Nya spår i snön del 3.1 |
hehe, denna delen blev lite lång, just a heads up ;)
Katarina satt under pilträdets långa grenar och blickade ut över vattnet. Det var kallt och grått och blåsigt, men det passade hennes humör. Det var nästan uppfriskande, att moder natur kände samma som henne, eller kanske kände hon med henne? Vädret hade visserligen varit lika mulet från den stund hon vaknade, betydde det att det fanns ett öde? En förutbestämd väg man egentligen inte hade någon som helst kontroll över, vilka val man än gjorde? Moder Natur hade vetat vad som skulle hända, att planerna skulle bli rinna ut i avloppet. Att jobbet skulle komma före henne. Igen.
Katarinas tankar avbröts när Saanvi plötsligt dunsade ner på bänken bredvid henne. Hon tittade på sin vackra vän och log. Saanvi såg förstående på henne och la ena armen över hennes axlar och tog med den andra Katarinas kalla hand i sin. De satt så ett tag, tysta. Inga ord behövdes bli sagda.
Saanvi tryckte Katarina närmare sig själv och tog ett lite hårdare tag om hennes hand.
”Brr… det börjar bli kallt” sa hon till Katarina. Katarina höll med, kylan började bli lite väl påtaglig.
”Ja… tack för att du kom. Det betyder. Men du kan gå hem nu om du vill, ni har väl middag snart?”
Saanvi log på det sättet en lärare ler mot ett barn som säger en sak, men som hon vet att dem båda vet inte är sant.
”Ingen fara. Vi rör bara på oss lite.” sa hon.
De reste sig upp och gick på grusstigen som slingrade sig runt dammen. En kall vind sköljde över dem och Katarina började gnugga sina händer på armarna för att få friktionen att öka värmen lite.
”Torbjörn har länkat dig i en statusuppdatering på facebook” sa Saanvi med misstänksamt mycket glädje i rösten.
”Åh nej… vad skrev han nu då?” suckade Katarina.
”Ungefär att: ”Var på Lagret igår. Kattis Lewandowski tycker att musik visst kan bli för rörig.” Du lämnade visst ett stort intryck på honom igår” retades Saanvi. Katarina suckade och räckte ut tungan för att visa sin avsmak.
”Inte lika mycket som att ”jag visst tycker att Torris kan bli för smörig” ” sa Katarina med överdrivet glad röst för att härma Torbjörn. Saanvi bröt ut i ett bubblande skratt och Katarina var inte sen att föregå med samma exempel.
De fortsatte att snacka om vänner, sliskiga killar och musik medan de långsamt gick runt vattnet. De kom till den sista längan på stigen, vart de i slutet av den hade skiljda riktningar att gå för att komma hem till sig. Saanvi tittade längs stigen.
”Du kan följa med mig hem och äta med oss om du vill?” sa Saanvi och tittade Katarina i ögonen.
Katarina ville inte heller skiljas åt när de väl kommit fram till bommen längre fram som var slutdestinationen på deras gemensamma väg, och början på deras individuella. Men hon behövde vara själv lite, och ville dessutom inte komma och störa Saanvis fina familjemiddag med sin dystra aura.
”Nej tack, jag tror jag behöver vara för mig själv lite. Men det var skönt att du kom, det hjälpte.”. Vännen nickade förstående och de fortsatte gå längs stigen.
Dammen var ganska stor så det skulle ändå ta fem minuter att komma dit, om man gick snabbt. Efter några steg hörde de höga skratt från några ungdomar. Katarina sträckte på huvudet för att bättre se vilka det var som satt på bänken lite längre fram. Hon spärrade upp ögonen.
”Fan, det är några nazis tror jag. Han killen jag gick förbi innan du vet… ” sa Katarina och sträckte återigen på huvudet för att vara säker. Det var definitivt ett gäng skinnskallar i alla fall, och hon kunde se att det fanns lite lappar med symboler fastsydda på killarnas jackor, fast hon inte kunde urskilja vad dem föreställde riktigt än.
Och så såg hon hunden hon sett den där killen gå med innan.
”Yep, det är dem. Killens hund är där i alla fall.”
Saanvi nickade.
”Jaja, skitsamma. Kom så fortsätter vi.” sa Saanvi och tog åter upp takten. Katarina beundrade hennes självsäkerhet och följde efter.
Ju närmre de kom, desto tydligare blev det att det faktiskt var ett gäng, inte så blygsamma för den delen heller, nazister och rasister. När det bara var cirka tio meter mellan dem så började gänget titta på dem. En kille kallade de andras uppmärksamhet till Katarina och Saanvi och de tittade, viskade till varandra och skrattade. Det fanns två tjejer där också, en av dem stirrade ganska stint på dem båda. Katarina började känna sig illa till mods men höll jämna steg med Saanvi som fortfarande gick lika självsäkert som innan och inte gav dem någon uppmärksamhet som bekräftelse på deras existens. När de gick förbi hostade de två tjejerna ”smutshora” efter dem. Katarina visste att Saanvi var en högst konfronterande person, och tog ett tag om hennes arm snabbt och viskade:
”Skit i det”
Men det hjälpte inte. Saanvi vände sig om och tittade på tjejerna.
”Ursäkta?”
Katarina såg hur de alla flinade stort. De äcklade henne ända in i ryggmärgen. Hon svepte med blicken över deras ansikten och mötte han enas blick, som tydligen gjorde samma sak som hon. Hon fastnade ett tag i en slags trans där allt annat stod stilla, det fanns bara hans oläsliga, isblå ögon som mötte hennes. Hans flin hade spolats bort, och kvar var ett allvarligt, svårläst uttryck. Katarina skakade bort det besynnerliga ögonblicket som hade känts som en evighet, och kom tillbaka till verkligheten.
