Nya spår i snön del 2.1 |
”God morgon, sömntutor!” sjöng Katarinas mamma från dörröppningen. Katarina blinkade besvärat upp ögonen och tittade på sin lite för pigga mamma. Saanvi vaknade också långsamt och satte sig upp och gnuggade bort nattens sömnsmulor från ögonen.
”Tro inte att jag kommer lämna er ifred förrän ni är uppe, det är hämnden artonåriga flickor får ta efter att de väckt en stackars gammal dam från sin skönhetssömn klockan fyra på morgonen.” sa Maria med ett leende på läpparna som vittnade om hennes glädje att störa ungdomarnas älskade sömn. Både Saanvi och Katarina visste att det inte fanns en annan utväg än att vakna och gå upp när Katarinas mor stod pigg som Hacke Hackspett och väntade på dem. Katarina suckade och satte sig med fötterna på golvet och samlade all sin kraft för att ta sig upp. Hon var inte direkt en morgonmänniska. När hon väl hade ställt sig upp och det kändes som att benen var gjorda av spaghetti som omöjligt skulle kunna bära henne, lämnade hennes mamma dörröppningen och sa:
”Frukosten finns framdukad framför teven, tjejer”.
Katarina gav Saanvi en ond blick som visade hur mycket hon avskydde sin mamma i just den stunden.
”Äsch då! Kom nu, frukost för fan!” sa Saanvi och drog med sig Katarina ut i det stora, ljusa vardagsrummet.
På soffbordet stod bullar, smör, skinka, ost, kaviar, ägg och O´boy framme. Saanvi parkerade sin rumpa i mitten av soffan och började bre sin smörgås. Katarina följde henne och satte sig med en duns på soffans mjuka kuddar. Saanvi hade redan en stor bit ostbulle i munnen innan Katarina ens hunnit blinka.
”Man skulle nästan kunna tro att det var du som drack alkohol igår” sa hon och log så att det mosade, vita brödet pressades fram mellan hennes tänder. Katarina skrattade och skakade uppgivet på huvudet åt kompisens barnsliga, morgonpigga jag. Hon tog fjärrkontrollen i handen och satte på teven innan hon började bre sin egen smörgås.
”Men för fan byt kanal!” sa Saanvi med all rätt, det var nåt tråkigt vuxenprogram på fyran. Katarina slog vant in 16 på knapparna och hamnade på Nickelodeon.
”Yes! Det är Svampbob Fyrkant!” sa dem glatt i munnen på varandra.
Efter frukosten gjorde sig Saanvi i ordning för att ta bussen hem. Söndagar var hennes familjedag. De samlades hela familjen, ibland några kusiner och mostrar också, och åt afrikansk, indisk eller sydamerikansk mat (som alla tre var Saanvis ursprung) och bara hängde tillsammans. Katarina hade varit med några gånger, det var som att det var taget ur en film alltid. En julfilm med den lyckliga, stora familjen, maten, skratten och busstrecken. Det var trivsamt, livligt och tryggt. Katarina älskade det. Det var en ganska så stor skillnad mellan hennes egen familj som bestod av henne och hennes mamma. Mormor fanns också, men de träffade inte henne så ofta. Inte hennes farfar och farmor heller. Den som faktiskt kom och hälsade på utan att det var någons födelsedag eller någon annan högtid var Katarinas faster. Hon och Maria var goda vänner både före hennes pappas död, och efter.
