Husets hemlighet |
Medan han tittade igenom dörröppningen och höll handen mot den svarta trädörren, tittade han omkring sig och snurrade ett extra varv med kroppen runt i rummet. Han stannade till. Ett andetag hördes. En vindpust kändes mot hans nacke och han rös till. Tankarna spred sig och blev alltmer otäckare.
– ”Känner du inte igen mig?” Hördes en röst som ekade i det mörka rummet.
Jonas ville inte se vem det var, utan blundade en stund och andades tungt av rädsla. Rösten kunde höras igen. Några svettdroppar rann nedför Jonas panna. Meningen upprepades.
– ”Känner du inte igen mig?”
Jonas försökte tända lampan av panik, men gick inte. Han slog på knappen om och om igen. Rösten började komma allt närmare och han blev inknuffad i ett hörn av en kall blåst. Rummet började lysas upp lite. Det vibrerade i luften. Stämningen i det lilla hörnet var det läskigaste Jonas hade varit med om. Det kunde omöjligt vara verklighet. Det måste vara en dröm. Tänkte han. En mardröm. Han tog ett grepp om sin hud och nöp sig för att försöka väcka sig själv. Han råkade nypa sig så hårt att de blev ett märke efter hans starka fingrar. Vågade han kolla upp? Han kanske aldrig skulle gått till det gamla huset, men nyfikenheten tog över det kloka han hade inom sig. Han försökte snegla med ena ögat. Ljuset från rummet brändes och det gick inte att kolla. Vad skulle han göra? Han ville inte sitta bland gammalt skräp hela natten. Gamla minnen började dyka upp i hans huvud. Känslor, skilsmässa, droger och återigen känslor. Hans ex-fru sen tre år tillbaka hade dött. Innan dess hade de skiljt sig och innan dess hade de fått ett barn. En dotter. Vars namn var Soul. Ett annorlunda namn som han hade valt när han hade suttit på sjukhuset i några timmar och försökt lista ut ett namn åt sin enda dotter. Han höll för sitt ansikte med sina smutsiga händer och grät. En känsla kom fram och svämmades över. Svett och tårarna rann samtidigt och samlades som en stor vattenpöl på golvet. Han la handen på väggen som stöd och tryckte sig uppåt och stod sedan upp. Denna röst som ekades i rummet och i hans huvud, det var något speciellt med den. Den var varken djup eller ljus. Den var mjuk, men hade ilska inom sig. Han höll händerna utåt.
– ”Kan du inte visa dig?” Frågade han.
Rösten svarade inte. Kanske hade denna ohyggliga varelse försvunnit och nu kunde han öppna sina ögon igen? Han öppnade ena ögonlocket sakta och sen det andra. Han drog ner händerna. Det var tyst i rummet. Sen i andra sekunden kunde han höra något tickande. Han böjde sig ner och började krypa ner på alla fyra. Händer och ben. Han kröp och försökte lokalisera var det irriterande ljudet kom ifrån. Medan han kröp kunde han höra att det tickande ljudet blev snabbare och snabbare. Precis som en stressfaktor. Tänk om det är en bomb? Jonas stannade till i med vetande om att det tickande ljudet slutade. Ett starkt rött sken trädde fram. Han kunde inte riktigt förstå vad det var. Det röda skenet gick från starkt till svagt. Det var vackert, men ändå samtidigt ganska läskigt. Sedan försvann det. Jonas reste sig återigen upp. ”Nu får det räcka.” tänkte han och gick emot dörren. Han tog fram sin hand för att vrida om handtaget och öppna den. Det var låst. Ett knarr hördes och han kunde känna samma andetag mot hans nacke igen. Han vände sig, viftade med händerna och lade handen på sin nacke.
– ”Vad vill du?” Ropade han ut.
Ett blekt ansikte flög mot honom. Ansiktet åkte genom honom och han föll ner och slog bakhuvudet i golvet. Hans kropp blev livlös och han kunde inte röra sig. Precis som han blivit fastspikad. Han försökte röra huvudet åt höger. Det kändes också som det var fastspikat i golvet. Jonas grät. ”Vad är det som händer? Vem vill mig något illa?” Han såg den vita varelsen bredvid sig. Han blundade och försökte få sig upp igen. Inget hände. Andningen började avta. Jonas virrade omkring sig och la blicken emot dörren som stängdes långsamt. Blicken sänktes till fötterna där han såg två genomskinliga fötter stå i luften och sväva. Ögonen stängdes. ”Låt mig vara.” tänkte Jonas. Vad kommer att hända nu? Spikkänslan inom honom försvann och han kunde ställa sig upp igen. De genomskinliga fötterna flög genom rummet och sakta försvann in i väggen. Jonas gick emot tavlan på de gråaktiga tapeterna. Tapeten var trasig och slamsor hängde lite här och var. Han nuddade med fingertoppen på tavlan och kunde känna en kletig känsla. Fingret rörde sig runt och den kunde smeta sig in i det trista porträttet. Jonas hoppade några centimeter bak av rädsla. Han tog ett steg fram igen och kollade noggrannare på den. Hans ögon fastnade i mitten. Det verkade som tavlan rörde sig. Det hade ett eget liv. Vad skulle han göra? Tankarna snurrade. En känsla av ensamhet dök upp. Varför just nu? Jonas försökte inte bry sig, utan fokuserade på det intressanta porträttet. Han gick närmare och ännu närmare. Tavlan försvann mitt framför ansiktet på honom. Jonas gapade. Det blev för mycket. Han gnuggade sig i pannan och drog en djup suck. Inget stämde. Allt var otroligt. Otroligt konstigt. Han drog handen på väggen