Hans ö att fly till |
Musiken strömmade genom honom
Pianot i vardagsrummet var hans plats, hans ö att fly till
när han behövde. Nu spelade han utan att ens tänka på det
själv, fingrarna styrde sig själva över tangenterna. Ljudet
av melodin, känslan i fingrarna, friden i tankarna. Det här
var hans bubbla. Det enda stället på jorden där han kunde
vara sig själv, få känna sig levande.
De positiva känslorna sögs in i honom i takt med musiken och
han riktigt kände hur dem gjorde honom starkare. Han visste
att han behövde detta, positivt tänkande var något som
krävdes av honom. "När världen fungerar fel måste man kunna
se dess ljusa sidor". Det hade han läst i en bok för flera
år sedan, och det var fortfarande den enda regel han följde.
Nu tog han kontroll över sina fingrar och styrde dem genom
mer komplicerade musikstycken. Då de tre första notraderna
var avklarade började plötsligt och oväntat den vackra
sången. Han hoppade till men slutade inte spela. Han älskade
systerns majestätiska och melodiska röst, och han skulle
aldrig vilja avbryta den. Hon slog sig ner bredvid honom på
pianopallen och fortsatte sjunga.
Mellanspelet fick precis den effekt han ville, majestätiskt
och mystiskt. Känslorna kröp upp för ryggen på honom och han
rös av välbehag. Hon fnissade när hon såg det, tog ett djupt
andetag och började sedan på sången igen. Det slog honom att
detta var ett utav världens mest spelade musikstycken, som
kända musiker sjöng på stora och imponerande tv-föreställningar.
Men här satt han och systern i vardagsrummet och framförde
den minst lika bra.
Mellanspel nummer två blev om möjligt ännu bättre, åtminstone
vackrare eftersom hon nynnade med i melodin. Han kände hur
lyckokänslorna fyllde honom till bredden, hur han nästan
svävade upp från pianopallen, flög iväg i takt med hennes
underbara sång, som återigen fyllde rummet.
Men sången tog slut bara några minuter senare, och hon
tystnade med ett sorgset leende på läpparna. Han kände
tyngden mot axlarna igen. Känslan av glädje var borta, men
minnet fanns kvar. Han blundade och tvingade tankarna tillbaka
till musikstycket. Melodin ringde i öronen och han öppnade
återigen ögonen. Hon skrattade tyst åt hans nöjda ansiktsyttryck
och gav honom en snabb kram. Så reste hon på sig och skyndade
iväg.
Han tillät sig själv att sitta kvar en stund, bara för att
få spela upp musikstycket en gång till inuti huvudet. Så
kastade han en blick på klockan och insåg att han var
tvungen att gå.
Nu skulle världen rubbas, melodin brytas och sången dö ut.
Långsamt skulle allt återvända till det normala. Ända tills
han fick spela igen nästa morgon.
Motvilligt slängde han upp ryggsäcken på ryggen och skyndade iväg.
|
|
|
|
