Love is all [9] |
Tjenare! Nu skriver jag helt plötsligt i blå färg, och det kan jag bara förklara genom att säga att den här delen är helt och hållet ur Ians perspektiv! Jag hoppas att det inte är allt för rörigt med tillbakablickarna, men de är som sagt skrivet i kursiv stil så det är nog inte allt för svårt att hålla ifrån det andra. Hehe... ja, hoppas att ni gillar den här, lite längre, delen! :D
Tack, tack, tack för era fina kommentarer! :D
PS kan inte se vissa av kommentarerna på den här delen, tror det är en apostrof-grej som spökar - det har hänt andra. DS
Kapitel 9 – Frankrike
6e maj
Ian
Ian stängde tyst dörren efter sig, kisade mot solen som långsamt kröp upp över horisonten och började gå. Till skillnad från sin yngre bror föredrog han att gå framför att ta droskan. Det spelade inte någon större roll om det tog två timmar att gå, det gällde bara att börja gå i tid så hann man fram ändå. Det var en lång promenad till hamnen, men Ian drog sig inte för att beskåda miljön omkring sig medan han gick. Dessutom var han tvungen att tänka igenom allt hans far hade sagt kvällen innan.
”Du och dina mannar ska bege er till Frankrike för att hjälpa mig med några affärer där” hade Eric sagt, och Ian hade ryckt till nästan omärkbart när han nämnt Frankrike.
”Okej. Vad för affärer?” hade Ian frågat, trots att han helst hade gått därifrån och bara lämnat allt gammalt och jobbigt hemma.
”Inget svårt. Ni ska bara frakta några lådor med hemliga dokument. Det kommer vara lådor fyllda med saker som inte har någonting med affärerna att göra, men det är för att det ska vara svårare att lokalisera de lådor som innehåller dokumenten” hade Eric förklarat.
Ian hade struntat i att fråga vad det var för dokument, han brydde sig inte. Han tänkte göra jobbet så snabbt som möjligt, åka tillbaka till England och bara glömma allt om det.
”Okej. Vem ska ta emot dem?” hade han frågat utan något större personligt intresse, bara rent affärsmässigt.
Eric hade betraktat honom i några sekunder innan han gav Ian ett namn ”Pierre Bignon”, men så bytte han helt och hållet samtalsämne.
”Är det något som besvärar dig?” hade han frågat, med en inte helt genuint faderlig omtänksamhet enligt Ian.
”Jag tycker inte om Frankrike” hade Ian svarat med dov röst.
”Var inte barnslig. Är det för den där resan? Det var åtta år sen, pojk, du borde sluta tänka på det. Dessutom var det nödvändigt.”
”Om det var nödvändigt, varför har du inte visat Valentino allt du visade för mig?”
”För att han inte är man nog”
Ian hade nästan börjat gnissla tänder, han avskydde när deras föräldrar talade om Valentino som om han var efterbliven, eller helt enkelt omogen.
”Det är han visst, men du ger honom ingen chans att visa det” hade Ian sagt med en torr ton, men Eric ignorerade det.
”Då så, då var vi väl klara. Glöm inte att utnyttja tidvattnet”
”Då ger vi oss av imorgon, i skymningen” hade Ian avslutat samtalet, och så hade de klivit ut i hallen igen.
Ian hade i samma sekund som han sett Valentino antagit att han tjuvlyssnat – det skulle inte vara första gången – och när deras far försvunnit och hans lillebror genast börjat bråka, hade han känt orklösheten krypa under huden.
”Ja, Ian, visst var det många som trodde att du skulle gifta dig först” hade Valentino sagt i en hånande ton, och Ian hade känt ett sting av irritation.
Han avskydde när folk alltid hade förväntningar som sved när de misslyckades, även om man inte försökt uppnå dem.
”Var inte så barnslig, bror, det är inte bara giftermål som markerar lycka” hade Ian parerat, men ett flin hade brett sig över hans brors ansikte.
”Det säger du bara för att du inte var först, och det vet du” hade Valentino sagt i ett triumferande tonläge.
Ian hade gett honom en trött blick och skakat lite på huvudet, han hade känt sig alldeles för trött för att bråka med Valentino just då.
”Dessutom förstår vem som helst att du önskade att rollerna var utbytta” hade han fortstatt med det där fåniga flinet.
