Nya spår i snön del 1.1 |
Hej! Tänkte bara börja med att säga att detta är första gången på väldigt, väldigt länge som jag försöker mig på att skriva en novell. Men nu kände jag att det var dags igen och ja... tanken är inte att den ska bli särskilt lång, men jag har ingen aning om hur det blir med det. Nåja, här är första delen i alla fall. Känns förresten som att den är väldigt lång... vet inte hur lång den är här på sidan än eftersom jag bara ser den på word nu. Nåja, får se hur det ser ut. Och jag vet att jag fortfarande har mycket att lära i många aspekter av skrivandet, men ja. Haha. Peace and love and enjoy (or soemthing).
Oh Laura, there ain´t nobody there! sjöng sångaren med en darrig röst medan det dimmiga rosa ljuset svepte over Katarinas ansikte. Bandet backade upp honom med klumpigt hopsatt musik. Cirka 50 personer stod precis framför scenen och hoppade och dansade och sjöng med. Katarina tog ett djupt andetag och vände bort sig från scenen och gick mot sofforna där hennes kompisar och deras kompisar satt. Lukten av svett, öl och cola var ganska påtaglig, sunkigt som fan men hon gillade det. Inte uppstädat, ingen försiktighet av rädsla att ta sönder nån dyr, exklusiv soffa. Man bara var. Och sofforna hade redan varit med om en hel del i sitt liv med sin vaddering av skum som tittade ut här och där.
Hon satte sig ned bredvid sina högljudda och skrattande vänner. ”Så, vad tycker du om bandet?” skrek Torbjörn till henne för att överrösta folket och musiken. Hon tittade på hans smala, avlånga ansikte och breda leende. Han var alltid på henne, men hon kunde inte avvisa honom när han egentligen var hur trevlig som helst. Han var bara jävligt jobbig, men det visste han inte om. ”Jag gillar dem inte,” skrek hon tillbaka, ”de är för röriga och jag får inga bra vibbar av dem”. Torbjörn skrattade. ”Kan musik någonsin vara för rörigt?” Katarina log ”Det är svårt, men det kan det absolut, speciellt när ens öron börjar blöda.” Torbjörn skrattade och fortsatte att titta intensivt på henne efter att skrattet dött ut. Katarina log stelt mot honom och kände sig paralyserad, hon visste inte vart hon skulle ta vägen eller titta när hans ögon var så fästa på hennes. Hon började tappa med fingrarna på bordet och sög in läpparna så att de bara blev ett hårt, smalt streck. Hon började tro att han sög ur hennes livskraft med sina stirrande, omänskliga ögon när Saanvi räddade henne. ”Där är du ju!” sa hon glatt med menande ögon och tog tag om hennes arm ”kom så går vi och beställer lite Cola till dig!”
Katarina var snabbt på fötter och gick i rask takt med Saanvis gungande, betryggande kropp intill sin. ”Åh, herregud, taaaaaack” andades hon ut i en mörk ton. Saanvi skrattade högt. ”När jag såg att dina fingrar började slå mot det där bordet tänkte jag att jag skulle sluta bada i din plåga och hjälpa dig istället”. Katarina log uppskattande och ställde sig tillrätta i baren bredvid Saanvi som snabbt fick bartenderns uppmärksamhet, inte så konstigt tänkte Katarina, med tanke på Sannvis underbart exotiska och rena ansiktsdrag, för att inte tala om hennes pulserande utstrålning och smäcka kropp. ”En Cola till min buddy här och eeeen… jordgubbscider till mig”. Katarina skakade på huvudet och vände sig mot bartendern ”Nej, jag tar ett glas isvatten istället, tack”. Saanvi gav henne en ironisk blick ”Inte ens en fancy Cola på en lördagskväll att avnjuta till den hemska musiken?”. Saanvi var inte sen med att reta Katarina för hennes nyktra leverne, men det var hon van vid. Det var det dem gjorde, retade varandra. Och räddade varandra från hemska situationer med killar som var lite väl nerkärade i dem då.
Katarina, aka Kattis, hade varit bästa vän med Saanvi i 6½ år, ända sedan de började i samma klass i sexan och hade på sig likadana hörlurar och det visade sig att de hade nästan identisk musik på sina Mp3´s. Deras likheter band dem samman, och deras olikheter gjorde dem starkare. Hon älskade Saanvi mer än något annat. Hon var en riktig ”sexkitten”, det var inte många hon kunde gå förbi utan att få killar och tjejer som vände huvudet efter henne. Det var inte som att hon försökte få uppmärksamhet, eller ens var intresserad av någon som visade henne det, hon bara fick det. Det var liksom oundvikligt.
