Hon blundade |
Hon blundade
Sömnen tog tag i henne, och drömmen förde henne genom ett
vackert levande landskap. Färgerna hon såg var skarpare än
i vanliga naturmiljöer. De höga träden grönare, den vida
himlen blåare, de små söta blommorna rödare. Hon blev
förundrad över att hon kunde urskilja blommornas konturer,
uppskatta trädens höjd och tycka att himlen var så långt
borta, när hon egentligen befann sig så otroligt mycket
högre upp än allt det där. Hon visste inte om hon svävade
eller på något sätt gick. Men hon tog sig fram, och det
räckte. Hon såg vägar och stigar, buskar och berg, blommor
och klätterväxter. Hon såg allt utom liv.
Hon for fram ovanför en liten sjö. Strandens sand var vit
som kalk och i vattnet växte någon form av lysande lila
blommor. De såg ut som stora liljor, långsamt vaggande i
takt med vågornas gungande. Där skulle jag vilja vara.
Så fann hon sig stå i strandkanten, tårna nuddade det svala
vattnet. Hon tvekade. Vågade hon vada ut en bit? Skulle hon
kanske till och med våga simma lite? Nåja, än så länge hade
hon ju inte sett till något liv. Kanske skulle det inte vara
så farligt? Hon tog bestämt ett steg ut i vattnet. Så ännu
ett… och så ett till. Det djupnade hastigt, nu hade hon
vatten ända upp till midjan. Hon kände en plötslig lust att
simma, dyka, utforska. Kommer jag att kunna andas?
Plötsligt stod hon på sjöns botten. Hon drog ett djupt
andetag, inget hände. Bröstkorgen varken höjdes eller
sänktes. Det kändes inte som om hon skulle kvävas heller.
Hon drog ett ännu djupare. Ingenting. Hon behövde inte andas
över huvud taget. Så praktiskt. Fast lite skrämmande, lite
ovant och väldigt konstigt.
Hon ryckte på axlarna och tog ett första steg. Det gick
trögt, hon flyttade sig högst en decimeter framåt. Hon
provade igen, men nej, hon kom nästan ingenstans. Vad ska
jag göra?
Kroppen rörde sig utan hennes befallning. Långsamt ”simmade”
hon fram med ovana armar och ben. Rörelserna kändes konstiga,
hade hon någonsin kunnat vrida sin arm på det där viset förut?
Det gjorde i alla fall inte ont, så hon fortsatte.
Vattenvärlden, som var den bästa beskrivningen hon kunde
komma på för den ovanliga miljön omkring henne, var
hjärtslitande vacker. De lila blommorna fanns i tusentals
och efter några minuters ”simmande” blandades dem med större,
orangea rosliknande blommor. Hänfört studerade hon de
detaljerade kronbladen. En sådan skulle jag vilja ha…
Det vakna tillståndet överväldigade henne och hon drog
förvånat efter andan. Rummet var mörkt, gick fortfarande i
gråskala. Hon suckade missnöjt, drömmen hade varit så
fantastisk. Långsamt klev hon upp, tog sig ut i köket.
Den orangefärgade rosen stod i en vas på köksbordet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LisaHoglund - 21 nov 11 - 23:17- Betyg:  | | Du beskriver miljön i drömmen otroligt vackert, man önskar nästan att man själv var där! Vilken twist du fick till på slutet, nu får jag fundera lite (vilket jag älskar) :D |
|
|
|