”Varför skulle jag önska att jag vore en omogen, förväxt pyssling som tror att han vet allt?” hade Ian frågat, i ett försök att vara nonchalant och få Valentino att släppa allt.
”Du försöker alltid låtsas som om du vet allt bäst, käre bror, men vet du? Jag ser hur du ser på Vanessa. Du vill ha henne, men den här gången kan du inte få henne. Det är nytt för dig, eller hur, att vilja ha något som du inte kan få?” hade Valentino sagt i en högfärdig ton.
”Du vet inte vad du pratar om” hade Ian sagt mellan hopknipna tänder, och plötsligt hade ilskan börjat närma sig med stormsteg.
”Gör jag inte? Jag ser ju dina trånande blickar, du smörar så för henne” hade Valentino sagt i en oförskämt nöjd ton.
”Säger du? Du är ju den som praktiskt taget krälar på dina bara ben och ber henne att älska dig” hade Ian replikerat, och det hade blivit allt svårare att hålla irritationen bakom galler.
”Du är bara avundsjuk för att du inte ska gifta dig med henne, för att hennes kärlek tillhör mig” hade Valentino envisats.
”Det är inte kärlek att köpa presenter för att få henne att tycka om dig. Det är inte kärlek att sträva efter giftermål innan ni ens träffat. Det är befängt.”
Det hade börjat bubbla i Ian vid det laget, kunde hans bror inte bara lägga av? Hade han inte förstått att det kunde sluta riktigt illa?
”Avundsjuk. Kan det bli mer uppenbart?” hade Valentino flinat fram, och något hade tänt till i Ian.
Det hade bara varit några centimeter som skilt dem åt, och det hade inte varit långt ifrån att Ian slagit till Valentino. Hans lillebror visste ingenting om vad som varit och vad som nu var, det var ingen som hade berättat för honom. Så skulle det förbli. Ian hade dock inte kunnat slå ner Valentino, han ville inte skada sin bror.
”Du är ute på hal is, lillebror. Du vet inte något om kärlek om du tror att giftermål är vad som klargör det. Inte heller har du någon som helst aning om vad jag tycker och tänker, du vet ingenting om mig. Så, käre bror, jag hoppas att du kan sova på nätterna med vetskapen om att du tvingar in en flicka med hela sitt liv framför sig, i ett fångeskap som ingen av er kan bryta” hade han sagt i en så hotfull röst han kunde frammana, och det verkade han fungerat ganska bra.
Innan Valentino hunnit säga något mer hade Ian gått därifrån och beslutsamt stängt dörren efter sig.
Ian var glad över att det inte var någon annan förutom affärsinnehavare som var ute vid den här tiden på morgnarna, det betydde att han kunde gå och tänka utan att bli avbruten. Med en suck tog han vänster och ökade därför avståndet mellan sig själv och sitt hem, och svalde hårt. Det var sant det hans bror sagt; Ian var avundsjuk för att Valentino skulle gifta sig med Vanessa, men det var inte allt. Han var inte bara avundsjuk för att Valentino skulle få leva resten av sitt liv med henne, men också kände han en stark beskyddarinstinkt gentemot sin bror. Han ville inte låta honom, eller Vanessa, tvingas in i något som ingen av dem kunde avbryta. Det var inte av kärlek som de gifte sig, det var på grund av affärer. Trots att det inte var något ovanligt önskade Ian inte någon det ödet. Inte ens hans värsta fiende. Det fanns inte bara en anledning, utan fler än man kunde räkna på ena handen, som var avgörande för att Ian inte ännu gift sig. Han knöt nävarna så pass hårt att knogarna vitnade när han tänkte tillbaka på Frankrike, men så försökte han slappna av och fortsatte sin promenad till hamnen.
Det hade hunnit bli middagstid innan Ian för tusende gången kastade en vaksam blick mot hamnen, stod helt still i några minuter och sedan försökte han koncentrera sig på jobbet som skulle utföras. Han kramade om en vit, virkad kofta med ena handen innan han stirrade ner på kartorna som han höll i andra handen. Med en lätt rörelse vände han om, gick in i kaptenshytten och hängde koftan på en stol. Han lade ner kartorna på bordet, ställde in ena kompassen för att utse några linjer och började tänka ut bästa rutten för att undvika andra skepp. Precis som han tänkte trycka ner pennan och dra ett svart streck på kartan var det någon som sade hans namn, så Ian såg upp med en frågande blick.
