Kom, snälla kom Del 2 |
Del 2
Hon satt apatisk på locket till toalettstolen.
"Kom igen!"
Hon hoppade till när det bankade på dörren och stirrade ned på mobilen i sin hand. Han svarade inte. Hon visste inte vad hon skulle göra det kändes som att hela hennes inre skulle slitas ur hennes kropp.
Var det försent nu?
"Hallå!"
"Ja…"
Hon reste sig upp och låste upp dörren till toaletten.
Hennes bror stirrade surt på henne när hon gick ut.
"Asså Karoline, du kan inte vara där inne hela dagarna fattar du väl? Jag har ett jobb att sköta"
"Men jag har skolan!" Svarade hon snabbt innan hon försvann utom syn och hörhåll från sin bror. Hon hatade att han behandlade henne som om hon vore liten, det var bara en vecka kvar till hennes 18-årsdag och någon gång skulle han väl ändå fatta att hon faktiskt hade blivit vuxen, eller ja skulle bli vuxen.
Som vanligt gick hon bara förbi köket och sedan in på sitt rum. Hon brukade hoppa över frukosten, men det var inget någon visste om, det var inte populärt att hoppa över måltider i hennes hem. Men egentligen kunde ingen kontrollera det för ingen av de fyra familjemedlemmarna åt någonsin samtidigt. Alla var så upptagna, utom hon.
Egentligen borde hon vara upptagen det var ju sista året på gymnasiet och allt, men den senaste tiden hade hon bara helt slutat bry sig. Det kanske var för att Rasmus hade kommit in i bilden ungefär samtidigt som varken mat, skola eller vänner hade slutat spela någon roll, eller så var hon bara allmänt trött. Hon tänkte inte spekulera i saken.
Han smällde igen dörren till sitt skåp och stack ned handen i byxfickan och fick upp mobilen. Han såg att det fanns ett oläst sms. Men när han såg vem det var ifrån så stoppade han snabbt ned mobilen i fickan igen. Han tänkte inte svara eller ens läsa det.
Han försökte skaka av sig bilden av flickan från sin dröm natten innan, men det gick inte. Bilden vägrade försvinna. Hur mycket han ens försökte tänka på annat.
Han hörde hennes röst i huvudet hur hon mumlade:
"Kom, snälla kom"
Det lät nästan som att hon stod alldeles bredvid honom och viskade rakt in i hans öra, men hur han än såg sig omkring så stod ingen flicka bredvid honom och viskade orden i hans öra.
Men istället för att stanna upp och leta efter flickan i hans drömmar gick han med bestämda steg vidare mot klassrummet där hans första lektion för dagen skulle vara.
"Tja Rasmus!"
Hans vän dunkande honom i ryggen så att Rasmus nästan tappade andan.
"Tja!" Svarade han och vände sig om för att ge sin vän en kram.
Hon stod som förstenad, hon hade sett honom, sett honom ta upp mobilen ur fickan och sett honom stoppa tillbaka den i fickan igen.
Hon kunde inte låta bli att ljudligt dra efter andan och ta ett steg bakåt.
Först hade hon tänkt gå fram till honom, ge honom en kyss och sedan få hans arm om sig, men nu, nu kändes det som att benen inte skulle bära henne längre.
|
|
|
|