upp och ner för att kolla efter något annat, som var misstänksamt. Handen närmade sig väggkanten ner vid golvet. Den verkade också kletig. Det kändes som huset höll på och smälta ihop. Jonas la märkte till att den dammiga ljuskronan i taket skakade och sedan föll på det gamla trasiga golvet. Han hostade till och såg att ljuskronan hade ramlat rakt genom golvet, gick framåt hålet och tittade förskitigt neråt. Det var mörkt. Mörkare än i det rummet han befann sig i just nu. Han kände en hemsk känsla inom sig som han inte hade känt förut, trots att han varit med om hemska saker den senaste halvtimmen undersökte han det svarta hålet. Nyfikenheten kunde inte stoppas. Hade han varit med om de andra sakerna kunde han inte låta bli och se vad mer som väntas. Ögonen vändes mot en annan tavla som liknande en han hade hemma uppe på väggen. Den hade svart ram och själva målningen kunde man inte tyda, fastän man ändå försökte gissa sig på vad det föreställde. En massa streck och ibland trodde man se ett par ögon målade i tavlan även om de inte fanns där. Jonas var tvungen att känna på denna tavla också. Se om den också var kletig, som den andra där uppe var. Han tog grepp om den och tryckte handen inåt tavlan. ”Något sjukt är på gång.” tänkte han högt för sig själv. Han drog ut handen igen och tänkte att han kanske skulle ta in sitt huvud istället och fick se om det fanns liv innanför tavlan. Om det fanns liv utanför denna värld. Han tänkte ett bra tag innan han fattade ett beslut och drog ett djupt andetag in och ut. Först drog han in huvudet genom tavlan och sedan gick han igenom med sina armar. Det första han såg var mörker som sedan blev ljusare och ljusare. Han pressade ut sig själv med händerna på väggen och den första doften han kände var en doft av äpplen. Han vred huvudet åt vänster och såg något rött som började lysas några meter ifrån honom. Han ställde sig upp och gick till det röda ljuset. Äppelträd och gräs. Världen innanför tavlan var en trädgård med äppelträd och gräs. Jonas kunde inte tro sina ögon. Fanns det verkligen en värld utanför människornas värld? Varför hade ingen annan upptäckt detta innan? Han kliade sig på hakan och tittade runt ett tag. Ett hus klimtade bortåt en bit och bredvid huset fanns det en människa. Människan var ganska kort jämnfört med Jonas själv. Jonas var 1.70 cm lång medan denna person måste minst varit 1.30.
- ”Hej.” Sa den lille människan och vinkade glatt med sina små händer.
Jonas gick med korta steg framåt till personen och tittade på den från topp till tå.
- ”Vad heter du?” Frågade han nervöst. Han hade ju ingen aning om hur den här människan var eller vart den kom ifrån. Den kunde lika gärna komma från Mars eller någon annanstans ute i rymden. Den lille människan gick fram till Jonas och skakade hand med honom.
- ”Jag heter Wio.” Svarade han och rodnade. ”Vart kommer du ifrån?”
Vågade verkligen Jonas berätta vart han kom ifrån? Tänk om han var förbjuden att tillräda denna värld? Wio hade svarta shorts med en mörklila skjorta och små träskor i träfärg och en liten slips till. Wio log och väntade fortfarande på svar från honom.
- ”Jag heter Jonas. Jag kom in genom en tavla från människornas värld. Det enda jag såg först var mörker, men sedan såg jag...” Jonas blev tystad. Wio höll för hans mun och kollade nervöst på honom.
- ”Människornas värld?” sa Wio. ”Hur hittade du tavlan? Vad gör du här? Du får inte vara här egentligen!”
- ”Jag hittade porträttet i ett gammalt övergivet hus. Min nyfikenhet har jag allt att skylla på.” Han kollade på Wio som fortfarande tittade sig nervöst runt omkring i området. Wio bad Jonas att följa efter honom, men ingen annan fick se en skymt av honom för då låg han illa till. De gick in i det låga huset som Jonas knappt fick plats i. Wio bad honom sätta sig och lyssna noga på honom.
- ”Den där tavlan skulle förgöras för länge sedan.” började Wio uttala sig. ”Men, som sagt blev det inget av tack vare de andra här i Wikoarnas värld.”
- ”Wikoarnas värld?” viskade Jonas nyfiket.
- ”Ja. Vi har levt i denna tavla i tusentals år. Det är som en förbannelse, men hade vi inte levt här hade vi inte heller funnits.” förklarade Wio sig kortfattat.
- ”Men..” började Jonas. ”Om tavlan förstörs så finns ni ju inte. Hur hänger detta ihop?”
Wio la en liten suck och förstod inte riktigt heller hur det gick ihop. Han tittade på Jonas och log sorgset.
- ”Tavlan måste förstöras så att ni ifrån människornas värld inte ska kunna ta er hit. Ni blir mördade ifall ni är här. Den senaste människan som kom hit, ja den finns inte längre.” Wio tittade ner sorgset och tänkte tillbaka, men gick tillbaka till verkligheten.
- ”Du måste tyvärr gå nu. Jag hoppas vi möts någon annan gång.” sa Wio och log återigen till Jonas. Han log tillbaka och sa hejdå.
När Jonas hade gått ur ut tavlan tog han med sig tavlan ut, bar den under armen och log mot huset. Han tog några steg bakåt och kollade på huset.
- ”Bara min hemlighet.” tänkte han och gick därifrån.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | fiak - 8 apr 12 - 02:14- Betyg:  | | jättebra skrivet..kram |
|
|
|
