Starkare än allt, del 24 |
Torsdag 18 November
Patrik
Under nästan två veckor hade han försökt få tag på Ellen igen och vid det laget hade han förlorat nästan allt hopp. Om Ellen ville veta av honom skulle svara hans sms, hans telefonsamtal och frågor angående att träffas. Det gjorde hon inte, det var helt dödstyst från hennes sida. Tills en dag. Det ringde på dörren till den trea i utkanten av Göteborg som Joseph och Patrik delade. Eftersom Joseph hade varit hos flickvännen över helgen så trodde Patrik det var han som kom hemdragandes på tisdagsmorgonen. Det skulle inte varit första gången som han ramlades in flera dagar efter än han hade sagt. Ibland hade Patrik till och med övervägt att anmäla honom försvunnen för att det dröjde så.
”Men vafan ska det här förställa?” grymtade Patrik och svängde upp dörren. I samma sekund blev han tyst.
”Det var ju ett varmt välkomnande” fnyste Ellen.
”Jag… jag… men Ellen, vafan gör du här?”
”Tränger mig på. Vart är Joseph?”
Patrik ryckte på axlarna. Hur skulle han kunna veta allting.
”Borde inte du vara i skolan?”
”Borde inte du?” svarade Ellen kyligt och drog av sig skorna. Hon envisades fortfarande med att knata runt i de alldeles för kalla basketkängorna trots att termometern visade minus sjutton grader Celsius.
Patrik fnyste avvärjande. ”Jag är gammal, jag gör som jag vill. Jag har eget snavar när det gäller mina studier. Ska bara gå på en föreläsning i eftermiddag men till dess hade jag tänkt sova. Men du däremot går ju inte på universitet om jag inte minns fel. Du går på högstadiet, vilket är en helt annan sak.”
”Tro inte att du är bättre bara för att du har fått gått runt i den här förpestade världen längre en jag. Det är inget att stolta över.”
Patrik log, han gillade hennes kommentarer. De var alltid lika sylvassa och koncisa. Hon visade ständigt att hon visste vart hon stod.
”Så vad gör du här?”
”Tänkte träffa dig, eller vad ser det ut som. Men du verkar ha större lust att sova, så då drar jag väl igen då”, mumlade Ellen och snubblade över sina egna fötter när hon skulle vända sig om. Hon tog tag i en av krokarna för att inte tappa balansen, men råkade ha ner två jackor istället. Inte förrän då insåg Patrik att hon var full. Blicken var spegelblank och stirrade ut i fjärran. Leendet på läpparna var sömndrucket men höll sig ändå vid liv.
”Gumman hur mycket har du druckit?”
”Druckit?”
”Asså shit klockan är inte ens tolv än, och du är redan helt väck. I fjol var du tjejen med högsta betyg i alla ämnen, men nu? Jo, nu stannar hemma från skolan för att supa, vad fan ska det föreställa, vad är det du håller på med Ellen?”
Ellens leende slocknade på en sekund och förbyttes mot en fientlig kyla som nästan fick honom att rygga tillbaka. ”Om det inte passar så…” morrade hon och böjde sig ner efter skorna.
Patrik tog tag om Ellens underarm så hon tvingades vända sig om, ansikte mot ansikte med honom. De intensivt gröna mötte hans mörkt topasfärgade ögon.
”Eller så gör jag bara det jag kom hit för” viskade Patrik i hennes öra.
”Vi får se… om jag har lust” suckade Ellen förföriskt och lät sitt finger leka med hans skjortkrage. Patriks händer om hennes midja darrade lätt och hon visste att redan innan hon hunnit ner till byxlinningen med sina cirklande fingertoppar hade han fått ett rejält stånd. Genom att föra handen mot hans skrev konstaterade Ellen att hon haft rätt. Hon smekte det bestämt tills hon hörde honom stöna till.
”Sluta” befallde hon och pressade sin kropp mot hans, lirkade benet runt Patriks vad och strök det sakta upp och ner. ”Ingen av oss skulle bli glad av att du kom för tidigt.” Ändå kunde hon inte sluta le pillemariskt och pressa ner handen innan för hans byxor mot hans styva, pulserande lem.
