen log.
”Lycka till själv”, svarade han och två stop med eldwhisky placerades framför dem, mannen höjde på ögonbrynen när han såg den starka drycken – någonting som pysslingen genast uppmärksammade. ”Vi tänkte göra plågan kort för dig, på det här viset går det lite fortare.”
Och som på signal började de dricka. Whiskyn brände i halsen och mannen grimaserade medan han slogs mot hostningarna som byggdes upp i hans bröst. Han tänkte inte visa sig svag.”
James suckade och slog ut med armarna. ”Jag kan inte komma på mer, okej?”
Vännerna höjde på ögonbrynen och skakade på huvudet som för att säga att de inte trodde honom.
Med en djup suck slöt James ögonen igen och fortsatte historien, leendet på hans läppar växte sig allt större och större under tiden som gick.
”James Potter!” Hördes en förfärad röst från pubbens ingång och mannen, som egentligen inte var fullt så vuxen som han såg ut att vara, stannade upp.
Ögonen var vilt uppspärrade och han vände sig långsamt, långsamt om så att han såg kvinnan som stod i dörröppningen.
Hennes händer vilade på höfterna och ögonen mörknade när hon fick syn på stopet framför honom.
”Mor?” Frågade han med ett fåraktigt leende och sneglade mot pysslingen vars ögon vidgades av skräck när den rultiga kvinnan plöjde genom havet av åskådare. Hans män hade inte sagt någonting om en överbeskyddande mamma.
”Vad pågår här?” Frågade hon och höjde ogillade på ögonbrynen.
”Er son är skyldig mig pengar, frun”, sade pysslingen som trots sin rädsla för denna skräckinjagande kvinna inte tänkte ge upp sitt vad. ”Om han vinner över mig i antalet druckna eldwhisky så behöver han inte betala tillbaka – men om han förlorar…”
”Så ni utmanar en ung pojke?” James mor skrattade och satte sig ner på en av de tomma stolarna, James rodnade djupt, för det här var en väldigt pinsam situation för skolans populäraste kille. ”Jag kan ge er en bättre match, sanna mina ord.”
Pysslingen drog ihop ögonbrynen, han gillade inte att ändra ett vad men nickade sedan.
”Om ni förlorar, frun”, sade han och fingrade på glaset framför sig. ”Om ni förlorar så dubblar jag skulden.”
Fru Potter log bara och vinkade åt Madam Rosmärta att fylla på det glas hennes son lagom tömt.
”Vänta bara”, sade hon och tävlingen fortsatte under vilda hejarop.
Glas efter glas tömdes och det verkade som om det aldrig skulle ta slut.
När plötsligt: dump. Pysslingen föll ner på golvet, till synes medvetslös, och fru Potter svepte det sista innehållet i sitt glas innan hon ställde ner det på bordet, till synes helt opåverkad.
”Jag antar att tävlingen tar slut där?” Frågade hon de andra pysslingarna vars huvuden guppade upp och ner i ivriga nickningar.
Jublen fyllde den lilla pubben och fru Potter strålade som en sol när hon lade armen kring sin son och ledde honom mot ytterdörren.
”Mamma, det där var otroligt!” Utbrast han med djup vördnad och vände på så vis moderns uppmärksamhet till honom, blicken mörknade och James ångrade genast att han öppnat munnen.
”Du ska vara glad att din far inte får reda på det här”, sade hon och skakade på huvudet. ”Slå vad med pysslingar – ibland undrar jag om du verkligen har någonting mellan öronen.”
James Potter hade i alla fall vett nog att hänga skamset med huvudet och sedan den dagen bestämde han sig för att aldrig mer slå vad med en pyssling. Inte så att fru Potter fick höra om det, i alla fall.”
Sirius skrattade lågt och kunde riktigt se framför sig fru Potters min när hon klev in på puben.
”Du har inte gjort allt det där på riktigt, eller hur?” Frågade Remus med höjda ögonbryn trots att det inte skulle förvåna honom om det var precis vad hans kompis gjort. Slå vad med Pysslingar, han log åt tanken.
