Saknaden efter Linda, en helt sann berättelse. |
Folk brukar fråga mig varför jag alltid är så nogrann med cykelhjälm. "Alltid ska du ha den där hjälmen!" säger dom, "Vi ska ju bara till affären!". Jag brukar svara att man faktiskt kan dö om man inte använder hjälm. För det mesta brukar dom skratta och säga att dom lever ju! Då svarar jag inte, men jag tänker att; Visst, om lever. Men det gör inte Linda, och hon kommer aldrig att göra det igen. Min berättelse handlar kanske om att använda hjälm när man cyklar, oavsett hur okrt bit man ska. Med lite tur kanske någon tänker efter, och tar på sig hjälmen innan han/hon går ut. Men framför allt handlar den om att mista ågon man älskar, om att mista sin bästa vän. Medan jag skriver det här gråter jag, och jag försöker inte hejda tårarna. För dom här tårarna är inte bortslösade. Linda är värld alla tårar i världen.
Om jag hade kunnat ge tillbaka henne livet genom att ta mitt eget hade jag gjort det, och ofta undrar jag varför just hon, och inte jag, var tvungen att dö.
Nu har jag precis gått ut åttan, det här utspelar sig för nästan exakt två år sedan när jag, och Linda, precis hade gått ut sexan.
Den här novellen blir nog inte så lång, men jag ville bara berätta vad som hände min bästa kompis, och vad som kan hända dig. Eller någon du älskar.
Solen sken och det var säkert 30 grader varmt i solen, den garanterat varmaste dagen dittills. Det var ungefär en vecka efter skolavslutningen, och alla njöt av att de skulle ha 10 veckor i frihet, då de kunde göra vad som helst utan att behöva stressa med läxor och tjatiga lärare. Och till hösten skulle vi ju börja Högstadiet, med stort H. Vi tyckte att det var spännande, men ny skola och förhoppningsvis nya vänner. Men Linda och jag skulle hålla ihop, det hade vi lovat varandra.
"Skynda på nu!"
Linda stod i dörren och hoppade av otålighet.
"Har vi bråttom?"
Undrade jag medan jag letade efter min bikini. Den snygga, nya. Inte den omoderna från förra året. Nu i efterhand inser jag hur otroligt modefixerade vi var då.
"Ja! Vi har bråttom! Kom igen, vi cyklar ner till stranden så går det snabbare.
"Visst"
Jag nickade och rotade runt i några byrålådor.
Fem minuter senare sprang vi ner för trapporna med strandväskorna i högsta hugg.
"Vi cyklar till stranden!"
Skrek jag till mamma. LIte i förbifarten liksom.
"Okej, ta på er hjälmarna!"
"Jaja"
När vi kom ner till garaget kom jag på att jag hade glömt mina cykelnyklar.
"Det spelar ingen roll."
Sa Linda.
"Jag skutsar dig."
"Okej"
Jag satte mig på pakethållaren till hennes gula cykl och hon satte sig framför. Hennes hjäl hängde på styret, men det var inget gonstigt med det, så brukade ju min hjälm också hänga.
Jag vinkade hejdå till pappa som stod och vattnade gräsmattan, så susade vi iväg ner för backen.
Vägen ner till stranden var ganska brant nedåt. De var väldigt smal och krokig, men såg aldrig om man skulle möta någon efter nästa kurva.
Plötsligt hördes ett brummande bakom oss, och en långtradare svepte förbi så nära oss att Linda var tvungen att köra ner i diket.
"Jävla gubbjävel!"
Skrek vi ilsket efter långtradaren. Men trots några små skrubbsår så var vi fortfarande på bra humör när vi drog upp cykeln ur diket. Just då kändes det som att inget kunde rubba våran extremt-varm-dag-och-sommarlovs glädje.
Vi hoppade upp på cykeln igen och fortsatte ner mot stranden.
Vi var nästan framme när det hände. Man kunde höra de glada ropen och skriken från barn som lekte på stranden, och hejandet från de som tittade på när killarna spelade beachvolley. Linda ökade farten lite för att snabbare komma fram, och när vi fick syn på gropen var det för sent. Förvivlat försökte LInda bromsa, men inget verklade hända. Frmhjulet körde ner i gropen, och vi flög handlöst åt ena hållet, cykeln flög åt andra.
Jag försökte dämpa fallet med handen, vilket resulterade i att jag landade på handleden, som vek sig under min kropp. Jag inbillade mig att jag hörde ett krasande ljud. Jag rullade runt, och smärtan i handleden fick mig att skrika högt rakt ut. Jag försökte röra på fingrarna, men äån en gång skrek jag av smärta. Så plötsligt kom jag att tänka på Linda.
"Linda?"
Frågade jag tyst. Ingen svarade.
"Linda?!"
Frågade jag lite högre. Fortfarande inget svar. Mödosamt reste jag mig upp och fick bita mig i läppen för att inte skrika igen.
Jag såg mig omkring.
Linda låg ungefär två meter ifrån ifrån mig, till synes helt livlös bredvid en ganska stor sten. Hon hade två sår i huvudet, ett som sträckte sig från tinningen ner mot örat, och ett i bakhuvudet. Båda blödde mycket. Väldigt mycket.
"LINDA!!"