Patrik tog tag om hennes höfter, lyfte utan vidare upp henne i famnen och bar iväg den lilla kroppen till sovrummet och lade ner henne i sängen. Snabbt, nästan våldsamt lirkade han av henne byxorna och skulle just till att slita av henne tröjan när hon satte sig upp.
”Inte tröjan” sa hon strängt.
”Men…”
”Du vet att du inte rör tröjan.”
”Men varför?”
”För att jag säger det” morrade Ellen och slet sig loss ur hans muskulösa armar, kravlade sig upp och skulle just kliva ur sängen när en hans greppade tag om hennes vad och drog henne bak med ett kraftigt ryck. På mage blev hon liggandes när Patrik smekte av henne trosorna.
”Du hade inte tänkt att gå redan?”
Ellen vände sig om och flinade brett åt honom. ”Aldrig.”
Han mumlade något ohörbart och tog av sig byxorna innan han började smekte hennes rumpa.
”Va?” undrade Ellen.
”Jag sa att du är så jävla vacker. Sjukt sexig.”
Patrik smekte hennes kropp, kysste henne hela vägen från halsen ner längs insidan av låret ner till vaden. Händerna smekte henne ömt innan han lät två fingrar bestämt pressa sig in i hennes varma sköte. Medan fingrarna ivrigt lekte i hennes kropp blev besten innanför hans kalsonger allt ivrigare.
”Jag tror han vill komma ut och leka” viskade Ellen.
”Jasså tror du det?” flinade Patrik och fick lov att hålla sig själv tillbaka för att inte skrika av ren kåthet.
Ellen tog tag om hans hand, drog ut de könsaftglansiga fingrarna och satte sig på huk framför honom. ”Jag är helt övertygad” viskade hon och drog med en enda rörelse av honom kalsongerna.
Fredag 19 November
Ellen
Det kändes som veckor sen de setts, tänkte Ellen när en klockan i dörren pinglade till och en genomfrusen Jade trädde in i det lilla caféet. Kylan hade satt sig och de rosiga kinderna och det mörka vågiga håret hade blivit pudrat med snö.
”Kallt” sa Ellen, mer som ett konstaterande än en fråga, men Jade nickade ändå henne till svars.
Ellen var tvungen att vika undan med blicken och sin vana trogen stirra ut genom fönstret för att förhindra att kinderna skulle blossa upp. Aldrig rodna, aldrig gråta. Bara le, le, le som om allting vore bra. Man får aldrig visa sig svag, messade Ellen tyst för sig själv och lät mantrat borra sig ner djupare i skallen tills det kändes som om skallbenet skulle krackelera och fälla små, fagila benbitar ner på den nymålade bordskivan.
Jade lutade sig bekvämt bak i stolen, drog ner dragkedjan till jackan och hängde den över ryggstödet. När hon gjorde rörelsen lade Ellen märke till att en av knapparna i blusen gått upp så man precis kunde kanten på hennes bh. För en sekund övervägde hon att säga nånting, men insåg att det skulle bli för genant. Orden stockade sig i halsen på henne när hon försökte tala. Hon –Julia, herren på teppan, den storslagna, den orädde - kunde nu inte ens förmå sig be sin kompis knäppa blusen. Nu satt hon istället blickstilla och kunde inte slita blicken ifrån Jades byst där de tycktes dansa alldeles framför henne. Julia var tvungen att pressa bort den onda rösten i huvudet som påpekade att hon själv minsann inte alls hade lika ståtliga behag att stoltsera med. Allt hon hade var en kupa tillräckligt liten för att ha kunnat vara hennes första, i svart och mörklila spets med matchande trosor. Utan att mer än en sekund hade gått hade tankarna redan vandrat iväg för att spekulera vad Jade kunde ha på dig under de stentvättade jeansen. Julia kunde känna att hon genast blev fuktig.
”Ellen? Ellen, mår du bar?” frågade Jade och viftade med handen framför sin vän som nu ryckte till och nu äntligen kunde möta hennes blick.
