Nya spår i snön del 2.2 |
Joel vaknade sömndrucket med en huvudvärk som verkade sprida sig från hjärnstammen ner över ryggen. Han öppnade ögonen men stängde dem snabbt igen. Ljuset från fönstret var alldeles för starkt. Han satte sig upp och blinkade upprepade gånger tills ögonen vant sig vid det strålande skenet. Knytnävarna var ömma och pulserade efter nattens bravader, hans mage kurrade och det kändes som att huvudet skulle sprängas vilken sekund som helst och lämna blodiga hjärnbitar på väggen bakom honom. Han kliade sig på magen och försökte ställa sig upp. Han hörde sin far skrika om något där nere som vanligt. Han tittade på sitt rum. Det var rökigt och stökigt. Kläder la huller om buller på säng, golv och datorstolen, en tom vodkaflaska stod på skrivbordet omringat av gamla glas med intorkad läsk i. Väggen pryddes av en stor flagga med hakkorset på, och diverse andra planscher av Vit Makt band och personer. Joel ställde sig upp och gick fram till fönstret. Han kisade med ögonen när det starka lyset nådde hans ögon tills de återigen vant sig. Det var mulet ute men ljuset var fortfarande starkt och vitt, som det från en bils strålkastare. En stor bil. Med stora strålkastare.
Joel satte sig ner i sängen igen och funderade på om han skulle somna om. Hans pappa högljudda röst där nere gav svar på hans funderingar. Han skulle inte kunna blunda ens. Han tittade på den digitala klockan bredvid hans säng, den stod på 13.01. Kraftlöst tog han på sig sina relativt tajta jeans och en grå T-shirt han hittade på golvet. Han förde handen över sin rakade skalle några gånger innan han öppnade sovrumsdörren och gick ut i hallen och nerför trappan. Hans mamma stod och strykte kläder i vardagsrummet. Hennes ögon var matta precis som resten av hennes ansikte och påsarna under dem var framträdande. Hennes bruna hår var slarvigt uppsatt i en knut med hårstrån som slått sig fria och stod rakt ut. Hans pappa satt i soffan i bara kalsonger med en öl i handen.
”Så nu är det dags att vakna. Klockan är ett för fan, skärp dig pojke” sa han hårt. Joel stod med huvudet neråt och gav en snabb nick till svar. Han vände sig mot sin mor.
”Behöver du hjälp med något?” frågade han mjukt. Hon öppnade munnen för att svara men blev avbruten av hans far innan ett ljud låtit sig undslippa hennes läppar.
”Vafan, är du homosexuell eller? Ska du göra en kvinnas jobb? Kom hit.”
”Men snälla, Mats, h...” sa hans mamma tyst innan hon återigen blev avbruten.
”Tyst med dig, kvinna! Sköt dina jävla sysslor istället och håll käften! Låt mig sköta mina.” skrek han.
Joel gick lydigt fram till sin far med nersänkt huvud. Han fick en hård smäll över hjässan och två till över båda kinderna. Det brände men det var inget han var ovan vid.
”Sätt dig nu här och kolla på matchen med mig istället.”
Joel gjorde som han sa och satte sig ner.
”Det är nåt jävla negerlag mot Danmark, och negrarna leder, kan du fatta det?” sa han med sin mörka, bullrande röst.
”Näe” svarade Joel tyst.
Han ville bara därifrån. Det kändes som att hjärtat hade slutat slå, samtidigt som det slog snabbre än ljusets hastighet. Hans mamma lämnade strykbrädan och gick in till tvättstugan för att hämta mer tvätt. Han tittade på henne när hon gick förbi. Hon var 39 år gammal men såg ut att vara nära 60 med sitt hår som var torrt och slitet och började bli grått, den hängiga hyn och den lilla, krökta kroppen. Joel kände ett styng av smärta.
”Jag ska gå och göra några mackor” sa han tyst till sin far som var uppe i matchen.
”Jaja...” sa han avlägset.
Joel lyfte sig och gick ut i det omoderna köket. Han öppnade det halvtomma skafferiet och tog ut tre runda mackor och bredde på leverpastej på ena och smör med majonnäs på dem andra. I kylen var två av fyra hyllor fulla med ölburkar. Han tog juicepaketet och drack upp juicen i tre långa slurkar.
