Love is all [10] |
Tjenatjena, här kommer del 10! Det är lite utav en mellandel som tar historien vidare, men det är nödvändigt känner jag! Hehe. Ja. I alla fall, det här lär ju bli intressant... hoppas ni gillar det i alla fall! :D
Tack för era fina kommentarer! Men som jag skrev på senaste delen; tror det är en apostrof-grej som spökar lite, så kunde inte se alla kommentarer på förra. Love to you all! :D
Kapitel 10 – En överraskning
De följande veckorna i maj verkade röra sig som i ett töcken, och Vanessa kände nästan alltid för att spy. Hennes kropp var utmattad och seg, hon missade ofta vad folk sade till henne och det var som att hon inte var sig själv alls. Det fanns tillfällen då det var svårt för henne att andas, det var som att luften inte räckte till och hennes lungor skrek efter mer. Hon kände sig förvirrad, undrade ibland var hon befann sig och försökte att lista ut varför allt det här hände just henne av alla människor.
Bröllopsarrangemangen började bli allt mer seriösa, och ju närmre den stora dagen kom desto värre mådde Vanessa. Hon var duktig på att visa en lycklig och glad fasad utåt, men varje gång hon ramlade ner i sängen efter ännu en slitsam dag kändes det som om hennes huvud skulle spricka. Växthuset som alltid passade som hennes tillflyktsplats hann hon ytterst sällan besöka, trots att hon alltid försökte hitta en väg ut från allt prat om vilka färger brudtärnorna skulle ha på sina klänningar. Hennes brudtärnor, ja, det var ännu en förvirrande del av hennes liv. Det var som om hon inte var med och bestämde något alls, det enda hon lyckats få fram var att hon ville att Alicia skulle vara en av hennes brudtärnor, men efter de orden hade hon helt och hållet uteslutits ur samtalen. Det var som om hennes röst inte betydde något, men ändå var hon tvungen att sitta med när de andra, hennes mor, Valentinos mor och Helen, planerade den största dagen i hennes liv. Valentino verkade inte heller ha en så stor roll i det hela, men det verkade inte heller som att han led av det. Han tog varje chans han kunde för att smita iväg med Vanessa. Det var inte något Vanessa direkt såg fram emot; det enda han ändå pratade om var bröllopet, sig själv, och hur lycklig han ansåg sig vara. Visst hade det varit charmigt till en början, men nu kändes det inte som om hans ord betydde något längre. Det var som att var hon än vände sig så pratade folk om bröllopet. Familjer gratulerade, nyfikna flickor överröste henne med frågor, och män verkade se henne som något de plötsligt ville ha men inte kunde få. Det rådde kalabalik både runt om henne och inne i hennes kropp och huvud. Trots att hon försökte vara den hon förväntades vara med allt det innebar – hon log, svarade utförligt på frågor och fnittrade tillgjort när hon var tvungen att visa ringen – så var hennes tankar inte alls med de omkring henne. Det var knappt att Alicia alltid nådde fram till henne på kvällarna, och eftersom Vanessa alltid var slutkörd när hon väl kom till sitt rum hann hon aldrig prata med Alicia om allt som snurrade i hennes huvud. Det fanns inte en enda chans att hon kunde lätta på sina tankar och känslor i allt detta kaos, och det fick henne bara att känna sig ännu mer betydelselös.
31a maj
”Det är slutet av maj nu” konstaterade Vanessa med en svag röst medan Alicia vant bäddade undan de kuddar och överkast som prydde sängen.
”Exakt…” började hon, och försökte tänka efter.
”… trettio dagar kvar till bröllopet” fyllde Alicia i med en lite lätt orolig röst när det gått flera tysta sekunder utan att Vanessa sagt något.
”Mhm…” suckade Vanessa med slutna ögon, och vinglade nästan till där hon stod vid spegeln.
”Ness, du är ju helt utslagen” sade Alicia tyst, och gick bort till henne.