”Oj, jag, var i min egen värld.”
”Det kan man lugnt säga, jag skulle ju nästan behöva megafon för att du ska höra trots att du bara sitter en meter framför mig. När servitrisen…”
En meter? Det är inte så mycket, en ynka meter. En meter kunde väl lätt försvinna, det var väl ingen konst. Det fanns åtskilliga mil här i världen som inte en människa skulle sakna om de försvann. Så varför inte bara kunna ta bort en meter? Noll centimeter emellan oss, bara några obetydliga millimeter av tyg. En till sak man lätt kunde rätta till.
”Ellen!?”
”Ja!” gapade hon tillbaka åt Jade som om det var hon som satt och drömde.
”Vad vill du ha, jag tror Kajsa börjar bli otålig.
”Åh.” Kajsa, inte brydde sig väl Ellen om henne. Hon skulle kunna se till att den där uppnosiga, tuggummituggande tjejen skulle bli utkastad med de spretiga hårtestarna före om hon kände för det. Hon brukade alltid fräsa åt kunderna när de tog tid på sig, som om det inkräktade på hennes tid att hinna sätta upp det långa svarta håret i den strassliga knuten, som om det inte räckte med hundratjugo gånger om dagen. Brännmärket som prydde Ellens lår var fortfarande kvar, sen den där gången Kajsa spillt ut en kopp rykande varmt svart kaffe då hon försöka smsa samtidigt som hon serverade. Ellen fick en sån lust att skälla ut henne på stående fot, skrika hur usel och överbetald hon var, att vem som helt i Ellens bekantskapskrets skulle klara av arbetet bättre. Den vanligtvis urbota korkade Elina skulle till och med klara av att ge tillbaka rätt växel och att inte ens den vresiga och främlingsfientliga Sanna skulle kunna snärja så många ovänner. Såklart sa Ellen ingenting om det, utan satt lugnt kvar och beställde en kopp te som hon sedan muttrade någonting om att hon ville ha serverad i koppen och inte i knäet. Även när Kajsa lämnat vårt bort fortsatte minna illvilliga muttranden.
Jade såg mellan mig och servitrisen tills hon försvunnit in bakom ett draperi. Läpparna var som förseglade men Ellen kunde se i hennes ögon att det var någonting som störde henne.
”Vad?”
Jade svarade sedan med en djup suck, inget mer.
”Men vad, säger jag. Är hon otrevlig mot mig har väl jag rätt att vara otrevlig tillbaka.”
”Det var ju kanske inte riktigt det jag syftade på.”
”Nähä?”
En till suck, den här gången ännu djupare, nästan som en pustning. Det lät ungefär mer som en utmattad pustning än en liten suck. ”Ellen”, sa Jade och såg rätt in i mig med sina stora rådjursögon. Längst ner i deras botten simmade en liten vilja som ville komma ut, en börda som ville kunna bli släppt.
”Ja” viskade Ellen tillbaka i med dämpad stämma, tagen av allvaret i kompisens ögon. Den här gången var det något viktigt, det märkte hon.
”Jag har tänkt på en grej. En ganska grundläggande grej i hela vår… relation.”
Ellen kunde inte låta bli att lägga märke till den sekundkorta tvekan som varade innan Jade valde ordet. De flackande ögonen efteråt visade en viss osäkerhet om hon kanske tagit ett annat.
”Okey?”
”Jag vill att vi ska kunna lita på varandra.”
”Men det kan vi. Du vet att du kan lite på mig, visst?”
Ellen nickande innan hon strök en mörk slinga lockigt hår ifrån ansiktet innan hon fortsatte ”Klart jag gör. Alltså jag litar ju på dig, det gör jag ju. Men… jag vill att vi ska kunna ha en viss säkerhet… att vi ska veta vart vi har varandra liksom.”
Nu klarade Ellen inte längre av att hålla den där säkra attityden och minspelet. Snabbt flydde hon undan med blicken, bort mot fönstret. Snöyran utanför fönstret fick bli hennes fristad från anklagande blickar. Då kunde hon bara höra orden från caféet som ett litet sorl bort i fjärran.
