Hon ville leva |
Det skulle aldrig lämna henne.
Långsamt följde hon det vita strecket med fingertoppen.
Ärret löpte längs hela underarmen. Det kändes konstigt att
se på det, att veta att det var hon själv som åstadkommit
det. Hon kunde inte minnas att det gjort särskilt ont, bara
att hon ångrat sig så fort hon såg den första bloddroppen.
Den första som följts av flera hundra. Att hon hade skrikit,
det visste hon, det mindes hon. Men det var också det sista
hon kom ihåg. Skriket.
Sedan blev världen ut-och-in, upp-och-ner, felvänd på alla
sätt. Färger fladdrade på insidan av ögonlocken, kroppen blev
förlamad och hon föll ihop. Kanske anade hon de starka händerna
som lyfte upp henne, fick in henne i bilen, höll henne tätt
intill sig under hela färden fram till sjukhuset. Kanske hade
hon kunnat se små glimtar av blodet på marken, föräldrarnas
chockade ansikten och de konstiga maskinerna i hennes rum på
sjukhuset. Men allt var suddigt och konstigt. Som korta,
oredigerade scener ur en komplicerad film.
Efter allt detta, alla konstiga känslor och oförklarliga
handlingar, mindes hon bara uppvaknandet. Hur många gånger
hade hon kräkts egentligen? Själv tappade hon räkningen då
ansiktet för sjunde gången inom loppet av trettio minuter
pressades ner i en gammal plastpåse, redo att spy.
Många hade hälsat på men ingen hade vågat stanna och prata.
Hon visste varför, och hon förstod dem. De trodde att hon
ville dö. Att hon hade försökt att ta sitt liv, och det var
inte normalt. Inte för en fjortonårig flicka, inte för någon.
Men allra minst för henne, för hon var alltid så glad.
Ingen stannade för att lyssna. Ingen ville höra varför. Ingen
skulle förlåta henne för vad hon hade försökt göra. Vad alla
trodde att hon hade försökt göra. Hon visste sanningen, men
ingen ville lyssna, ingen ville veta. För dem var det bättre
att leva i ovisshet, att hon överlevde räckte. Det var allt
de behövde veta. Men inte för henne. Hon ville berätta sin
historia, tala om för dem att hon ville leva, att hon inte
ville ta sitt liv, att det var ett misstag, hon hade inte
gjort det med flit. Ingen lyssnade. Alla slog dövörat till
och lämnade rummet så fort hon började.
Doktorn hade talat med henne, föräldrarna hade talat med
henne, storebrorsan hade talat med henne, men ingen hade
förstått. Ingen fick svar på sina frågor eller kunde svara
på hennes.
Hon ville gråta, men inga tårar kom. Ögonen förblev torra och
tysta, medan hennes gäster knappt såg henne bakom alla tårar.
Hon kände sig dum och respektlös, helt utan känslor och
förståelse för andra. Hon visste att det var fel, men de
ledsna och sårande känslorna var i alla fall lätta att sätta
ord på. De andra var så oåtkomliga. Flöt bara på ytan i den
stora bägaren fylld med hennes grumliga känslor. Omöjliga att
plocka upp eller förklara.
Känslolös, det var ett bra ord för hennes tillstånd just nu.
Inte mot andra, men mot henne själv, hennes egna känslor,
tankar och sorger. Alla såg att hon led, att något inte stod
rätt till, att hon mådde dåligt. Men ingen vågade ta första
steget, ingen ville lägga sig i, ingen ville förstöra det
ännu mer.
I själva verket var det precis det dem gjorde.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ira - 21 nov 11 - 21:27 | | Den gjorde ont att läsa! Jätte fin och känslofull!! | | citronkakan - 20 nov 11 - 14:04 | | Riktigt bra skrivet, och himla sorglig. Väldigt fängslande. | BlackVeiledBride - 20 nov 11 - 13:57- Betyg:  | | Säger samma sak som Daltrey, älskar den. <3 |
|
|
|