James log han med och knyckte tillbaka kakan som Sirius tagit ifrån honom, han placerade sedan händerna bakom nacken och ryckte lätt på axlarna.
”Vem vet”
Peter som suttit tyst under hela berättelsen sneglade mot de stora glasfönstren och när han såg hur snöflingorna studsade mot rutorna mindes han en historia som hans mamma brukat berätta för honom som liten.
”Jag kan berätta nästa historia”, sade han med sin klena röst och vände sig tillbaka till vännerna som höjde ögonbrynen som för att visa sin förvåning, Peter brukade vanligtvis inte delta i deras historieberättande. ”Om det går bra, förstås”
”Berätta på”, sade Sirius och sträckte på sig med en gäspning. ”Vad handlar den om?”
”Det handlar om en ung pojke som går vilse i ett snöoväder och finner -”
”Och finner en mystisk grotta”, fortsatte James med ett trött leende. ”Och i den grottan frigör han en ande som ger honom en önskning -”
”Han funderar länge, länge på vad han ska önska sig”, fyllde Remus i medan han sträckte sig efter kakburken.
”Tillslut har han blivit så pass frustrerad att han säger till sig själv att han önskar att han kom på någonting bra att önska”, sade Sirius som inte kunde låta bli att skratta åt Peters förvirrade ansiktsuttryck. ”Och genast fylls hans huvud med underbara önskningar, den ena bättre än den andra, men han inser då att han har förverkat sin önskning och anden försvinner för alltid – pojken lyckas i alla fall ta sig hem igen och resten av hans liv jagas han av alla de önskningar han kunde ha gjort.”
”Har ni, har ni hört den?” Stammade Peter med stora ögon.
”Alla trollkarlar har hört den”, sade James och ryckte på axlarna, men så såg han Peters dystra ansikte och leendet på hans läppar mjuknade. ”Du kanske kan berätta någonting annat? Komma på någonting själv?”
Peter skakade på huvudet och drog upp filten till hakan som om han skämdes.
”Nej, berätta ni”, sade han och sjönk ihop lite.
De tre vännerna utbytte ångerfulla blickar, för de visste hur lätt det var att bryta den lille trollkarlens självförtroende.
”Jag kan berätta en”, sade Sirius för att lätta på den dystra stämningen och trummade lite med trollstaven mot bänkskivan medan han funderade på hur han skulle börja sin berättelse. ”Det här är historien om The Black Mans återkomst.”
Remus och James, som bägge kände till Sirius hemliga gömma av mugglarserier under sängen, utbytte roade blickar innan de vände uppmärksamheten mot deras svarthårige vän som påbörjade sin berättelse med en allvarlig röst.
”Dana, klockan är sju”, sade en kort, lite knubbig man som satt nedsjunken i sin stora fåtölj framför brasan, han såg på den unga tjänsteflickan och höjde på ögonbrynen. ”Är det inte dags för mitt te?”
Den unga flickan, som var mycket söt med sitt mörka hår och sina stora ögon, rodnade och neg djupt innan hon lämnade rummet med löftet att hon skulle komma tillbaka så fort som möjligt.
”Tjänstefolk nu förtiden”, sade den gamle mannen och sköt upp läsglasögonen längre upp på näsan, han vecklade ut kvällstidningen och skummade igenom de första sidorna.
Efter ett litet tag kunde han höra hur dörren knarrade och han bad Dana ställa brickan med te och kakor på soffbordet – han fick inget svar och såg irriterat upp från sin tidning. Vad var problemet med flickan egentligen?
I dörren stod inte den unga tjänsteflickan, som han trott, utan där stod istället en lång man vars ansikte skymdes av en svart mask.
”Vem är ni?” Stammade den runde mannen och färgen lämnade hans annars rödblommiga ansikte, han satte sig rakare i fåtöljen och pekade med ett darrande finger på främlingen. ”Ni har inga affärer här, lämna mitt hus!”
”Ta det lugnt, ta det lugnt, vet ni vad det här är?” Mannen plockade fram någonting långt och silvrigt ur jackfickan och snurrade lite på den. ”Det här min gode herre är ett vapen – ett farligt vapen som jag inte tvekar att använda om du får för dig att ropa på hjälp eller dra din trollstav.”