”Vet du vad?” frågade Vanessa, och Alicia ruskade på huvudet. Hon insåg snart att Vanessa inte kunde se det eftersom hon hade slutna ögon, och sade därför ”Nej. Vad är det?”
”Jag hatar min familj” konstaterade Vanessa och öppnade ögonen.
Alicia gav henne en förskräckt blick och tänkte att hon förmodligen måste vara brutalt utmattad om hon sade något sådant. Dock visste hon bättre än att avbryta, och dessutom var hon nyfiken på vad det var som hade fått Vanessa att säga det.
”De bryr sig inte om mig. Inte på riktigt” började Vanessa, och när Alicia försökte lägga en lugnande hand på hennes axel skakade hon av sig den.
”Det verkar som om de gör det, men hur kan någon som älskar en tvinga en att gifta sig med någon den inte älskar?” frågade hon, men Alicia förstod att det inte var meningen att hon skulle svara.
”Det är bara affärer. Affärer förstör allt Alicia. Ja, jag vet, utan fars affärer skulle vi inte stå här, men jag struntar fullkomligt i det! Jag hade hellre varit tjänare än leva såhär! Jag vill inte gifta mig med honom Alicia, jag vill det bara inte!” utbrast Vanessa, och vid de sista orden kastade hon sig runt sin väns hals.
Alicia var tyst men besvarade helhjärtat kramen. Hon tänkte inte säga att det var ett rent helvete att vara tjänare, och att hon skulle byta allt hon hade för att få byta plats med Vanessa om så bara för en dag.
”Det kommer ordna sig, Ness” mumlade hon när hon kände hur hennes axel blev alldeles blöt.
De var jämlånga trots att Alicia var två år yngre, och det var förmodligen det enda med dem som var likt. Alicias svarta, tjocka hår var nästan alltid uppsatt i en prydlig knut i nacken, och det var sällan Vanessa sett dess fulla längd. Hennes ögon var djupt bruna och väldigt klara, men blicken vandrade ofta ner till hennes ganska fylliga, mörka läppar. Näsan var ganska liten och nätt – Vanessa antog att hon fått den av sin mor – och hakan rund och slät.
”Tror du verkligen det?” frågade Vanessa nästan lite oroligt, och såg Alicia i ögonen.
Alicia var tyst en stund, trodde hon verkligen det? Hon ville inte ljuga för Vanessa, men samtidigt hade hon en känsla av att saker och ting faktiskt skulle ordna upp sig, men hon visste inte hur det skulle gå till eller hur lång tid det skulle kunna ta.
”Ja. Ja det tror jag faktiskt” sade Alicia med en säker ton, och Vanessa nickade trött.
”Jag tror dig” sade hon tyst, och så log Alicia överseende.
”Gå och lägg dig nu” uppmanade Alicia Vanessa, och hon det var hon inte tvungen att säga en gång till.
1a juni
Vanessa låg och stirrade upp i taket. Trots att hon varit vaken i flera timmar hade hon inte rört sig. Det hade förmodligen verkat som om hon varit död om hon inte andats och hennes bröstkorg sakta hävts uppåt och nedåt. Hon blinkade till, kände hur det började bli varmt där hon låg nerbäddad under täcket och suckade. Snart skulle hon frysa, skaka så att tänderna skallrade, men det fanns inget att göra åt saken. Enda sedan hon vaknat för tre timmar sedan hade hon svettats och frusit om vartannat, men vad skulle hon göra för att få det att sluta? Kliva upp och förbereda sig för dagen? Knappast. Hon behövde semester, en lång välbehövd resa någonstans där hon aldrig varit förr. Alternativt kunde hon smita ut till växthuset och sitta där i några timmar. Varför gjorde hon det inte? För att de skulle hitta henne, prata förtjust om något som gällde bröllopet och sedan försöka övertyga henne om att det var det hon ville, innerst inne.
”Alla flickor vill ju gifta sig en vacker dag!”, ”Upp med hakan nu, Vanessa, Valentino är en eftertraktad ung man!”, ”Tänk vilka söta barn ni kommer få!”
Nejnejnejnejnej!