De var så vackra, tänkte Ellen och granskade varenda liten glittrande millimeter hon kunde urskilja av de flingor som klistrade mot rutan. Små, små mönster kunde hon urskilja i vissa i massan av sockervaddsliknande dunbollar. De kunde man bara se när det var riktigt kallt, så visst var vintern på väg och det med besked. Termometern hade visat minus femton grader innan hon gick till bussen, och graderna föll stadigt för var dag.
”Ellen!” morrade Jade frustrerat, vilket Ellen inte märkte förrän hon kände en varm hand på sin.
”Ja?”
”Men herregud kvinna, du lyssnar ju inte ens.”
”Gör jag visst. Men du kan ju inte komma och skylla på mig för allt det där. Det var ju du som inte ens berättade att du var adopterad. Du är ju för fan italienare, men det hade du ju inte sagt ett ord om!” fräste Ellen tillbaka, lika vasst som en rävsax.
”Jag vet, förlåt” viskade Ellen fram. ”Det är ett rätt… känsligt ämne. Men det är sånt jag menar, jag vill att vi ska kunna känna varandra. Det var efter det där bråket vi hade angående mina föräldrar som jag insåg hur viktigt det är. Det finns så mycket jag inte vet om dig Ellen, du släpper inte in mig!”
Flickan mittemot stirrade ner i golvet, på Jades svarta, blanka kängor. Nu dög det tydligen inte med Ellens skor längre inte. Hon kände sig genast lite dum att hon själv traskade runt i Jades gamla basketkängor mitt i vintern. Vad hade hon trott, att det var ett löfte om vänskap, ett bevis på hennes kärlek? Det var ett par skor och ingen jävla förlovningsring. Plötsligt snurrade det till lita grand i Ellens huvud, osäkerheten tog till. Hon var återigen tvungen att mota bort den nedvärderande rösten i sitt huvud och koncentrera sig på att inte tappa greppet.
Ellen kunde inte låta bli att föra fingrarna över tröjarmen, låren, revbenen, alla de ställen där ärren fortfarande täcktes av lager med tyg. Hon ville inte att någon skulle veta, men kunde ändå inte låta bli. Hon skämdes över att hon hade blivit så svag, att hon visste hur väl hennes beteende bröt ner henne ännu mer men samtidigt visste hon att det var det ända sättet att orka hålla fasaden uppe. Hur skulle hon annars kunna klara sig när hennes egen röst
huvudet spydde galla över henne varje gång hon ställde sig framför spegeln, varje gång hon såg någon annan lyckas eller nu allt mer ofta, då hon själv misslyckades. När rösten väl hade övertaget fanns det nästan inget hon kunde göra för att vinna tillbaka det. Bara två saker, antingen att dansa efter dess pipa och fortsätta sträva efter de ideal och krav hon så hårt satte på sig själv, eller att slå tillbaka, och det hårt. Bara när smärtan var så intensiv av rakbladets snitt och blodet rann i långa händer längs armar och ben kunde hon inte känna någonting annat. Det fanns inget så abstrakt som oro, prestationsångest, krav eller ens drömmar. Det fann bara konkret, enkel smärta. Sådant som var lätt att förstå sig på och som inte hade några följdfrågor. Det bara var.
Innerst inne fattade hon ändå. Hon visste att hon tappat mer kilon än vad som ansågs hälsosamt och att hon passerat orosgränsen för månader sen. Ändå kunde hon inte sluta, var hon var inte nöjd än Hon var tvungen att fortsätta eftersträva idealet, kunna vara perfekt, göra allt perfekt. Hon var tvungen att orka med allt. Någon som hon visats sig inte klara, men det var en bitter sannig som hon fortsatte förneka. Hon hade fortfarande chansen att vara bra, att räcka till. Då, och bara kanske då kunde Jade äntligen få se hur bra hon kunde vara. Hur bra hon en gång tidigare varit. Om hon bara fick se att Ellen inte var nå äcklig kanske hon ville ha henne? Då kanske hon… Ellen hindrade sig själv i sina tankar. Allt för många gånger hade fantasierna skenat iväg och hon tillät sig inte att skapa sig falska förhoppningar och illusioner som sen skulle bli krossade. Hon var tvungen att vara stark nu.