Katarinas far hade dött när hon var sju år gammal i en bilolycka. Det var dagen innan julafton, Aron, hennes pappa, hade jobbat sent och köpt lite extra julklappar. I baksätet på bilen fanns ett litet fyrkantigt paket med grönt omslagspapper och röda band i hörnen med hennes namn på. ”Till vår älskade dotter Katarina, önskar mor och far” stod det på etiketten. Men en bil hade kört på fel sida av motorvägen, kommit rakt mot honom i full fart, hennes pappa hade väjt undan och tappat fästet på den hala asfalten, han hade voltat ner i diket på en åker och dött av skadorna snart därpå. Eftersom det inte var många som var ute och körde dagen innan julafton hade det dröjt ett tag innan ambulans kunde komma. När de kom andades han fortfarande svagt. Han hade dött på sjukhuset, hjärndöd. Katarina fick veta några år senare att hennes far hade donerat några organ. Det gjorde henne glad, det var så hon kom ihåg sin pappa. En givmild, omtänksam man som alltid tänkte på andra före sig själv. Mannen som var ansvarig för Arons död fick fjuttiga 2½ år i fängelse för grovt rattfylleri, grov vårdlöshet i trafiken och vållande till annans död. "Vållande till annans död". Pfft. Om inte den idioten hade varit så jävla oansvarig och supit sig full för att sedan ta bilen ut på motorvägen hade hennes pappa fortfarande varit där med dem. Om inte för honom, så hade julafton kanske fortfarande varit en trevlig högtid som man längtade till. Nu var den bara deprimerande med en mamma och en dotter som försökte låtsas att de fortfarande var en glad, lycklig familj som njöt av en traditionell jul som alla andra. Det var den värsta dagen på året.
Katarina kände på halsbandet som hängde runt hennes hals. Hon strök den lilla silvriga hästen med rosa stenar med sina fingrar. Det var hennes julklapp för elva år sedan. Den som hennes pappa hade köpt i sista stund. Hon hade älskat hästar som liten, deras ståtlighet och frihet. De var så vackra och intelligenta, hade hon tyckt. Hon hade fortfarande dessa känslor för hästar, men hon tänkte aldrig rida igen.
Hon slutade tänka på sin pappa och hästar och ställde sig i ytterdörren med Saanvi.
”Så, vad ska du göra idag?” frågade Saanvi.
”Mamma har sagt att det bara ska vara vi två idag, så vi ska se på bio och kanske äta ute någonstans” sa Katarina glatt.
”Verkligen? Det är ju skitbra, Kattis” sa Saanvi samtidigt som hon lutade sig fram och gav Katarina en kram. Hon gick ner från den lilla trätrappan och ut på vägen.
”Vi ses snart, hejdå!” sa hon och började gå mot bussen. Katarina tittade efter henne en stund innan hon gick in i värmen igen.
Hon skulle ta en dusch och göra sig i ordning för en dag på stan med sin mamma. De skulle se en film som gick tio över tre och klockan var redan ett. Hon hoppade in i duschen och tvättade bort gårkvällens svettlukt från sin kropp och hår. När hon var klar gnuggade hon bort dimman från badrumsspegeln och tog en titt på sig själv samtidigt som hon borstade igenom sitt långa, ljusbruna hår. Hon gillade sina ögon som var stora och mörkbruna, men hon tyckte näsan gjorde att hon såg ut som en mus, speciellt tillsammans med läpparna som var lite formade som ett ovalt O eller ett berg med höga toppar. Hon tyckte allt var så spetsigt eller runt på henne. Spetsig ansiktsform, spetsiga ögonvrår, halvspetsig/halvrund näsa och avrundade läppar och blek hy med gul underton. Hon hade fått sina ansiktsdrag från sin halvpolska pappa helt klart. Hennes mamma var lite motsatsen, fyrkantigt ansikte med blåa, mandelformade ögon, en liten näsa med en liten mun och blont hår. Katarina tyckte hennes mamma var hur vacker som helst och hade gärna bytt ut sin konstiga näsa och konstiga läppar med henne, men drömma kunde man alltid.
Efter hon hade borstat håret sprang hon in på sitt rum och tog på sig sina gamla svarta jeans och en stor, gulaktig rutig skjorta och kletade på lite mascara.
Hon gick ut i hallen och in i köket där hennes mamma pratade livligt i telefon och tecknade åt henne att vänta lite. Katarina nickade och tog en klunk ur juiceförpackningen och satte sig sedan ner vid köksbordet framför Maria.