Vanessa ville inte tänka på giftermål, ville inte träffa Valentino, ville inte att andra skulle spekulera kring hennes framtida barn. Hon ville bara sova, men inte ens det kunde hon göra. Bara en dag. Hon bad bara om en enda dag där hon kunde få strunta i hur allt borde vara och hur hon borde känna. Med en suck, som för att klargöra att det var önsketankar som inte skulle gå i uppfyllelse, satte hon sig upp och såg sig uttråkat omkring. Om bara några timmar skulle hon behöva lämna rummet, bli omgiven av hyperaktiva familjemedlemmar som inte lyssnade på henne och planera bröllopet. Frustrerat undrade hon vad som mer skulle behöva planeras, de hade ju redan beställt blomsterarrangemang, de aprikosfärgade brudklänningarna och bestämt vilka sidor respektive släktingar skulle sitta på. Egentligen var det bara Vanessas brudklänning som var kvar – om man bortsåg från vissa smådetaljer. Vanessa hade medvetet skjutit upp de många besök som skulle krävas för att hitta en brudklänning, och dessutom hade hon en stark känsla av att det ändå skulle vara de andras åsikter som bestämde slutresultatet. Hon hade åtminstone fått ur sig att hon ville ha en redan färdig klänning, och därför skulle det krävas en heldag inne i Londons innerkvarter med hennes syster, hennes mor och Valentinos mor. Även om det inte lät allt för inbjudande kändes det säkrare än att låta dem ge instruktioner till en skräddare. Det kunde bara sluta i total katastrof.
Långsamt reste hon sig, gick fram till spegeln och betraktade sin halvnakna kropp. Hon lade huvudet på sned, lät ögonen betrakta varje del av den synliga huden och vände sedan ryggen åt spegeln. Hon mådde illa. Det var inte det att hon inte var nöjd med sin kropp, hon hade ingen speciell åsikt om den, men det var känslan av att den snart skulle tillhöra någon annan som fick henne att vilja spy. Medan hon försökte tränga bort tankarna på att hon snart skulle vara Valentinos öppnade hon garderobsdörrarna och möttes av ett mindre rum. Jo, hennes garderob var stor nog att hon kunde gå in i den, ta några steg fram och tillbaka och betrakta sina kläder. De var noga sorterade efter vilka baler eller andra evenemang där hon kunde tänkas behöva klä upp sig, finare vardagskläder, enklare vardagskläder, nattlinnen, underkläder och skor. Långsamt strök hon med fingrarna över vissa av de mjuka tygerna, valde omsorgsfullt ut en mörklila sommarklänning som var ganska enkelt designad. Den var sydd i ett luftigt tyg, hade tunna axelband och räckte henne precis under knäna. Hon höll den framför sig i några sekunder, valde sedan ut ett par låga skor i svart och bytte underkläder. Klänningen var faktiskt hennes favorit. Den hade en lätt rund urringning som lämnade lagom mycket till fantasin och var smal runt midja och höfter, men därefter föll den fritt och något veckad över hennes ben. Hon trädde den över huvudet, lät det mjuka tyget smeka hennes hud och betraktade sig förstrött i spegeln. Med en lätt rörelse tog hon tag i sin borste för att fixa håret, men så ångrade hon sig och lade ner den igen. Omsorgsfullt drog hon händerna genom lockarna några gånger och nöjde sig med det. Hon valde att ha det utsläppt och lät det falla fritt över axlarna och mellan skulderbladen. Långsamt satte hon på sig skorna, andades djupt och slog sig ner i stolen där hon brukade sminkas och fixas i ordning innan baler och liknande.
Dörren öppnades plötsligt, vilket fick Vanessa att rycka till och rikta sin uppmärksamhet mot personen som uppenbarat sig. Alicia mötte hennes blick med ett förvånat uttryck men kom sedan på sig och stängde dörren.
”Ness, du ser riktigt fin ut” påpekade hon, och Vanessa log tacksamt trots att hon inte kände sig på speciellt bra humör.