”Du har besök” sade Archie med ett pillimariskt leende.
”Vem är det?” frågade Ian nästan lite misstänksamt, men Archie var redan på väg därifrån.
Ian suckade, kastade en blick på kartan och gick sedan ut på däck igen.
Han gick mot landgången, stannade upp när han såg ner på de två gestalterna som viskade nere på bryggan och log lite förvånat. De tystnade i samma sekund som de fick syn på honom, och så gjorde Ian en välkomnande gest med ena armen. De tvekade i någon sekund, men så gick de upp och mötte Ian uppe på däck.
”Miss Vanessa” sade Ian, fortfarande med en lite lätt förvånad glimt i ögonen, och tog hennes hand.
Till hans förvåning lät hon honom inte kyssa den, utan hon kramade om den och hälsade likadant som män brukade. Hon upphörde aldrig förvåna honom, men han försökte koncentrera sig på annat som förmodligen var viktigare.
”Vem är det ni har med er?” frågade han, och vände blicken till den mer mörkhyade, yngre flickan som stod bredvid Vanessa.
”Det här är min vän, Alicia” svarade Vanessa och log varmt mot Alicia som såg lite osäker ut, men log svagt ändå.
”Trevligt att träffas, Alicia. Jag heter Ian” sade han, och sträckte fram handen.
Den här gången var det hans som skakade Alicias hand som om hon var vilken man som helst, utan att märka att Vanessa gav honom en varmt värderande blick. När han vände blicken mot Vanessa igen hade hon samlat sig, men såg avslappnad och tillfreds ut.
”Jag kom hit för att hämta min kofta, jag måste ha glömt den igår” förklarade hon, och han nickade lite frånvarande.
Han hade precis konstaterat att hon hade håret utsläppt, vilket han ansåg var väldigt vackert, och det gav hennes utstyrsel ett avslappnat men ändå sofistikerat intryck. Hon hade på sig en ganska tunn klänning i ljusblått som räckte henne strax under knäna, och på fötterna bar hon ett par låga skor i vitt. Det fanns inga smycken som prydde hennes hals eller handleder, bara förlovningsringen, vilket gav honom intrycket att det här inte hade varit helt planerat. Det verkade som om hon i all hast sprungit hemifrån och inte brytt sig om att klä upp sig.
”Min kofta?” upprepade hon nästan lite frågande när Ian inte svarade.
”Ja, absolut. Kom med här” sade han snabbt, och vände sig om.
”Ska jag följa med?” hörde han Alicia fråga, men Vanessa måste ha gett henne ett nekande tecken eftersom det bara var en persons fotsteg som följde honom.
Eftersom kaptenshytten var ovan däck behövde de inte gå runt så mycket bland de andra mannarna, utan Ian höll helt enkelt upp dörren och bjöd in Vanessa utan ett ord. Han stängde dörren efter dem, gick förbi henne och bordet för att komma till stolen och tog upp koftan i händerna. Innan han hann ge den till henne såg han att hon intresserat betraktade kartorna som låg framme, och så mötte hon hans blick.
”Ska du resa till Frankrike?” frågade hon i en ganska svårtolkad ton, och Ian nickade långsamt.
”När ger ni er av?”
”Snart. I skymningen” svarade Ian och gick långsamt runt bordet så att han hamnade framför henne.
”Åh” svarade hon bara.
Ian gav henne inte koftan, och inte heller gjorde hon någon ansats till att ta den ifrån honom. De såg bara på varandra i några tysta sekunder och verkade knappt andas. Spänningen låg tät inne i hytten och till slut harklade sig Ian lite nervöst.
”Vad ska ni göra i Frankrike?” frågade Vanessa snabbt, som om hon försökte dra ut på samtalet.
”Det är bara några snabba affärer, en leverans till en av fars kontakter. Vi är nog hemma i England om inom ett par veckor” svarade Ian som inte hade något emot att stå här och prata en stund till.
Det blev tyst igen, medan de båda kämpade för att fråga något annat, och åter igen var det Vanessa som bröt tystnaden.
”Har du varit i Frankrike förut?” frågade hon, och trots att hon utan tvekan inte kunde veta vad som hänt där, gav Ian henne nästan en misstänksam blick.
