Flickan utan namn! |
Tysta regndroppar föll ner från den gråa himlen. Med bara fötter sprang hon på den leriga och grusiga marken. Vassa stenar skar upp hennes fötter och lämnade efter sig ett blodigt spår. Hon ignorerade smärtan, för hon var tvungen till det. Hon var tvungen att komma bort från ondskan bakom henne som dömt henne felaktigt.
Tur att det var mörk, då blir det svårare att hitta henne. Träden blev tätare och det blev svårare att komma fram. Det värsta som kunde hända, hände. Hon snubblade på en tjock gren som stack upp från marken. Nu hade de försprång och hon bara låg där. Hon visste inte ens om hon kunde resa sig upp. Hon gav upp allt hopp.
Nu hörde hon ropen närma sig. De kom närmare och närmare. Plötsligt stod de där runtomkring henne med facklor och grepar. De log hånfullt och band fast henne med ett tjockt rep.
’’VI HAR FÅNGAT DEN!’’
Människorna klappade sina händer och tjöt av glädje. Flickan rös över hela kroppen. Hon gjorde inte längre motstånd. De kastade henne i en släpkärra full med taggbuskar och drog den till staden samtidigt som de sjöng glatt. När de var framme vid staden stod kvinnor, barn och åldringar där och klappade sina händer. Flickans kropp började domna bort och allt blev svart.
Hon vaknade upp. Hon frös så att hela kroppen skakade. Hon kände en stank av urin och damm. Hon nös fyra gånger i rad. Smärtan i kroppen var olidlig. Hon öppnade ögonen. Hon var fast i en cell. Cellen var otroligt liten, ca 1,5 meter på varje sida. Det fanns ingen mat eller vatten. Hon kände på det kalla gallret. Det var för tjockt för att göra sönder. I cellen bredvid låg en kvinna i cirka 25 års åldern. Hela hennes kropp var full med sår och torkade blod. Flickan visste inte ens om hon andades. Hon flyttade sig närmare.
’’Hallå? Ursäkta mig.’’
Flickan väntade men fick inte ett svar. Hon la sig som en klump och grät. Skulle hennes öde sluta samma som kvinnans? Hon var så rädd, hela kroppen darrade. Hon rev med sina naglar mot golvet utan att veta varför. Det började blöda, hon hade panik. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon kunde inte komma ut, hon kunde inte göra någonting. Hon var fast.
Efter flera timmar kom tre män med gevär in i flickans cell. Hon låg där blödande, smutsig och panikslagen. Männen viskade till varandra. De kollade på flickan och log. Den ena mannen böjde ner sig mot flickan.
’’Det är dags’’, viskade han.
Flickan förstod ingenting. De två andra männen lyfte upp henne. Den ena höll i hennes armar och den andra i hennes ben. De slungade in henne i en kärra, denna gången full med spikar. Flickan grät och skrek. Hon kunde inte hålla inne smärtan längre. Männen bara skrattade.
Flickan slängdes in i ett rum, männen stängde igen dörren och låste. Det var kolsvart. Det var renare än cellen, men ändå var detta rum värre. Det fanns för lite luft, hon kände sig yr och snart började hon spy. Hon visste inte vad som skulle hända, hon hade en aning men var ändå fundersam. Mest av allt var hon rädd.
Dörren öppnades, det var svart ute. Flickan förstod att det var natten. En man steg in i rummet. Han var minst 180 cm lång och storbyggd. Hans hår var långt och slätt men hans skägg var tovigt och slitet. Mannen böjde sig ner mot flickan och viskade i hennes öra.
’’Du är inte värd någonting flicka lilla. Det betyder att det inte är en komplimang det jag kommer att gör mot dig nu. Det betyder att du är värdelös’’
Mannen drog av flickans kläder och började våldta henne. Hon försökte göra motstånd men han var för stark. Efter våldtäkten sparkade han henne där hon låg på marken, naken.
Hon hade aldrig i sitt liv känt sig så obetydlig och värdelös. Hon ville bort, hon ville inte leva längre. Det fick göra vad de ville med henne, hon brydde sig inte längre.
Flickan vaknade och var fastbunden i en påle mitt i centrum. Hon förstod ingenting. Hon hade inte varit medveten av vad som hade hänt. Hon var fortfarande naken. Fler och fler personer började samlas omkring henne. Män hämtade ved och la runt henne. Hon hörde barn skratta och folk viska elaka ord. Det tog inte lång tid förrän hela byn var samlad omkring henne. En man som såg väldigt rik ut steg fram.
’’Jag vet att hon bara är ett barn men hon är ett hot. Häxor får inte leva i vår värld’’
Folket höll med.
’’Är ni beredda pojkar? BRÄNN HENNE!’’
Männen i byn tände på grenarna under henne. Hon kände redan värmen nå hennes fötter. Hon skrek, hela staden stod och kollade på. Ingen led. Flickan bad till gud, hon bad att få dö utan smärta. Låt smärtan försvinna.
Smärtan försvann aldrig. Hon brändes på bål. Flickans liv var slut, hon hade aldrig ens fått ett namn.
|
|
|
|