”Det passar faktiskt väldigt bra att du gör det” fortsatte hon till Vanessas förvåning, och gick närmre.
”Varför det?” så vitt Vanessa visste skulle varken Valentino eller någon annan komma och hälsa på idag, det skulle bara vara tjejerna, hennes far och Richard, varför var det då så passande att hon såg fin ut?
”Det får du veta snart” svarade Alicia med ett slugt leende, tog tag om Vanessas ena hand och drog upp henne på fötter.
”Alicia, de andra kliver inte upp förrän om en timme?” sade Vanessa lite frågande, som om hon plötsligt blev osäker på vilken tid det var.
”Jag vet, det är också väldigt passande” konstaterade Alicia lättsamt, och drog ut Vanessa ur rummet.
”Men…” började Vanessa, men Alicia avbröt henne.
”Schh… väck inte de andra” väste hon med ett pekfinger för läpparna, och chockad som Vanessa var gjorde hon som hon blev tillsagd.
De smög tyst genom korridoren, ner för trappan och över stengolvet i hallen. Alicia stängde noga dörren efter dem, tog tag i Vanessas hand igen och de skyndade sig över trädgården fram till grinden. Vanessa fick en stark känsla av att hon gjorde något olagligt, men skakade bort tanken och insåg att hon bara var löjlig. Men allt det här smygandet fick henne nästan lite misstänksam. När de stannade upp framför grinden och Alicia öppnade den, lade Vanessa en hand på hennes överarm och gav henne en frågande blick.
”Alicia, vad är det som händer?” frågade Vanessa nästan lite upprört, men också nyfiket.
”Jag kan inte berätta än. Du måste lita på mig” sade hon kryptiskt, och Vanessa såg frågande på henne, men så nickade hon till slut.
Alicia log mot henne, öppnade grinden och föste ut henne på vägen. Det var tidigt på morgonen men sommarvärmen fick luften att vara ljummen så det var ingen risk att de skulle frysa. Alicia styrde stegen mot hamnen, rätade på ryggen och såg allmänt tillfreds ut med sig själv. Vanessa var väldigt sugen på att fråga vad som pågick, men hon valde att istället lita på Alicia och helt enkelt försöka njuta lite av att bara leva i nuet. De gick som sagt i riktning mot hamnen, men istället för att fortsätta rakt fram och faktiskt komma dit, svängde Alicia plötsligt vänster – bort från hamnen och deras hem.
”Vad…?” började Vanessa förvånat, men Alicia skakade på huvudet.
”Inte än” svarade hon bara, och Vanessa kände hur det kröp under skinnet av nyfikenhet.
Hon ville så väldigt gärna veta vad det var som pågick. Överraskningar var verkligen inte hennes grej, det började liksom krypa i hela kroppen och pirra i fingertopparna, hennes ögon flackade fram och tillbaka som om hon led av paranoia och hela tiden var hon tvungen att försäkra sig om att Alicia inte helt plötsligt försvunnit. Hon smackade lite otåligt med tungan, och så harklade hon sig lite besvärat. Alicia kastade en frågande blick på henne och Vanessa såg lite urskuldande på henne.
”Förlåt, men du vet att jag hatar överraskningar. Kan du inte bara berätta vart vi ska?” frågade Vanessa lite oskyldigt, och Alicia log.
”Det behövs inte, vi är framme” svarade hon, och Vanessa såg sig uppjagat omkring.
Hon var inte säker på vad hon förväntat sig, men det var definitivt inte det här. Ett ganska tråkigt område för medelklassen som verkade någorlunda ödelagt. Tveksamt rynkade hon lite på näsan, och så höjde hon frågande på ögonbrynen.
”Ursäkta… men va?” sade hon till slut, och Alicia skakade bara på huvudet åt henne.
”Vänta lite, bara” sade hon, och såg sig omkring.