Skrek jag, och gick mot henne. Jag föll på knä bredvid henne, och skakade på henne. Smärtan i handleden, som jag under några sekunder hade glömt bort, gjorde sig påmind.
"Linda..."
Nu viskade jag, och mina tårar rann, då som nu. Efter en stund reste jag mig upp och gick fram till min väska och lyckades ta fram mobilen. Med fumliga fingrar lyckades jag avaktivera knapplåset. Jag tappade mobilen. En stund stod jag bara och stirrade rakt fram, sedan böjde jag mig ner och tog upp telefonen. När jag skulle slå numret, blev hjärnan tom. Vad var det för nummer man skulle slå? Jag visste att jag egentligen visste vad det var för nummer, men kunde inte komma på det. Jag gick in på telefonboken och hoppades att det skulle stå där. "Nödnummer 112" stog det. Jag slog 112 och satte mobilen mot örat. Ingenting hände. Jag tittade ner på displayen, 112 stod det på den. Jag tryckte på "yes" och satte obilen mot örat igen. En röst svarade. I tre sekunder bar jag helt tyst. Sedan skrek jag;
"Linda är död!! Ni måste komma hit!!"
Inte föränn jag sa det så insåg jag at det faktiskt var så.
"Ta det lungt"
Sa den lugna rösten.
"..och berätta vem du är, vad som har hänt, och var det har hänt."
Ta det lungt? Hann jag tänka. Det måste vara det mest idiotiska någon någonsin hade sagt till mig.
"Ta det lungt?! Hu rskulle jag kunna ta det lungt?! Linda är ju död!!"
Sedan sansade jag mig lite och berättade vem jag var, vad som hade hänt och var jag var.
"Är det bara din kompis som är skadad? Är du okej?"
"Jaa...eller jag vet inte"
Sa jag fövirrat.
"Jag tror att jag har ont i handleden"
"Okej, det är ambulanser på väg"
Jag satt vid Lindas sida tills ambulanserna kom. De undersökte henne och såg på varandra med bekymrade blickar. En av dem skakade sorgset på huvudet. Vad dom sa uppfattade jag aldrig, trots att jag satt precis bredvid. Sedan minns jag inget mer, jag tror att jag svimmade.
När jag vaknade var det precis som i böcker, helt vitt. Men till skillnad från personerna i böckerna så förstod jag direkt att jag var på sjukhuset. Och jag mindes precis vad som hade hänt.
Jag såg ner på min hand, den var gipsad. Sedan såg jag mig omkring i rummet. Mamma satt på en stol bredvid min säng, hon såg ut att sova.
"Mamma?"
Hon ryckte till och vaknade.
"Älskling! Du har vaknat nu!"
"Hur är det med Linda?"
Mamma slog ner blicken.
"Hon är död va?"
Jag förökte svälja klumpen i halsen, men det gick inte.
Mamma nickade tyst.
När en tår väl hade runnit ner för min kind , kunde jag inte hejda de andra. Jag grät hejdlöst. När mamma mötte min blick såg jag att även hennes ögon var fyllda med tårar. Hon kom fram och lade sina armar runt mig.
Ett halvår senare flyttade vi. Långt. De sa att det var för att pappa hade fått ett nytt jobb, men jag vet att det var för min skull, att mamma och pappa viet hur jag plågades varje gång jag gick ut genom dörren och ner på gatan.
Nu har jag nya vänner, och trots att jag älskar dem så kan ingen av dem någonsin ersätta Linda, det kan inte göra. Minnet av henne vårdar jag längst inne i mitt hjärta, och där kommer hon alltid att finnas. Lika levande och glad som den där morgonen. Den sista morgonen hon levde.
Linda Björkman
1991.04.17-2004.06.20
I mitt hjärta, och i mitt minne kommer du alltid att leva.
Jag älskar dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Liiindaa - 16 jul 06 - 13:21 | | rest in peace Linda. | Mysticalgirl - 29 jun 06 - 22:30- Betyg:  | Den är väldigt bra skriven! Den blir alltid bättre när man har
upplevt de.
De blir en helt annan känsla bakom det hela!
Jätte bra!
Minnen är det vi alltid har kvar, men de värsta är att man inte kan
dela det med någon när man har mist en person. | | Ellizz - 27 jun 06 - 05:33- Betyg: | | oj...gud vad sorgligt :( lovar att jag ska använda hjälm i fortsättningen! | | JosefinLarsson92 - 26 jun 06 - 01:57 | | stckars deej...gråter nästan när jag läser den:( | | Prinsessan_ - 23 jun 06 - 21:07- Betyg: | Det är vackert, så vackert skrivet!! Starkt av dig att berätta,
Ha det så bra du kan <3<3<3 | | Freaket_93 - 23 jun 06 - 10:19- Betyg: | Asså, börjar nästan gråta, jag ryser, har tårar i ögonen.
Hälsa din kompis att jag önskar henne(/honom?) all lycka i världen.
Ta hand om er, och som i texten; Andvänd hjälm.
Kram | | karateida - 23 jun 06 - 07:00 | den var fin!
tycker synd o dig som har gott i genom det här !
kram | | yuriko - 23 jun 06 - 05:28 | | Det är inte jag, Yuriko, som har skrivit den här, utan det är en kompis till mig som bad om att få lägga upp den på min sida. Precis som titeln säger så är allting helt sant. // Yuriko |
|
|
|