Ellen visste hur gärna hon egentligen ville ändra på allt nu, att det skulle bli mer än bara fantasier. Hon ville förändra allting, allt som bara blev fel när hon ville at det skulle bli så rätt. Om hon bara kunde luta sig över bordet nu och helt enkelt utan ord eller förklaringar kyssa Jade så skulle hon kanske förstå. Förstå vad Ellen verkligen kände. Men för att vara säker på att Ellen verkligen skulle förstå var hon tvungen att göra det så tydligt att det inte gick att misstolka. Det vågade hon inte, det fanns inte ens chans. Den här gången fanns det inget att skylla på.
”Ellen” suckade Jade igen ”Kan du åtminstone se på mig när jag talar med dig? Jag vill kunna komma dig närmre, inte tala med en vägg. ”
Ellen kokade inombords, men inte av ilska, utan genans. Det var som om Jade öppnat dörren och sett rakt in i hennes tankar. Blodet pumpade snabbt i ådrorna och hon kunde höra hjärtats jämna trummande ringa i öronen. Blodet rusade upp till ansiktet så kraftigt att hon tvingade sig att inte se upp på flera minuter.
”Tack” viskade Jade till sist då hon kunde möta Julias gröna blick, i samma stund som Kajsa serverade beställningen.
”Bra så?” muttrade Kajsa mer på rutin än undrandes, otåligt stampandes med foten tills Jade gav henne ett leende och försäkrade att allt var utmärkt.
Ellen såg äcklat bort medan innanmätet skälvde av avsmak att svartsjukan borjade göra sig påmind om sin närvaro.
”Så dit jag vill komma är…” trevade Jade och återfick genaste Ellens uppmärksamhet som i en liten ask. Hjärtat hamrade hårt i hennes bröst.
”Jag undrar… om… tja… vi pratar ju inte direkt om det, men jag har ju liksom märkt av det kan man säga…”
Slagen accelererade och Ellen kunde inte låta bli att hoppas längta hoppas vänta tro och hoppas att just de orden skulle komma. Orden hon ville höra, dem hon väntat på. Kunde det äntligen vara så att dagen som förändrade allt var här?
”Säg det bara” bad Ellen som höll andan av nervositet och förväntan. Om bara…
”Jo, jag undrar… hur mår du egentligen Ellen?”
Luften gick ur lungorna likt när man punkterar en ballong, fast i mer i en slow-motion version och det tog ett tag innan Ellen fann ord. Hon önskade att hon bara kunnat hålla tyst.
”Mår, jag? Va?”
Jade nickade försiktigt. ”Jag vet att… jag tror att vi kan passa rätt bra ihop, att vi kan förstå varandra rätt bra i det här. Som jag ser det så har vi båda en del i ryggsäcken, inte sant? Vi har båda haft det lite traumatiskt på sitt sätt, men det är helt olika erfarenheter. Jag tror att vi kan lära oss…”
”Kom inte och berätta för mig hur mitt liv är. Kom inte och klanka ner på mig och tala om för mig att jag minsann mår piss och att min tillvaro suger. Du behöver inte sitta här och leka psykolog och verka duktig med all din så kallade erfarenhet. Du vet väl för fan ingenting om mig eller mitt liv!”
”Ellen ta det lugnt” utbrast Jade förskräckt och försökte hyssja sin vän. ”Snälla Ellen, jag menade bara… du vet allt det här med Kim och det, och nu när Gina…”
”Jag behöver ingen som påminner mig om mina misslyckanden och att min kille knullade med sitt ex för att jag inte dög längre, fattar du inte det? Tror du att jag vill att du står här och pekar ut varenda liten detalj av mitt liv som gått fe? Tror du inte att jag klarar av det bra nog själv för att inte kunna sova om nätterna. Du vet väl för fan ingenting om hur det känna att vara tillsammans med någon som låtsas älska dig bara för att få knulla. Du fattar inte hur det känns att bli övergiven när bästa vännen sticker och alla man har kvar är lögnare och bedragare. Du anar inte hur det känns att dagens enda ljuspunkt är när man äntligen får somna in och glömma bort allt för en stund. Du kan väl inte ana känslan av att hata dig själv för att såra folk på precis samma sätt som du själv blir sårad, att man själv ät ett svin och ett monster som utnyttjar och bedrar. Allt för att kunna få dricka sig så redlöst full att man inte ens kommer ihåg att man lever!”