Det verkade nästan som om hon höll utkik efter något, eller någon, och till slut suckade Vanessa otåligt. Alicia himlade retfullt med ögonen åt henne, men sade inget. De stod ganska länge under tystnad och bara väntade, något som Vanessa fann ytterst påfrestande. Hon avskydde att inte ha koll på läget. Plötsligt hörde hon klapprandet av hovar, och en droska rullade fram till dem.
”Vad är det…?” började Vanessa, men Alicia skakade åter igen på huvudet och hjälpte henne in.
Vanessa kisade misstänksamt mot Alicia när hon slog sig ner mittemot och stängde den lilla dörren efter sig.
”Det är faktiskt ingen idé att du frågar, Ness. Jag kommer ändå inte att svara” klargjorde hon, som om hon läst Vanessas tankar.
”Men du kan väl åtminstone berätta lite?” frågade Vanessa lirkande.
”Bra försök” sade Alicia med ett leende som skvallrade om att det faktiskt varit ett ganska dåligt försök.
”Försök sova lite istället, det behöver du nog” sade Alicia, och Vanessa sköt ut underläppen och såg missnöjd ut.
”Jag är inte trött” mumlade Vanessa.
”Försök ändå” envisades Alicia, fortfarande med ett svagt leende, och Vanessa suckade uppgivet.
Hon lutade sig bakåt, slöt ögonen och hann tänka att det inte fanns en chans att hon skulle kunna somna innan hon faktiskt gjorde det.
”Ness, vakna” sade Alicia medan hon ruskade om Vanessas ena axel.
”Vi är framme” sade hon med ett nyckfullt leende, och Vanessa andades ut.
”Äntligen” utbrast hon, och väntade på att Alicia skulle gå ut, men hon rörde sig inte ur fläcken.
”Ska vi inte… gå ut?” frågade Vanessa lite osäkert.
”Du ska. Inte jag. Här förresten” sade hon, och gav Vanessa ett vitt kuvert, ”läs det när du kommit ut, så kommer du förstå allt” berättade hon, och Vanessa tog emot kuvertet med en misstänksam blick. Tveksamt satt hon kvar utan att röra på sig, och så gav hon Alicia en lite lätt frågande blick som besvarades med ett leende.
”Lita på mig”
De orden fick Vanessa att nicka, ta sig ut ur droskan och chockat betrakta omgivningen. Droskan rullade iväg i samma sekund som hon fått båda fötterna på marken, och med tvivel enda upp i halsgropen betraktade hon den ödsliga väg hon stod på. Varför skulle Alicia lämna henne här? Alldeles ensam! Vanessa rynkade pannan, såg sig omkring och suckade trött. På hennes vänstra och högra sida bredde sig två gigantiska ängar ut, och bakom henne – åt det håll droskan försvunnit – fanns det bara en stor lövskog. Osäkert kisade hon framåt, men det enda hon såg var den smala vägen som ringlade sig långt, långt bort. Hon suckade tungt, men kom då ihåg kuvertet hon nyss hade fått. Snabbt, och med flinka fingrar rev hon upp det, drog ut ett litet pappersark och läste vad som stod där.
”Va…?” mumlade hon oförstående, och läste texten igen.
”Det är vad du ser, vad naturen säger dig, som är sanningen,
Det är vad andra visar, vad andra berättar, som får lögnen att frodas,
Det är vad du känner, vad du vill, som leder dig i rätt riktning,
Det är vad andra tror stämmer, som gör ditt inre förvirrat.
Lyssna på ditt hjärtas slag, på varje eko av dina steg, så kommer du hamna rätt”
Vad skulle det här betyda?
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mizz_andersson - 25 nov 11 - 14:22- Betyg:  | | Spännande. Maila när nästa del är ute. =) (y) | | EmmaGlimne - 25 nov 11 - 13:31- Betyg: | | Awesome!! :O Skriiiiiiv!<3 | | Eme_96 - 23 nov 11 - 18:14- Betyg: | | Gud vad spännande det blev! :D:D:D riktigt bra! mejla nästa! :) | | mizzkitty - 22 nov 11 - 19:23- Betyg: | | Riktigt bra del, hoppas fortsättningen kommer snart :) |
|
|
|