Den runde mannen i fåtöljen svalde och gjorde inte en min av att kalla efter någon.
”För fyra år sedan”, fortsatte den maskerade mannen och gick in i rummet, han strök med fingrarna över mannens mörka skrivbord och slog sig sedan ner i stolen som stod bakom det. Med fötterna vilandes bland högarna av viktiga papper sände han den tjocka mannen ett svagt leende. ”För fyra år sedan, herr borgmästare, sände ni mig till fängelse baserat på lögner -”
Sirius som börjat gå fram och tillbaka i klassrummet medan han berättade sin historia satte sig ner och pekade med ett darrande finger på Remus som försökte låta bli att skratta åt allvaret i vännens mörka ögon.
”Borgmästaren tänkte tillbaka på natten för fyra år sedan, han mindes avtalet han gjort med svartalferna. De skulle se till så att han satt säkert inför nästa val så länge som han gjorde sig av med deras största hot-
”The Black Man”, andades han och den lilla färg som återvänt till ansiktet av ilska när han såg hur vårdslöst främlingen behandlade hans viktiga dokument försvann. Hans händer darrade och han sneglade mot dörren som om han hoppades att någon skulle komma till hans undsättning – han visste att Dana borde vara tillbaka snart. Hon kunde hämta hjälp.
”Precis, jag är The Black Man”, sade den maskerade hjälten och log, han kastade upp det silvriga vapnet i luften för att sedan fånga det igen. ”Ta det lugnt herr Borgmästare, vi är helt ensamma. Lilla fröken Dana kommer inte störa oss, det visade sig att hon alltid varit en stor beundrare av mig.”
Borgmästaren grymtade till och skakade på huvudet. Han hade hela tiden anat att det var någonting allvarligt fel med den flickan. ”Vad vill ni mig? Hur är det här möjligt? Ni var satt under högsta bevakning!”
The Black Man skrattade kallt och reste sig upp, han gick långsamt fram till den gamle borgmästaren och böjde sig över honom så att han kunde se rätt in i de mörka ögonen, det silvriga vapnet pekade mot hans bultande hjärta.
”Jag är en skugga, sir”, sade han och skakade på huvudet. ”Och skuggor kan inte hållas bakom galler.”
Borgmästaren rös och försökte backa så långt ifrån den mörkklädda mannen som möjligt.
”Varför är ni här?” Stammade han. ”Vad vill ni ha? Pengar? Makt? Låt mig veta vad och jag lovar att-”
”Jag vill inte ha någonting av er”, fräste The Black Man och började gå fram och tillbaka i rummet. ”Ni har stulit fyra år av mitt liv – under fyra hemska år har svartalferna fått härja fritt i er stad. Ni borde skämmas, som borgmästare ska er första plikt vara till folket och ni bryr er inte om annat än makt.”
Sirius lade in en konstpaus och for upp ifrån stolen han sjunkit ner på.
Än en gång cirklade han kring vännernas stolar och de såg på honom med stora ögon och förväntansfulla miner, nog hade han utvecklats sedan sist de hörde en av hans fåniga berättelser.
”Vad vill ni då?” Frågade den gamla borgmästaren vars hjärta slog allt hårdare bakom revbenen, svetten bröt ut i pannan och det slog honom att det här skulle vara hans sista stund i livet. Han skulle dö, det var han säker på – den där silvriga saken i mannens hand skulle ta hans liv.
”Jag vill att ni ska veta”, sade The Black Man och gick bort till ett av fönstren, med händerna knäppta bakom ryggen stod han där en stund och betraktade fullmånen. ”Jag vill att ni ska veta att jag är fri, att inga galler kan stoppa mig och att ni, min bäste herre, inte kommer sitta kvar som borgmästare så länge till. Det är mitt jobb att hålla staden säker och inom ett år kommer ni inte längre sitta här, det fängelse som jag tvingats till kommer vara fyllt till bredden av svartalfer och jag-”
Dörren knarrade en andra gång och bägge männen vände sig förvånat om och stirrade på den gamla mannen som stod i dörröppningen. Han såg på den maskerade mannen med snälla, frågande ögon.
