Själsfridens stig |
Som om en dragkraft får tag i henne
Fötterna rör sig av sig själva, gör som dem vill. Långsamt
vandrar hon framåt på vad hon kallar för "själsfridens stig".
Hon ser sig om med glittrande ögon, ser med en blick som vet
vart den ska leta. Spärrar upp öronen, lyssnar med en skärpa
som bara fungerar här ute. Snart ser hon alla smådjur, hör
fåglarnas kvittrande sång, dansar fram över marken och
skrattar gång på gång.
Naturen gör henne sällskap på denna hittills ensamma färd.
Här ser dem henne, här är hon en del av allt det vackra.
Utan att behöva göra någonting, är hon accepterad, omtyckt
och älskad. Här får hon vara sig själv, utan att få konstiga
blickar tillbaka. Det är här hon hör hemma, det är här hon
vill vara. Med båda fötterna stadigt i jorden, lyckan som en
sjungande fågel inom sig och allt det vackra omkring henne,
som gör det värt att komma hit.
Känslorna är raka, korta och koncisa. De talar om för henne
vad hon ska göra, vad hon ska titta efter och vilken utav
alla de kvittrande melodierna hon ska sjunga med i. Bilda
sina egna ord till. Leva efter. Skogen gör precis det hon
vill att den ska göra. Den öppnar sin famn, med alla djur,
träd och stenar. Talar till henne på sitt eget majestätiska
vis. Hon kan vandra i timtal, förlora sig själv, för att
sedan finna att hon bara tagit sig ett hundratal meter bort
från sin ursprungliga plats.
Världen bortom skogen, med skola, problem och människor,
existerar inte här. Den magiska känslan som omger henne,
låter henne strunta i allt sådant. Hon behöver bara vara.
Göra som hon vill, leva ut sina känslor och lägga allt
obehagligt och jobbigt bakom sig.
För här är världen rättvis och vacker, ingen ger sig på
henne och ingen kommenterar den hon är. Skogen låter henne
vara, skogen låter henne tala. Allting är så rätt, så fint,
så underbart. Ingenting här är förutsägbart, enkelt eller
perfekt, precis som hon själv. Det som gör alla så
fundersamma.
Hon skrattar högt och dansar fram mellan de lågt hängande
grenarna. Hit kommer inte ens hundägare – hon är för djupt
in bland träden. Hon låter allting lossna, bara falla från
hennes axlar ner i den fuktiga jorden. Stegen blir lättare
och lättare, skogen helar henne och hjälper henne att komma
tillbaka.
Hon är hemma.
|
| Kommentarer | | Dufwan - 20 nov 11 - 21:03 | | Du använder bra ord och kan få till vackra, innerliga meningar. Sedan så är det dock svårt att som ung skriva något som berör många läsare: Vi som är äldre känner intuitivt att shit, vad lite man visste i den åldern och folk i din ålder ödslar antagligen inte mycket tid på BRA texter, som den här. För det är bra skrivet. Fortsätt öva tills du kommer ut ur träsket, kan nog bli riktigt bra. |
|
|
|