”Ja. För åtta år sedan” svarade han efter någon sekund, och hon nickade bekräftande. Det var som om hon inte lagt märke till hans misstänksamma blick, för hon spann vidare på samma spår.
”Var det intressant?” frågade hon, och Ian gav henne en outgrundlig blick.
Plötsligt blev hans ansiktsuttryck något frånvarande, och en speciell kväll från resan till Frankrike spelades upp för hans inre.
Några dagar efter att familjen hade anlänt till Frankrike hade det bestämts att den sextonårige Ian skulle följa med Eric för att få en inblick i affärslivet. Med en bubblande nyfikenhet hade Ian stigit upp tidigt på morgonen, lämnat en sovande Valentino ensam i rummet och smugit ner för att i all tysthet äta frukost med deras far.
Dagen hade passerat väldigt långsamt, och Ian hade insett att det inte var så intressant det här med affärer. Hans tankar vandrade alltid iväg till skeppet de anlänt med, men det berättade han inte för sin far. När de för en femte gång satt sig tillrätta i droskan kvävde Ian ett flertal gäspningar. Mörkret var ännu inte nära, men det började närma sig middagstid, så Ian trodde att de var på väg hem.
”Det är ett stopp kvar, och det stoppet kommer vara det viktigaste” hade Eric berättat med en allvarlig blick som skilt sig från det uttryck han haft tidigare under dagen.
”Varför det, far?” hade Ian frågat, och trots att hans mage kurrade av hunger var han nyfiken.
”Det här stoppet kommer inte bara visa dig en del av affärslivet, utan en del av livet som vuxen man. Jag ska lära dig hur det kommer se ut när du blir äldre. Det här är en hemlighet som bara vissa vet om. Inte ens din mor vet” hade Eric börjat förklara, och Ian hade gett honom en nästan oförstående blick.
”Det är väldigt viktigt att du lovar och svär på att aldrig berätta för någon vad du kommer att se idag” hade han fortsatt förklara medan droskan svängde så kraftigt att Ian var tvungen att hålla i sig.
Eftersom Ian både litade på sin far och för det andra väldigt gärna ville veta vad hemligheten var för något lovade han sin far, dyrt och heligt, att aldrig berätta för någon. Eric hade sett nöjd ut, rufsat om sin äldste sons hår och andats djupt när droskan stannat in. De hade klivit ut och Ian hade överraskats av synen som uppenbarat sig. Det hade inte varit något pampigt hus som de tidigare besökt, utan det var skamfilat och låg undanskymt i en mindre gränd. Hästen hade stampat lite oroligt, och ekon av låga jämmerskrin hade hörts längre bort från vägen. Ian hade lite tveksamt följt efter sin far in på värdshuset, som han antagit att det var, och ofrivilligt hostat till när dörren stängts efter dem. Värmen inne på värdshuset hade varit tryckande, och cigarettröken hade gjort luften dimmig och torr. De hade gått fram till baren och Eric hade bytt några ord med mannen som stått bakom den. Ian hade varit för upptagen med att i smyg försöka iaktta de andra gästerna som alla verkat vara berusade av alkohol, för att ha hört vad de pratat om, och när hans far petat honom på axeln hade ryckt han till.
”Kom med här” hade Eric mimat, och Ian var lite glad över att slippa de underliga gästerna nere i baren.
Han hade följt efter sin far upp för en ranglig trappa, och insett att de kommit fram till de olika rummen där uppe. För sig själv hade han undrat vad som egentligen pågick, men avbröts av de låga suckarna och knakande ljuden som kommit inifrån rummen. Nervöst hade han gått lite närmre sin far, och när de väl stannat utanför ett helt tyst rum hade Ian suckat lite av lättnad.
”Nu vill jag att du kommer ihåg vad du har lovat pojk. Jag vill också att du gör precis som jag säger. Du får inte under några omständigheter lämna rummet eller avbryta innan vi är klara. Är det förstått?”
Ian hade blivit lite förvirrad av sin fars ord, men han hade nickat och verkligen menat det han sedan sa.
