Try to fly, del 1 |
Att andas taggig luft som får dina lungor att sticka och göra så ont att du bara vill skrika, men inte kan för att det gör för ont.
Har du någonsin varit där?
Har du det?
Jag orkar inte ens vänta på ditt svar, det är för smärtsamt för att ens minnas.
Tova skrek, skrek rakt ut i den dallrande morgonluften. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen hur hon ens skulle orka stå på benen, eller hur luften i hennes lungor skulle finnas kvar tills skriket var klart.
När hon tystnade hörde Tova ekot av sitt eget skrik i skogsgläntan, men hon brydde sig inte. Tårarna strömmande nedför kinderna, men hon försökte inte ens torka bort dem med tröjärmen för hon visste att det var lönlöst. Hon visste att de aldrig skulle ta slut att de bara skulle fortsätta rinna tills hon drunknade i sina egna tårar. Men om hon skulle säga det till någon yppa ett endaste litet ord skulle de bara svara:
"Äsch vad dum du är, såklart att man inte kan drunkna i sina egna tårar" Och sedan skulle de klappa henne på huvudet och sucka sådär som när man var liten och trodde att spöket skulle äta upp en.
Tove ville springa, ville slåss, fly och bara försvinna. Bort från sin egen smärta och bort från allt som plågade henne inombords. Men det enda hon fick ur sig var ett skrik, ett skrik som fick henne att utmattat sjunka ned på knä i mossan i skogsgläntan. Hon kippade efter luft samtidigt som hon tog emot sig med båda händerna mot marken när hon kröp ihop till en liten boll på marken.
Hon fick ingen luft, hon kände hur luften sakta tog slut för henne, hur hon än försökte dra nya andetag gjorde det bara förbannat ont inom henne. Det gick inte att få mer luft. Det gick inte att få mer styrka att ta sig upp ur mossan på marken.
Det var som att en osynlig kraft höll henne tillbaka och hon kunde inte ta sig loss. Hon mindes så väl när hon hade berättat det för sin mamma, hon mindes sin mammas blick och hon mindes till och med hennes andetag. Det hade gjort så ont att ens få ur sig orden. Men tillslut hade det gått. Efter mycket skrik och tårar hade hennes mamma hållit om henne som när hon var liten och låtit henne gråta tills det inte fanns några tårar kvar.
Tove smög in på sitt rum allt för att inte väcka sina föräldrar. Hon stängde försiktigt dörren innan hon gick fram till sitt skrivbord och drog ut den översta lådan och plockade fram en grön dagbok ur den. Tove tog med si dagboken till sängen och slog upp den.
12/11 2011
"Kära dagbok,
Idag berättade jag för mamma att jag är gravid..."
(skirv om ni vill ha fortsättning)
|
|
|
|