”Ursäkta mig herrn”, sade han och pekade på det silvriga vapnet som han höll i handen. ”Jag skulle behöva min ficklampa tillbaka – katten sitter fortfarande fast i skorstenen och det är alldeles mörkt, ni sa att det bara skulle ta ett par minuter -”
Borgmästaren kände hur kinderna hettade till och han reste sig upp ur fåtöljen med gnisslande tänder. The Black Man rodnade bakom masken och skrattade nervöst när han fingrade på mugglarsaken i hans hand.
”Det här var inte det bästa läget, Artie”, sade han och backade närmre fönstret.
”En ficklampa?” Ekade borgmästaren och ilskan bubblade upp inom honom – han hade blivit förödmjukad och hotad till livet av en mugglarsak. ”En ficklampa?”
”Det är min frus, herr borgmästare”, sade gamle Artie och bugade sig. ”Hon är väldigt förtjust i lysande manicker, hon fick den av mig på en marknad – underbara saker du kan hitta på en marknad. Jag ska säga dig, förra året hittade jag faktiskt en-”
”Håll klaffen!” Röt borgmästaren vars händer nu darrade av okontrollerad ilska, han pekade på den maskerade mannen som stod tryckt mot fönsterglaset. ”Ni ska få för det här-”
”Artie, ta emot!” The Black Man slängde ficklampan till honom och innan någon av männen hann reagera hade han öppnat fönstret, blinkat åt borgmästaren och sedan hoppat de två våningarna ner på gatan.
Bormästaren skyndade sig fram och lutade sig ut genom fönstret för att ropa ner till mannen som borstade bort dammet från sina mörka kläder.
”Jag ska fånga dig, Black Man!” Ropade han och hans röst ekade mellan husväggarna. ”Sanna mina ord, jag ska fånga dig och föra dig tillbaka till ditt fängelse!”
The Black Man bugade sig djupt och sände honom ett gnistrande leende.
”Så har jakten börjat”, ropade han upp till dem. ”Om ett år får vi se vem det är som sitter bakom galler, ni eller jag, herr borgmästare.”
Och med det sprang han därifrån och slukades av mörkret.
”Ja, förra året hittade jag en alldeles ypperlig pryl”, fortsatte gamle Artie som satt sig ner i fåtöljen framför brasan. ”En vattenslang. Alldeles hel var den om man inte räknar med hålen, ni skulle ha sett min fru-”
”Artie jag sa Håll klaffen!” Röt Borgmästaren och smällde igen fönstret med blossande ansikte. Nog var jakten igång alltid.”
Sirius tog fräckt den sista kakan ur burken och satte sig bredvid James på bänken.
”Nå, vad tyckte ni?” Frågade han med glittrande ögon och försökte få plats med hela kakan i munnen på samma gång. ”Var den inte bra?”
De tre vännerna nickade och berömde honom för den spännande historien.
”Inte visste jag att du var så påhittig, Sirius!” Sade James med ett skratt och knuffade till honom. ”Någon som vill påbörja andra rundan?”
De fyra pojkarna såg på varandra med förväntansfulla blickar när en sträng röst avbröt dem.
”Det är dags för er att återvända till ert sällskapsrum, pojkar”, sade professor McGonagall som satt bakom sin kateder, hon hade helt glömt bort rättningen och insåg att pojkarnas historier skulle tvinga henne att jobba till långt inpå natten. ”Mr Pettigrew stannar en halvtimme till och innan ni går, se till så att ni får med er alla filtar – jag vill inte behöva ansvara för att de kommer tillbaka till rätt plats.”
De fyra pojkarna började genast protestera och bad att få stanna kvar ett litet tag till men en sträng blick från deras föreståndare sände dem till tystnad.
”Seså, gå nu innan jag tvingas dra av poäng från Gryffindor för förhindrande av studier”, sade hon och viftade med handen för att mana på dem.