”Jag lovar”
”Bra”
Eric hade vridit om en nyckel i låset, öppnat dörren och föst in Ian framför sig. Ett svagt klickande hade talat om för Ian att dörren låsts efter dem, och han hade sett hur Eric stoppade ner nyckeln i fickan. Först hade inte Ian trott att det var någon annan i rummet, men när han tittade lite med noggrant hade han sett en kvinna som satt i en fåtölj med benen i kors. Hennes leende hade varit förföriskt, men Ian hade genast märkt hur lite kläder hon haft på sig. Till sin förvåning hade det börjat pirra olustigt i hans mellangärde, och han hade genast tittat bort.
”Ian, jag vill att du ska träffa Gabrielle” hade Eric sagt med en kluven röst, och Ian hade ryckt till när Gabrielle rest sig ur fåtöljen.
Hon var ganska lång och mycket vacker, men det var något med henne som fick Ian att rysa. När hon sträckt fram sin hand för att hälsa på honom hade Eric varit tvungen att knuffa till honom lite för att han skulle ta tag i den och snudda den med sina läppar.
”Trevligt att träffas” hade hon sagt på franska, och Ian hade gett sin far en förvirrad blick.
Ian hade aldrig lärt sig franska, det var inget som ens kommit på tal, så han visste inte vad det var som pågick.
”Ian, gå och sätt dig där borta, så ska jag och Gabrielle talas vid lite” hade Eric sagt med en lugn röst, och Ian hade förvirrat slagit sig ner på en trästol i ena hörnet.
Han hade riktat blicken ut mot vägen eftersom han suttit bredvid ett fönster, men när han hörde en djup suck från mitten av rummet vände han huvudet ditåt. Det han då fick se hade fått skinnet att krypa, och han hade helst av allt velat sjunka genom jorden för att aldrig mer återvända. Eric och Gabrielle talades inte vid, utan de satt i soffan och kysstes. Gabrielle hade redan blivit av med det lilla hon haft på sig, och Eric hade blivit av med byxor och underkläder, men hade fortfarande skjortan på sig. Samtidigt som Ian hade blivit skrämd av åsynen hade han inte kunnat slita blicken ifrån det som spelades upp framför honom, och den närmsta kvarten hade varit – och var fortfarande – den värsta tiden i hans liv.
”Ian? Hör du mig?” frågade Vanessa lite oroligt, och Ian rycktes tillbaka till verkligheten.
”Förlåt… vad sa du?” frågade han med en hes röst, och Vanessa rynkade pannan.
”Jag frågade om det hade varit intressant…” svarade hon lågt, och Ian harklade sig.
”Det var… jo. Det var intressant” mumlade Ian med en svårtolkad röst, och Vanessa närmade sig honom lite.
”Är du okej?” frågade hon med ett ängsligt ansiktsuttryck.
Plötsligt insåg Ian hur det började värka i hans bröstkorg när han såg det uttrycket hos henne, och han blinkade till några gånger. Han ville inte att hon skulle oroa sig.
”Det är ingen fara med mig. Jag är bara ledsen över att behöva lämna dig” sade han, och samtidigt som det var lite utav en bortförklaring var det också sant.
Vanessa rodnade inte, men hon såg förvirrat glad ut, och Ian smekte lite försiktigt hennes ena kind. Plötsligt kom han ihåg hur hon talat till Richard, Helens man, och det var som om någon stack honom med en kniv. Vem var Vanessa egentligen? Hade hon fler män som Ian inte visste om?
”Här…” sade han och räckte henne koftan, och hon gav honom en lite förvirrad blick när hon tog emot den.
”Tack, jag…” började hon, men Ian avbröt henne.
”Det är nog bäst att ni går nu” sade han, och gick runt bordet. Bort från henne.
Det var tyst ett tag medan Vanessa stod och tvekade. Ian stirrade ner på kartorna och tog upp sin penna, fast besluten om att inte möta hennes blick. Han började dra ett streck på måfå när han hörde hur dörren slogs igen efter Vanessa, och så sjönk han utmattat ner på stolen.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 21 nov 11 - 18:05- Betyg:  | | oj så bra! :D riktigt bra! Stackars Ian! ;o mejla nästa!! :D:D | | Mizz_andersson - 21 nov 11 - 17:14- Betyg: | | Super. =) Maila nästa del. | | EmmaGlimne - 20 nov 11 - 18:39- Betyg: | Aoch.. Så hans far brukar (brukade?) gå till glädjeflickorna? Otrogen mot sin fru, Ian och Valentinos mamma.
Inte bra.. Men själva kapitlet var väldigt bra! :D Awesome! |
|
|
|
