Hon som förstörde och gav DEL ETT |
Detta är min första hela novell. Kan inte lova för mycket.
Uppföljning kommer :). Kommentarer är av guld, tack i förhand :).
Hon hade råttfärgat hår, ett gulligt sött ansikte, blåa, djupa ögon och ett leende av guld.
Rickard föll inte pladask första gången han såg henne, det sa aldrig klick.
Kärleken kom bara närmare och närmare, och en dag kom Rickard på sig själv att fantisera om att han räddade henne ifrån någon ond, galen pedofil på en utflyktsdag, förstod Rickard att han var kär.
Han skulle bara ha henne!
Men Rickard hade ett problem, som de flesta tonårspojkar har haft, var Sara kär i honom?
Sen dess var Rickards tid i högstadiet så var hans tankar nästan bara tillägnade åt Sara.
Dygnet runt var Rickard på små fluffiga moln.
Hans vänner tyckte han var konstig, hur kunde man vara kär i Sara, hon var ju så konstig… men Rickard brydde sig inte.
I hans ögon var det bara Sara och han.
Nästa dag skulle han våga gå fram och fråga…
Men gymnasiet kom plötsligt, och innan Rickard hann öppna munnen så var Sara iväg på natur, och eftersom att Rickard inte direkt hade varit aktiv på lektionerna, då han tänkte på Sara istället för roten ur, så slussades han till samhälle.
De fick två vitt skilda framtiden, men Rickard skulle aldrig glömma Sara…
På dörrmattan låg lite reklam från diverse matbutiker, och ett brev som var vitt… ja såg viktigt ut.
SLU, Sveriges lantbrukaruniversitet.
Rickard fick ett rus. Slet upp det.
Grattis!
Du har kommit in på djurskötarlinjen, var god anmäl dig…
Rickard svalde? Djurskötare, var det verkligen han?
Så Rickard väntade på nya brev, men fick bara avslag, från jurist, sjuksköterska och till sist lärare.
Varje brev var som en dröm som krossades.
Självförtroendet var lågt. Men Rickard var tjugotre, han hade inte tid att slösa bort mera av livet.
Några månader senare gick Rickard nervöst till uppropet på djurskötarutbilningen.
Om jag hade skitit i dendär fula Sara, hur vore mitt liv då?
Salen var fullt med massvis med tjejer, och några killar.
Det mest utmärkande draget var att alla såg puckade ut, lite underklass.
Alla gav varandra nyfikna blickar.
För omväxlingsvist skull så sa rektorn förnamnen först.
Han var den ända i rummet som hette Rickard, märkte Rickard.
Sen fanns det tre Saror, men ingen hette Petterson i efternamn.
För Rickard skulle inte komma in någonstans, och högskoleprovet blev bara inte bra…
Rickard mådde illa.
En öl, ett glas vin eller varför inte en eller flera snaps skulle kunna dämpa hans smärta.
Men inga pengar fanns, och hans föräldrar hade för länge sedan låst in spriten, sen Rickard som tjugoåring bjudit in några vänner, som bjöd in sina vänner, som bjöd in sina vänner.
Tillslut kom det hundratrettiotvå ungdomar från trakten och försökte komma in i familjens villa, enligt polisens rapport.
Undertiden de strömmade in och Rickard inte hann komma fram till dörren, tog ungdomarna snabbt hand om Stefans spritsamling.
Den innehöll bland annat Arak från Libanon, många sorter tequila från hans Mexicoresa och värst av allt, familjens bröllopswhiskey från Irland, som han hade fått från Rickards nu avlidne far.
Först ville Stefan slänga ut sin egna son och aldrig se honom igen.
Stefan var ingen alkoholist, hans sprit var till för att avnjutas, inte användas som fylledrycker för ett gäng ungdomar.
Men Rickards mamma Kerstin stoppade honom i sista stunden.
Föräldrarna kom hem, suckade när de såg på Rickard.
”Jag kom in på ett program idag…”
Stefan tappade plastpåsen med matvarorna på golvet och stirrade på sin son.
”Va?” sa han chockerat.
”Men… vilken?” frågade Kerstin.
Rickard rodnade.
”Eh… djurskötare…”
Föräldrarna tittade på varandra.
”Jaha… tänker du gå då?”
Rickard tittade ner i marken.
”Jag vet verkligen inte…”
”Vad gör en djurskötare?” frågade Kerstin, kanske lite för fort.
Det blev en pinsam tystnad.
”Sköter om djur” svarade Rickard efter ett tag.
Rickard hade varit dum när han berättade om att han hade blivit intaget.
För hans föräldrar hade gett honom två val:
”Gå de ndär utbildningen, eller så åker du ut!”
Så… nu fann Rickard sig själv i en bil mot Uppsala.
Bilen var knökfull med Rickards saker, några få från hans rum, resten hade hans föräldrar gett honom i någon sorters glädjegåva för att han äntligen skulle flytta ut.
Ett trångt litet rum, med toalett och dusch i korridoren, skulle bli Rickards nya hem.
Hans föräldrar hjälpte honom att lasta in sakerna i rummet, för att senare gå ut på restaurang i Uppsala.
I Rickards mage fanns det en stor klump, för vad som väntade på morgondagen.
|
|
|
|