Den ena tjejen, som satt i killen med de isblåa ögonens knä, reste sig upp och gick ett steg framåt. Hon hade en tjock, svart dunjacka och jeans och gulblonderat hår med en mörkare utväxt. Hon tittade skrämmande ihållande på Saanvi. Hennes kompis som var lite mullig och hade brunt hår ställde sig också upp och gick närmare den blonda tjejen. Stämningen var spänd, och Saanvi väntade ihärdigt på deras svar.
”Ja. Du hörde. Åk hem till var du kom ifrån, din smutshora.” sa blondinen, hon spottade ut orden.
Katarina kände ilskan börja bubbla inom henne. Egentligen ville hon bara slå ner den lilla fittan och proppa in lite vett i hennes skadade skalle. Men hon skulle aldrig göra det, men hon hade väldigt, väldigt svårt för när människor var elaka eller respektlösa mot Saanvi, som var som hennes egen syster.
Saanvi stod lite längre fram än Katarina, så hon gick fram ett steg och ställde sig tätt bredvid henne. Beredd att försvara henne, eller dra henne därifrån om det blev för hett.
”Hah. Jasså. Jamen, berätta då för mig hur långt jag ska åka tillbaka? Jag menar, jag föddes ju faktiskt i exakt denna staden, så du kanske menar sjukhuset? Eller menar du till min mammas livmoder? Eller kanske så långt som till min pappas pungkulor?” sa hon med överdriven röst.
Det var bara en och en halv meter mellan dem, och den blonda tjejen tog ett steg framåt med sitt följe tätt efter.
”Din pappas smutsiga pungkulor passar nog ett trash som dig perfekt.” väste hon. Hennes brunhåriga kompis spottade hårt på marken och killarna satt kvar på bänken och tittade flinande på.
”Haha, ett trash som mig? Har du sett dig själv, gumman? Du kanske ska ta och färga utväxten, ” sa Saanvi roat och viskade högt ”annars ser man ju att du inte är en äkta arier.”
Ledartjejens ögon blixtrade till och hon rynkade lätt på näsan och gick ännu ett steg framåt.
”Du ska hålla dig borta från våra marker, du och dina trashkompisar” sa hon och nickade mot Katarina. ”Eller vill du kanske göra upp om detta fysiskt, hora?”
Katarina spände sin kropp och ställde den i försvarsställning, med ena benet framför Saanvi och armarna spända. Saanvi å andra sidan slappnade av i kroppen och gick ett steg bakåt. Hon kände att det var nog nu, hon hade fått vad hon ville sagt, och dem hade fått sitt sagt.
”Nej tack, jag vill varken röra dig eller bli rörd av dig frivilligt. Du har rätt till dina åsikter. Tack för att du delade med dig av din vishet.” sa hon och log samtidigt som hon backade ett steg och tog Katarina i armen, vände sig om och började gå vidare.
”Bra! Håll dig och dina valpar borta ditt negerluder!” skrek blondinen efter dem.
Katarina hörde nazisterna skratta högljutt där borta. När de gått en bit gav Katarina Saanvi en allvarlig blick. Saanvi mötte den, lika allvarligt. Det var en stund av Katarinas ilska att Saanvi konfronterat dem, och utsatt sig själv för fara, och Saanvi som förstod det fullt ut och att hon kanske egentligen bara borde ha gått förbi, tills de båda brast i skratt.
”Valpar?” skrattade Saanvi frågandes i ljus stämma. Katarina skrattade ännu hårdare.
”Ja, ja! Å du, säg till mig när du hittar en tidsmaskin som kan ta dig tillbaka till ditt spermie-stadie och din pappas testiklar, va” skrattade hon. De skrattade båda hysteriskt åt situationen som hade ägt rum och av lättnad att den var över. När de kom fram till bommen avtog skratten och de hämtade sig. All spänning och skrattat hade gjort Katarina lite darrig i benen.
”Är du säker på att du inte vill med mig hem?”
”Ja” nickade Katarina.
De kramade varandra hårt.
”Bara ring om du vill något” sa Saanvi.
”Ja, och du, var försiktig. Så de inte följer efter dig eller något.”
”Detsamma. Hejdå min lilla valp” sa Saanvi och rufsade till Katarina i håret. Katarina skrattade och de skiljdes åt.
På vägen hem tänkte hon på hur farligt det faktiskt hade kunnat bli. Visserligen var Saanvi stark och gick på Jujutsu och hade tidigare tränat diverse andra kampsporter, hon hade förmodligen fått ner blondinen och brunetten på mindre än en minut, men det fanns ju fler av dem. Och Katarina hatade all form av våld i vilket fall som helst. Det var så onödigt.
Hennes tankar letade sig vidare till killen hon hade haft ögonkontakt med för en kort sekund, men som hade känts som en mindre evighet. Det var samma kille hon gått förbi på bron, kom hon på nu, han som inte ens märkt stenen eller henne. Hon tänkte på vilka idioter de var men bestämde sig för att inte slösa mer tid och tankar på några nazipuckon.
Resten av dagen förflöt i ett segt, lugnt tempo. Hon hade fått veta att Saanvi kom hem säkert och spenderade dagen åt lite surf på datorn, tv-tittande, lite plugg och åt spaghetti och köttfärssås i tystnad med sin mamma, förutom de enstaka försöken från hennes mammas sida till småprat. Hon nämnde inte händelsen i parken för henne. Hon var för trött på henne idag, ville inte se henne.
Katarina hade även planerat in bio med Saanvi och Louisa dagen därpå, de skulle se ”In Time” på kvällen, filmen hon egentligen skulle sett idag med Maria. När klockan närmade sig midnatt somnade Katarina, det var ändå studiedag imorgon så hon kunde sova ut ordentligt.
|
|
|
|
