Stolthet |
Att få känna sig så stolt
Hon sjönk djupare ner i sitt säte, njöt av det fantastiska
skådespelet på scenen, skrattade och grät med de andra
åskådarna. Hennes underbara dotterson gjorde succé. Publiken
älskade honom och hon svällde av stolthet.
Sedan barnsben hade han älskat att showa, framträda och
underhålla. Hon förstod honom. Nu när hon såg honom stå där,
med så många repliker som trängdes i skallen, kunde hon inte
tänka sig ett bättre ställe för honom att vara på. Han levde
ut på scenen, förmedlade känslor, visade henne precis allt
det där han pratat om när han var liten; "Mormor, jag ska
bli bäst, och du ska bli så stolt, så stolt!" Det fanns
ingen tvekan – hon var stolt. Och han var bäst, den mest
fantastiska på hela scenen.
Hon såg på sin dotter i sätet bredvid. Såg att dottern hade
tårar i ögonen och inte kunde förmå sina läppar att sluta
le. De fattade varandras händer, kramade dem hårt och lät
sig förtrollas av den underbara pojken på scenen.
Hon hade ingen aning om vad pjäsen hette, vad den handlade
om eller varför dem framförde den. Det enda hon visste var
att hon älskade den. Att det var den här pjäsen hon skulle
drömma om, återberätta för sina väninnor, minnas om några år. Bara för att han gjorde den så förtrollad, så underbart vacker.
Under pausen, då alla andra försvann iväg för att köpa fika,
låna toaletten eller få sträcka på benen, satt hon kvar i
salongen. Hennes ben ville inte ta henne därifrån. Hon ville
aldrig mer lämna detta fantastiska rum.
Hennes dotter kom tillbaka strax innan andra aktens början.
Båda två strålade av förväntan och lutade sig ivrigt framåt
i sätena. Och så var han tillbaka. Hans entré var lika
storslagen som rollen han spelade. Han tog scenen i
besittning, publiken med storm. Allt valsades samman, blev
till något underbart, försvann och uppstod, glömdes och
hittades igen. Nu rann tårarna ner för hennes rynkiga kinder
och hon glömde helt att torka bort dem. De rann när ridån
gick ner, när skådespelarna tackade publiken, när hon
långsamt reste sig upp och tågade ut ur salongen tillsammans
med de andra åskådarna. Tårarna fick rinna ända tills dottern
släppte av henne utanför hennes hus. Då tog dem plötsligt
slut, och hon gick på gamla ben in genom dörren och fram
till hallväggen. Väggen som hon tillägnat honom, hennes
enda barnbarn. Där hängde alla foton, alla teckningar, alla
berättelser, alla vykort och brev. Hon studerade dem länge.
Så bestämde hon sig.
Det här var den lyckligaste stunden i hennes liv.
|
| Kommentarer | | LisaHoglund - 22 nov 11 - 21:43 | Åh, vilken vacker historia! Början och slutet var helt perfekta. Hade kanske blivit kul om det hade hänt något i mitten, något oväntat, som att han skule tappat bort sin replik eller något :) Men den är verkligen jättebra som den är, det är bara en tanke som dök upp ;)
Jättebra jobbat! |
|
|
|