Jade fick inte fram ett ord, hon stod bara och gapade helt mållös. Kajsa hade nu sluppit upp vid hennes sida för att se vad som stod på.
”Så kom inte och påstå att du vet hur jag har det. Du har väl aldrig fått lov att gråta dig till söms för att du är så äckligt jävla patetisk som ligger med rivalens jävla brorsa för att det är det enda du får, och du är så jävla äckligt billig och slampig att du inte kan tacka nej. Men nej hur skulle du kunna ha en fucking aning om det! Du tros dig veta allt om livet men sitter hemma och leker med sin byracka hela dagarna. Det är väl för fan inte konstigt att sådana som du aldrig kommer bli av med oskulden, din jävla fitta.”
Nu hade orden tagit slut, de som bara kom och kom och aldrig verkat ha någon ende. Samma sekund som Ellen tystnat ångrade hon exakt varenda litet ord hon sagt och önskade att hon kunde plocka tillbaka dem som om ingenting hade hänt. Men de gick inte att ta tillbaka nu, allt var redan sagt.
”Jag trodde faktiskt mer om dig” lyckades Jade staka fram samtidigt som hon blinkade snabbt så Ellen inte skulle se hur ögonen vattnades.
”Jade, jag…” kved Ellen och grep tag om Jades arm.
”Släpp mig” fräste Jade, drog åt sig jackan från ryggstödet och rusade ut genom cafédörren.
Ellen ville bara skrika och sparka sig själv tills hon inte kunde stå längre. Hon önskade att Kajsa kunde tappa hundra liter med kokande olja över henne hellre än att behöva se Jade sådär igen. Tanken hade aldrig slagit henne, att Jade också kunde gråta, att hon också måste kunna bli ledsen istället för att alltid stå tryggt och stadigt som ett berg. Men inte hade hon kunnat tänka sig hur ont det skulle göra att se Jade sådär, rakt igenom sårad. Och aldrig aldrig hade hon kunnat föreställa sig att det skulle bli hon själv som skulle göra henne illa. Hon var verkligen ett monster.
Kvickt greppade Ellen sin egen tjockt fodrade jacka för att följa i vännens spår. Om hon hade tur skulle hon hinna ikapp och om hon nu skulle göra det så fanns ju chansen, även om det var en på miljonen, att hon skulle kunna bli förlåten för det hon just sagt.
”Vänta” sa Kajsa som stod kvar, uppenbarligen lika förvirrade som Ellen själv. ”Vem betalar för det där då?” undrade hon och pekade bort mot det orörda fikat.
”Det får väl jag göra” mumlade Ellen vars huvud höll på att sprängas med anklagelser.
Din kompletta idiot, du kan ju aldrig göra någonting rätt. Hade du trott att du äntligen skulle få till det va, ja det sabbade du just rätt rejält. En sån äcklig, jävla fitta som du borde vara glad att hon ens kom hit över huvudtaget. Hade du verkligen förväntat dig något. Allt du gör blir ett fiasko. Det var på väg bra, men det klantade du såklart bort för du kan ju inte göra någonting rätt. En vandrande katastrof. Allt du rör vid ruttnar och dör.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | mizzkitty - 22 nov 11 - 11:56- Betyg:  | Rätt bra, vart lite förvirrande. Tror du skrev lite fel
på ellen och jade. Men annars var den bra. | Sabbe_sabbe - 20 nov 11 - 17:01- Betyg:  | Helt underbart bra!
lite jobbigt att du blandar ellen och julia, även att du skriver fel på ellen och jade ibland.
Men annars, skitbra! :D |
|
|
|