Sirius och James plockade upp filtarna som var så stora att de nästan skymde dem helt, Remus tog den nu tomma kakburken och klappade Peter på axeln och önskade honom lycka till innan de började gå mot utgången.
”Pojkar!” McGonagalls röst stoppade dem precis i dörröppningen och med en suck vände de sig om, säkra på att de glömt någonting eller omedvetet gjort någonting fel. ”Jag kommer tilldela tio poäng till Gryffindor för era historier – men för all del, fortsätt nu, jag vill inte att ni stör Mr Pettigrew mer än ni redan gjort.”
Pojkarna utbytte förvånade blickar men bugade sig sedan så gott det gick med filtarna i famnen och efter ett par tack snubblade sedan ut ur klassrummet, innan dörren stängdes helt bakom dem hörde McGonagall hur deras lyckliga rop ekade i korridoren.
Böjd över sitt arbete tillät hon sig att le, under sin tid på Hogwarts hade hon aldrig sett maken till lojala och fantasifulla elever.
Hon sneglade på den knubbige pojken som med ett bekymrat uttryck viftade med trollstaven, med en suck sköt hon tillbaka stolen och reste sig upp.
”Ni får tillåtelse att lämna salen, Mr Pettigrew”, sade hon och plockade till sig högen av arbeten som täckte katedern. ”Men se till så att ni kan det här innan nästa lektion!”
Peter Pettigrews ansikte lös upp och bockandes och tackandes skyndade han sig efter sina kamrater som gick längre bort i korridoren.
McGonagall log bara och viftade med trollstaven så att smulorna pojkarna lämnat efter sig försvann, efter en tripp ner till köket skulle hon ta itu med det sista av arbetet intalade hon sig själv och lämnade klassrummet bakom sig.
Snöflingorna fortsatte att falla utanför fönstret och slottsområdet hade för länge sedan förvandlats till ett gnistrande vitt vinterlandskap. Jullovet var här och Minerva McGonagall visste efter snart sju år att under de kommande veckorna skulle hon få nog med tillfällen att dra tillbaka de tio poängen som Marodörerna tilldelats.
Ni vet den där kommentaren som jag pratade om innan, jag ville bara påminna er om den och samtidigt önska er en god jul (ni vet, det är inte så långt kvar nu)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 29 maj 12 - 23:17- Betyg:  | | Jag måste bara glädja dig med ännu en kommentar då jag läser denna för fjärde gången. Kan inte glömma ditt sätt att skriva på. Du lyckas verkligen fånga läsaren med din berättelse redan från början och det är något som inte många lyckas med. Jag kommer nog aldrig glömma berättelsen om Kathy eller denna. Remus berättelse är så bra. Man kan tänka lite annorlunda just där. Vi gör misstag men låtsas ibland som vi aldrig gjort dem, och ibland dömmer vi någon och märker senare att det inte var de personerna som gjort något. Hihi. Jag längtar efter att få läsa mer Harry Potter ifrån dig Jenny. Du har varit min favorit på att skriva Hpff. Kramar / mig och mig ;) | | Edwin82Therese98 - 23 nov 11 - 22:34- Betyg: | Ännu en kort kommentar. ^^
Jag vet inte riktigt vilken av historierna som var bäst i den här fanfictionen.. Jag älskade James´s och Remus fick mig att gråta. Du beskrev Peter på ett sätt jag aldrig läst förut, liksom inte som en ful elak råtta... Som en oförstådd pojke. :) Det tyckte jag var enormt bra. Du har ett sett att skriva på som jag aldrig kommer kunna göra.
/Kram Theeeeeeeeeerese <3 | | Edwin82Therese98 - 23 nov 11 - 12:21- Betyg: | Oj. Har nästan inte tänkt hur jag ska kunna kommentera så att det är samma underbara nivå som dig. Du skriver så stört bra. Känns som man inte läst något när man läst detta. Så bra är det. :p skriver längre kommentar när jag kommer hem. Sitter på sjukhuset nu å har precis kart denna em tredje gång.
Kram <3 /therese |
|
|
|
