Hasselnötsbruna ögon |
De där vackra hasselnötsbruna ögonen
Det var på så många sätt alldeles för svårt att se in i dem.
Han visste att han måste, att det krävdes av honom. Det var
en del av läkandet, en del av det han måste göra. Ändå var
det så svårt. Det var av någon anledning så oroväckande att
möta blicken i hennes ögon. Kanske för att de var vackra –
för det var dem onekligen. Eller för att de var så djupa –
då han såg in i dem förlorade han sig för ett ögonblick, i
den intensivt djupa blicken. Nej, han visste svaret. Han
ville bara inte tänka det, för det var en så omänskligt
hemsk och förfärlig tanke.
Trots allt detta så var det faktiskt bara en bild. Ett
inramat fotografi, taget tre månader tidigare. Han tänkte
att detta var ett bevis för att ögon kunde tala. För trots
att hon med sin spretiga femårings-handstil hade klottrat
ner; Jag älskar dig, längst ner på fotot, kunde inga ord i
världen beskriva den kärlek som bilden utstrålade. Med
rosiga kinder, ett underbart leende och de vackraste ögon
han någonsin skådat var hon ett mästerverk. För alltid
förevigad i det bästa minne han hade – fars dag för tre
månader sedan. Hon hade varit så… henne, lyft honom ur sina
grubblerier och gjort honom levande. Han hade glömt allt det
mörka och levt med henne, i hennes alldeles egna och
fantastiska värld.
Dagen kändes så långt borta. Den fanns inte längre, annat
än på ett inramat fotografi på hans spiselkrans. Han slöt
ögonen och såg henne framför sig. Han slog armarna om henne,
lyfte upp henne, dansade, snurrade, levde. Och hon sjöng.
Sjöng av hela sitt hjärta med sin, för sin ålder,
välutvecklade röst. Inga riktiga ord, och där fanns heller
ingen melodi, ingen röd tråd som band ljuden samman. Men det
var hon. Så som han ville att hon skulle vara. Så som han
alltid skulle minnas henne. Som den vackraste, underbaraste
flicka som någonsin vandrat med sina små fötter i det svala
gräset i trädgården utanför fönstret.
Då han slog upp ögonen igen kom tårarna. Han blev inte
förvånad. Från och med nu var hon förenad med hans tårar.
Kom hon, kom tårarna. Kom tårarna, kom hon. De valsades in i
varandra, flätades samman som en enda kärna och han lät det
hända. Trots det kändes det så ovant att tillåta sig själv
att gråta.
Han visste att hon aldrig grät då hon var olycklig. Hon såg
bara på världen med sina vackra, djupa ögon och frågade sig
själv varför den var så orättvis. Ofta hade han frågat vad
hon tänkte på, utan att få något självklart eller
lättförstått till svar. Vilket var annorlunda för hans lilla
flicka. Hon hade alltid varit mycket klok, och utan
svårigheter svarat i korrekt tal med välformulerade meningar.
Bortsett från när hon var ledsen eller olycklig. Dock hade
det aldrig spelat någon roll. Hon hade kurat ihop sig i hans
famn, och han viskade tyst fram en god natt saga.
Han visste att hon vaknat varje morgon med en klump i magen.
Med en längtan tillbaka till dagis, vänner, fröknar,
lekplatsen och sådant som hörde till en femårings värld.
Lika väl visste han att hon aldrig någonsin blev av med
klumpen i magen, eller att hennes längtan aldrig dog ut. Hon
fick inte som hon ville. Men hon hade varit fylld med mod och
liv, så stark och klok trots sin unga ålder.
Aldrig skulle han göra henne besviken. Aldrig skulle han
glömma eller strunta i henne. Aldrig skulle han sluta älska
sin fantastiska dotter.
Beslutsamt knöt han den vita slipsen och gick ut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Afrodite - 19 nov 11 - 23:25- Betyg:  | Jätte fin, älskar det sätter du skriver på.
Djup och inlevelse fullt, det djupa bandet mellan
far och dotter .... | | LisaHoglund - 19 nov 11 - 11:02 | | Åh! Jag älskar dina meningsformuleringar och att berättelsen var så otroligt vacker. Wow! |
|
|
| Beskrivande ord |
|
|
Sorg Minnen Kärlek |
|
