A Princes Confession - del 20 |
Kap 20
Ayaka:
Shou fick plötsligt brottom. Han sa något om att det fanns vargar ute så det kanske var bra att gå tillbaka men han betedde sig plötsligt så konstigt.
När vi kom in på slottsgården vände han sig emot mig och la händerna på mina axlar.
”Jag måste bara fixa en sak fort, det är… inget speciellt jag…” sa han och flackade med blicken ett tag.
”Jag skulle hjälpa en man att komma in i hamnen, det är till slottet så stanna här.” sa han och vände sig om men stannade plötsligt upp och vände blicken emot trädgårdens ytterkant. Inte för än då såg jag att det stod någon där. Jag pep oavsiktligt till utav chocken men satt fort upp händerna för munnen. Det var en lång, muskulös man som stod i kantens skugga, gömd ifrån månljuset.
”Liam!” sa Shou. Jag pustade ut då jag förstod att han visste vem det var. Mannen kom sakta fram till Shou. Han hade ganska långt rött hår och märkvärdigt mörka och långa ögonfransar. Han bar på något men mörkret gjorde det svårt för mig att urskönja.
”Ta hand om Yarjuun!” sa mannen. Han bar ingen tröja men ett par slitna byxor satt slarvigt åtknutna om hans midja.
”Nej jag följer med!” sa Shou. Jag sänkte ögonbrynen. Det här kunde väl inte vara mannen som skulle ha upp båten i hamnen… de gick ju inte ihop. Vad hände. Mannen som Shou kallat Liam la över de han höll i, i Shous famn.
”Liam lyssna på mig!” sa Shou. Liam såg allvarligt på honom.
”Jag kan inte säga emot dig.” sa han då. Shou vände sig emot mig.
”Ayaka, jag vill att du tar hand om henne.” sa han och höll försiktigt fram det han höll i. det var en liten hund… eller varg.
”Se bara till att den andas så kommer jag snart tillbaka! Gå upp på mitt rum!” sa han. Jag stirrade på honom och sedan på den lilla vargen som han la över i min famn.
”Det är lugnt!” sa han till mig och kollade sedan på Liam som nickade. Sedan sprang de iväg och försvann utom synhåll. Först stod jag stilla och stirrade men att litet hickande ljud väckte mig och jag kollade ner på det lilla djuret jag höll i. jag spärrade upp ögonen. Den var skadad och det krasslade svagt då den andades.
Fort sprang jag upp för den stora marmor trappen in i slottet. Jag sprang till linne förrådet och tog fram en filt som jag lätt svepte kring vargen och gick sedan upp till Shou rum. Det var tyst i korridorerna och ingen betjänt syntes till. Jag slet upp täcket i Shous säng och bullade upp det omkring ungen och la mig sedan nära för att höra dens andetag. Vad skulle jag göra? ögonen var stängda men ibland rörde den på öronen som för att lyssna. Jag vågade inte ge den mat eller vatten, jag viste ju inte om det var något i strupen som orsakade ljudet då den andades och jag var rädd att göra det värre. Plötsligt blinkade den till och kisade utan att röra sig. Jag öppnade förundrat munnen. Den var så söt.
”Hej.” viskade jag. Den rörde lite på nosen och några millimeter på tassarna. Den levde i alla fall. Jag la ner huvudet på kudden bredvid och såg på den. Den låg helt stilla och det kändes häftigt att den inte blev rädd för mig. det var nästan som att vi såg varandra i ögonen ett tag. Men det var ju en varg, jag undrar om de tänker, eller snarare hur de tänker. Jag stack varsamt ut handen för att inte skrämma den och strök över den mjuka pälsen.
”Är du okej.” viskade jag som att den skulle kunna förstå. Men jag visste att djur i alla fall hörde tonfall och var jag lugn kanske den också skulle hålla sig lugn. Den stängde ögonen igen men små täcken då och då visade på att den inte hade dött.
I runt två timmar låg jag och vaktade på att den inte skulle dö och tillslut kom Shou in i rummet. Han klampade in så häftigt att den lilla vargen skvatt till och jag hann inte ens lyfta blicken innan han hade gått in i badrummet. Vad hade hänt? Och vem var den där Liam. Liam hade haft skrapmärken på axlarna och de slitna kläderna var smutsiga.
Shou kom ut och kom fram till sängen. Han hade bytt kläder och bar nu bara en vit blus med svarta byxor.
”Hur mår hon?” frågade han.
”Jag vet inte men hon andas.” sa jag. Jag såg på honom och skymtade plötsligt en röd fläck i hans midja.
”Shou!” sa jag och utan att tänka sträckta jag mig efter honom och lyfte på tröjan. Ett stort sår bredde ut sig i hans svank och han drog sig fort undan ifrån mig.
”Vad har hänt?” sa jag uppspelt.
”Inget, jag var bara lite klantig vid hamnen.” sa han.
”Lite?” frågade jag upprört. Det var ju ett stort sår. Jag reste mig kvickt.
”Jag hämtar bandage och något att tvätta med!” sa jag men Shou tog snabbt tag i min handled och hejdade mig.
”Det behövs inte Ayaka.” sa han.
”Men du är ju skadad!” sa jag.
”Ayaka!” sa han skarpt då. Jag blev tyst, ville inte att han skulle bli så där sur igen men jag förstod inte, varför fick jag inte.
Shou släppte mig och vände blicken till vargen.
”Vem var Liam och vad är det för… varg?” frågade jag.
”Liam är en vän.. han bryr sig om djur och han ville ha min hjälp.” sa han. Jag nickade. Vargen öppnade ögonen igen och sträckte på sig. Som en söt liten hundvalp, jag hade alltid velat ha en hund.
Den lät tyst och rörde på svansen.
”Den verkar må bättre.” sa Shou. Jag log svagt. Jag kände mig lite lättad. Jag kröp upp i sängen och la mig på mage. Vargen kollade på mig och jag stack fram handen. Den luktade ett tag och jag formade fingret som en krok, då bet den lätt i mitt finger och gav ifrån sig ett lekfullt morrande. Shou fnös och la sig bredvid mig. vi låg tvärs över sängen och konstigt nog la jag överdrivet mycket uppmärksamhet åt att våra axlar rörde vid varandra. Jag visade inte det men jag gjorde det. Varför? Vad konstig jag var. Men ändå gillade jag den lilla närheten. Jag rynkade pannan, jag var nog bara trött. De var nog det.
|
|
|
|