”Jamen han måste ju ha sagt det innan? Han kan inte bara ändra sitt utlåtande mitt i allt!” sa Maria frustrerat till personen i telefonen.
”Man kan ju aldrig lita på den där soffliggaren… ge mig… ja, jag förstår… men faxa över dokumenten från hans första förhör, vi kan inte gå in i rätten såhär imorgon… nej, ja. Okej, bra. Jag ringer upp igen senare då. Ja, hejdå”. Katarina kände sitt hjärta slå långsammare och långsammare. Hon tittade på sin mamma som andades ut och samlade sina tankar innan hon mötte sin dotters blick med ett uppgivet uttryck.
”Jag är ledsen gumman, men nu har det uppstått akuta problem i det här jävla fallet som jag måste ta itu med eftersom alla andra tydligen är några inkompetenta, IQ-befriade idioter”. Katarina kände hur hennes kropp snabbt frös till is i två sekunder innan hon tinade upp igen med hjärtat i halsen. Hon var inte chockad, inte förvånad. Inte ens särskilt ledsen eller besviken. Hennes mamma tog till orda igen.
”Jag är verkligen ledsen, älskling.” sa hon och la sin hand på Katarinas. När Katarina inte svarade fortsatte hon:
”jag avbokar bion, men rain check, okej? Jag lovar. Bara detta fallet som tar så mycket tid…”
Katarina nickade och ställde sig upp. Det var inte bara det här fallet som tog tid och kraft, det var alla fall de senaste tio åren. Hennes mamma hade startat en egen advokatfirma ett år efter faders död och hade sedan dess begravt sig i arbete. Katarina visste inte om hon kunde lägga någon skuld på sin mor, hans död hade tagit hårt på henne. Precis som på Katarina. Förmodligen tog Maria sitt jobb på extra stort allvar för hon ville skipa rättvisa för alla andra, den rättvisa varken hon, Katarina eller Aron fick när den skyldige till Arons död fick 2½ år i fängelse och dessutom frigavs villkorligt efter 2 år.
”Vad gör Saanvi idag? Du kan väl hitta på något med henne?”
”Nej, söndagar är deras familjedagar.” sa Katarina kort.
Katarina tog på sig sina bruna vinterkängor, gula kappa och vinröda mössa.
”Jag går ut en sväng!” skrek hon till sin mamma i arbetsrummet och smällde igen dörren efter sig.
Hon behövde vara för sig själv. Tänka lite. Hon gick förbi villahusen och radhusen vars färger var avmattade av det grå ljuset som omgav stan den kalla novemberdagen. Katarina tittade på de döda löven som la i högar på marken i olika bruna nyanser. Hon svängde in på en gångstig och gick mot den stora dammen som la belägen mellan innerstan och familjekvarteren. Hon blickade ut över det stillsamma vattnet när hon gick på bron över det. Där var tre ankor som kvackande simmade vid kanten, borde de inte flyga till varmare breddgrader snart, tänkte hon och sparkade på en sten framför sig. Stenen letade sig fram en bit och slog emot någons kängor. Hon tittade upp och tänkte be om ursäkt men ändrade sig snabbt när hon såg killens bomberjacka med hakkorset fastsydd på ärmen och rakade skalle. Hon ryggade tillbaka och kände sig äcklad över hans tydliga nazistiska sympatier. Katarina gick till andra sidan av bron för att hålla sig på så långt avstånd som möjligt från honom. Killen verkade ändå inte ha märkt stenen, han bara stirrade ner i marken och såg ut att vara i sin egen värld.
När de gått förbi varandra skakade hon på huvudet åt hans uppenbarelse och gick och satte sig efter en stund på hennes och Saanvis parkbänk under det stora pilträdet. Hon tog upp sin mobiltelefon och skrev ett sms till Saanvi:
”Mamma ställde in… sitter på vår bänk i parken, gick precis förbi värsta nazikillen”.
|
|
|
|