Han gick in i vardagsrummet igen och satte sig bredvid Mats i soffan. Buster kom fram och satte sig precis bredvid hans ben. Joel klappade honom på huvudet och gav han en stor bit av leverpastejsmackan som han glatt glufsade i sig. Rosa, hans mamma, hade återgått till sin plats bakom strykbrädet. Ett ironiskt namn, tänkte Joel. Hennes forna glans var som bortspolad, kvar var ett tomt skal som såg ut att ha blivit slängt i soporna, stampat på, nersotat och mosat. Rosen hade vissnat för längesedan. Joel harklade sig och trängde bort tankarna på sin gråa mor.
”Har Buster varit ute?” frågade han. Hans mamma tittade upp på honom med antydan till ett leende i mungiporna.
”Vill du ta honom åt mig?” sa hon ödmjukt och nästan förvånat.
Joel nickade och ställde sig upp.
”Ta en öl till mig innan du sticker” sa Mats med ögonen fäst på teven.
Joel gick ut i köket och tog en öl ur kylen och gav den till Mats.
”Kom då, Buster” sa Joel och klappade sig själv på benet i en manande gest. Buster följde glatt Joel ut i hallen. Buster var en brunbeige amstaff med en vit strimma päls som började smalt i pannan och bredde ut sig över nosen, ner över halsen och en bit in på magen. Han var sex år och en glad hund. Joel älskade det odjuret.
Han skulle ut på en långrunda. Fanns ingen anledning att ströva omkring därhemma. Det fanns det aldrig, egentligen. Han tog fram det svarta läderkopplet och trädde halsbandet över Busters huvud innan han snabbt sprang uppför trappan och in i sitt rum där han hämtade sin jacka, sina kängor och sin gröna ryggsäck som han lämnat där igår. Han gick ner igen och in i köket där han öppnade kylskåpet och la ner fem kalla ölburkar i sin väska. Han stängde igen väskan och tog på sig sina ytterkläder. Innan han öppnade dörren tog han en snabb titt på sin spegelbild i hallspegeln, hans blåa ögon var blodsprängda och trötta, men det var knappast något han brydde sig om. Han stängde dörren bakom sig och Buster och fortsatte ut på gatan. Buster luktade ivrigt i grannarnas buskar och stannade här och där för att lyfta på benet och markera sitt revir. De fortsatte gå genom villakvarteren tills de kom till en gångstig där Joel och Buster svängde in. Joel njöt av kylan som la sig som en tunn sjal över hans överhettade huvud och ansikte. Snart var de framme vid dammen. Han gick ofta dit för att komma undan sin fars skrikande och slag, eller sin mors spöklika, likgiltiga jag som gick på automatik. Det var något lugnande över vattnets små kluckande ljud och ankornas obekymrade kvackande. Han gick över bron, försjunken i sina tankar. En sten slog emot hans stålhätta, men han orkade inte kolla var den kom ifrån. Han bara fortsatte gå. När han gått ett tag vid vattnet hörde han Andreas välbekanta röst.
”Ey! Joel!” ropade han.
Joel tittade upp och såg på sina vänner som satt på en bänk och trängdes. Markus och Andreas satt i mitten med Amanda på vänster sida. På bänkryggens sidor satt Tobias och Lisa. Lisa log brett och hoppade ner från bänken och mötte honom halvvägs. Hon kramade honom utan att få kramen besvarad.
”Kom och sätt dig!” sa Lisa och drog med honom till bänken.
Joel hälsade på alla och fick plats bredvid Markus då Amanda flyttat sig på Lisas kommando. Andreas, Markus och Amanda hälsade glatt på Buster som var lika glad att se dem, som dem var att se honom. Joel knöt fast Busters koppel i bänkbenet och tog fram tre öl ur sin väska som de skickade runt till varandra. Lisa satte sig snart på Joels högra ben och la armarna om hans nacke och hals. Joel brydde sig inte, hon fick sitta där om hon ville. Om något höll hon honom varm, och hennes tillgivenhet kändes faktiskt ganska bra just då.
|
|
|
|
