Nya spår i snön del 3.2 |
”Aofan, Joel var riktigt grym. Du fick in slag efter slag!” sa Andreas och gestikulerade vilt med sina armar som han boxade ut i tomma luften i ett försök att härma Joels slagursinne som hade ägt rum tidigare den dagen. Tobias, som inte hade varit med på nattens äventyr, nickade imponerat. Lisa var också imponerad, medan Andreas skröt om sin kompis träffsäkra vrede tog hon ett tajtare grepp om hans hals och pussade honom på kinden med ett stort leende på läpparna.
Joel log instämmande åt vad hans kompisar sa, men han var inte riktigt där egentligen. Han nickade utan att höra, log utan att känna. Han tog några välbehövliga klunkar ur ölburken och fortsatte med att låtsas att han var där.
”Claes var också stolt över min ängel” sa Lisa som en stolt mamma och smekte honom över kinden. Joel drog irriterat undan ansiktet från hennes smekande hand. Han ville inte känna sig som ett jävla barn, han var inte hennes jävla ängel. Lisa harklade sig lite efter Joels tydliga diss, och vred sig besvärat i hans knä. Det la en pinsam tystnad i luften ett tag innan Markus bröt den med ett rasistiskt skämt han hört nyligen. De skrattade högt.
De fortsatte att skämta med varandra och dra upp historier om deras tidigare erövringar för ett bättre samhälle. Joel försökte verkligen komma in i samtalet, hitta en ork att lyssna på deras historier och berättelser, men han kunde bara inte. Inte idag. Istället öppnade han en ny öl, tog några klunkar och skickade vidare den till de andra. Han tittade ner på Buster som satt mellan hans ben och storögt tittade på honom med öronen på spänn. Det ryckte till i Joels mungipor och han klappade sin vovve på huvudet, som uppmuntrande började vifta på svansen så fort hans hand rörde hans lena päls. Joel frigjorde sig lite från Lisas omfamning så han kunde klappa hunden bakom öronen med båda händerna. Buster njöt av uppvaktningen och sträckte huvudet ännu närmare Joel så han skulle få ännu bättre tillgång till baksidan av hans öron.
Joel fick en lätt knuff i sidan av Markus och när han tittade på honom för att se vad han ville, nickade han i riktning mot gångstigen på vänster sida. Joel fick luta sig lite framåt för att se vad det var han skulle kolla på, och där i krönet av stigen gick det två tjejer, en vit tjej med en senapsgul kappa och vinröd mössa, och en tjej som var mulatt. En klocka ringde när han såg dem, men han kunde inte komma på varifrån han kände igen dem. Han kanske bara inbillade sig.
”Haha, kolla hur negern går, som att hon äger världen” fnissade Markus.
”Stackars lilla negerflicka. Kommit på villovägar in i vårt land.” sa Amanda.
Alla skrattade och flinade. Joel kände hur Lisa spände sig i hans knä, han tittade upp på henne. Hon stirrade på tjejerna. Hon skulle inte låta dem gå förbi utan lite motstånd, det visste han.
De två tjejerna var nu så pass nära att de kunde se dem lite bättre. Joel kunde inte för sitt liv ens gissa var halvnegern kom ifrån, han hade aldrig sett en sådan blandning förr.
”Smutshora” sa Amanda och Lisa inbäddat i falska hostningar när tjejerna gick förbi dem.
Andreas, Tobias och Markus skrattade lågmält. Joel tittade på sina kompisar och satte på sitt överlägsna leende precis som de gjorde. Han vände åter blicken mot halvnegern och hennes kompis som hade gått några steg förbi dem. Tjejen i gul kappa såg ut att försöka hindra sin kompis att vända tillbaka, men det verkade inte ha hjälpt för kompisen vände sig mot dem och tog ett steg framåt.
”Ursäkta?” hörde han henne säga.
Han tittade på henne, läste av situationen. Hon stod en aning framåtböjd med örat riktat mot dem, väntandes på en tydligare upprepning.
Han böt fokus till tjejen i gul kappa som tydligen försökt hindra denna konfrontation att äga rum. Helt plötsligt kom en våg mot honom och sköljde över honom, en våg av trolsk stillhet som fick tiden att gå i slowmotion. Han totalt sögs in i hennes stora, mörka ögon. De bara tittade på varandra. Där fanns så mycket liv som rörde sig i hennes ögon, men samtidigt var allt så ekande tomt i honom. Han kände sig hypnotiserad, förlorad utan någon som helst kontroll över någonting. Han tyckte sig se en glimt av rädsla speglas i hennes ögon innan hon tittade bort och bröt förtrollningen. Det blev ett abrupt uppvaknande till verkligheten som verkade röra sig väldigt snabbt i jämförelse.
Joel kände tyngden på sitt ben försvinna när Lisa ställde sig upp och hotfullt gick mot tjejerna. Han försökte koncentrera sig på nuet, vad som pågick men fann sig själv oförmögen att göra det. Han tittade åt de fyra tjejernas håll men hans blick var helt ofokuserad.
Han hörde ord sägas, men kunde inte urskilja vad dem sa. Han kände att stämningen var spänd, men lämnades totalt opåverkad av den. Joel stirrade tomt framför sig men vaknade till liv när han hörde Lisa skrika:
”Bra! Håll dig och dina valpar borta, ditt negerluder!”.
Det kändes som han fick en snabbspolning av vad som hade hänt och landade var han hade slutat och återgick till nuet med en fullaktig bild av händelseförloppet. Lisa och Amanda kom tillbaka till bänken och bemöttes med jubel. De härmade de två tjejerna de nästan hamnat i slagsmål med, med överdrivna röster, minspel och rörelser. Killarna skrattade hjärtligt åt spektaklet, men inte Joel, han bara observerade, fortfarande lite förundrad över vad som hade hänt där egentligen, med tjejen i gul kappa.
När de var färdiga med att håna utlänningen och hennes kompis gick Lisa fram till Joel igen, han mötte hennes ögon som lyste av glädje och log varmt åt henne. Hon satte sig åter i hans knä, och denna gången mötte han henne halvvägs och höll om henne också, och kände en värme sprida sig i kroppen.
|
|
|
|