Katarina fick själv en hel del uppmärksamhet, men hon saknade den sexuella utstrålningen och det flickiga sättet som lyste om Saanvi, trots att Saanvi var ganska grov egentligen, och definitivt saknade en kvinnas ”grace” ibland. Men kärleken till Saanvi var stor och den skulle aldrig dö. Ibland när Katarina var ensam så kunde hon komma in på tanken att tänk om hon skulle vara ensam på riktigt? Alltid. Om Saanvi skulle dö, skulle hon också göra det. Det var hon säker på. De brukade prata om att de borde bli tillsammans, gifta sig och göra barn i nåt eget, topphemligt labb. Men hur trevligt det än skulle vara så var ingen av dem lagd åt det hållet, men dem kunde, nej, dem skulle skaffa barn tillsammans någon dag. De skulle bara låta forskningen komma ikapp dem lite.
Natten fortsatte i samma glada spår med prat, dans och skratt. När klockan närmade sig fyra sa Katarina och Saanvi hejdå till alla och hämtade ut sina jackor och väskor ur garderoben och begav sig hemåt. Det var underförstått att de skulle sova hos Katarina, det var liksom inget konstigt med det. De sov över nästan varje lördag, ibland fredagar och söndagar också. Speciellt om de hade varit på en bar/klubb i stan eftersom Katarina bodde relativt nära. De brukade gå hem till henne då det bara var skönt med en nattlig promenad och det tog bara mellan tjugo-trettio minuter ändå. Och inatt var inget undantag.
”Så, Katten… torra Toris var verkligen på dig idag. Haha, trodde jag skulle dö när jag såg din min när han började dansa med dig” sa Saanvi samtidigt som hon härmade hennes förfärade ansiktsuttryck då hon hade känt Torbjörns spinkiga armar omfamna henne bakifrån. Katarina gjorde en äcklad grimas och försökte vifta bort minnet av händelsen. ”Jag vet inte vad det är med honom, när tjejen han omfamnar, eller bara ens närmar sig, blir stel som ett jävla träd, slutar andas och blir likblek borde man ju tycka att de biologiska, icke kontrollbara signalerna är ganska så tydliga.” sa Katarina, uppriktigt förvånad över hans fortsatta, ständiga närmanden. Kanske funkar det inte att snällt försöka avvisa honom, tänkte hon.
”Men det är kanske det han tänder på, lite harmlös nekrofili du vet.” sa Saanvi med ett stort, retsamt leende på läpparna. Katarina spärrade upp ögonen och riktade en sving mot Saanvi men hon hoppade undan i sista sekund och skrattade hjärtligt. Katarina skrattade åt hennes barnsliga och något galna uppsyn. Saanvi höll fram handen mot henne, hon tog tag i den och de gick hand i hand på stans nästan öde gator.
Efter tjugo minuters promenad var de framme vid Katarinas hus, hon tog upp nyckeln från under mattan. Hennes mamma hade förbjudit henne att lägga den där eftersom det var så lätt att tjuvar hittade den, men Katarina la den där ändå, annars tappade hon ständigt bort den. De klev in i den moderna, lilla villan med öppna plan och försökte ta av sig ytterkläderna så tyst som möjligt. Eftersom de visste att Katarinas mamma sov och de var tvungna att vara tysta så var det självklart ett omöjligt uppdrag. De var alldeles fnittriga och välte omkull både skohorn och galgar. Katarina och Saanvi gjorde sig redo för sängen genom att tvätta bort sminket, borsta tänderna och ta på sig pyjamas. Sedan hoppade båda ner i sängen och la sig tillrätta bredvid varandra i Katarinas mjuka, svala säng. Katarina la sig på magen och hävde upp sig med armbågarna så att hon kunde se Saanvi bättre. ”Tack för ikväll och för alla dina insatser som min personliga livvakt.” sa Katarina och tittade i Saanvis gröna ögon. Hon log tillbaka och sa; ”Ja, utan mig hade du förmodligen legat död av boredom med Torbjörn bumpandes på dig. Men allt för dig, älskling.”. Katarina förde sin hand genom hennes kompis tjocka, lena svarta hår och gav henne en puss på kinden.
”Älskar dig”
”Älskar dig med”
Katarina sträckte sig efter lampan och släckte den, och sedan somnade de skedandes.
|
|
|
|
