Love is all [8] |
Hej hej! här är en ny del! Den är lite speciell eftersom jag skriver med röd text. Den här delen är helt och hållet ur Valentinos synvinkel, och innehåller även en liten anekdot från bröderna Salzars historia...
Jag hoppas att ni gillar det jag har att ge er! :D
Tack för era finfina kommentarer! :D
Kapitel 8 – Käre bror
5e maj
Valentino
”Träffas vi snart igen?” frågade Vanessa, och Valentino nickade försäkrande.
”Så snart som möjligt” svarade han, och log svagt.
Vanessa nickade långsamt, och han såg att det var något hon ville säga, men hon verkade ångra sig och log bara mot honom istället. Det var ett leende som precis inte visade hennes tänder. Något återhållsamt men ändå varmt låg över dessa leenden, och Valentino ville så gärna spräcka igenom den tunna hinnan som hindrade henne från att le med hela ansiktet. Han höjde ena handen och strök med två fingrar längs hennes kind, och så såg han hur hon rodnade svagt. Hon var så vacker, och det rosenröda över hennes kinder fick det att pirra behagligt i varje nerv i hans kropp.
”Jag lovar att höra av mig snart” försäkrade han henne, och lutade sig mot henne för att ge henne en lätt puss på kinden.
Pirret i hans kropp började vibrera varje gång han fick vara såhär nära henne, men han hade förstått att hon var ganska blyg och valde därför att inte gå för fort fram. Tänk om hon tyckte att han var obehaglig och lyckades få sin far att bryta förlovningen? Trots att den tanken ibland smög sig fram kastade han trött iväg den igen. Det fanns inte en chans att hon kunde bryta förlovningen. Det här bröllopet var mer än bara några löften mellan honom och Vanessa, det kopplade samman deras fäders företag och kunde göra det till ett av de starkaste i den här delen av London. Valentino log mot henne, backade mot droskan och tog sig in i den. Långsamt stängde han dörren, vinkade lite mot Vanessa där han satt och så började världen utanför röra sig. Nöjt lutade han sig tillbaka och slöt ögonen.
När han hade lämnat Vanessa på skeppet hade han varit iväg och träffat sin far. Det var för att ordna med en kyrka där bröllopet kunde hållas, och det var nu klart att det var den största och vackraste kyrkan inom flera mils avstånd som var den rätta platsen. Han tog ett djupt andetag, log för sig själv och lät sig sedan ta en förfriskande tupplur under vägen hem.
Valentino hade hört när hans bror kom hem, men när han var på väg ner för trappan för att möta dem stannade han upp i skuggan och betraktade Ian och deras far. Noga spetsade han öronen och försökte höra vad de sade.
”Far, Valentino nämnde att jag skulle ha mannarna redo för avresa imorgon, varför det?” frågade han, men Valentino hörde att rösten inte var gnällig eller krävande. Det var en ärlig undran om varför han borde göra i ordning mannarna och skeppet, inte heller kunde han höra ett uns av avundsjukhet när han nämnde Valentinos namn. Valentino kisade lite med ögonen för att försöka urskilja sin broders ansiktsuttryck, men gav upp och koncentrerade sig på att lyssna istället.
”För att jag fick ett brådskande meddelande idag vid tedags, men du var inte hemma för att ta mina order” sade han, och Valentino gladdes något åt att deras fars ton var lite anklagande. Under de få sekunderna han tillätt sig tappa koncentrationen missade han dock något Ian sade, och så nickade deras far.
”Jaså, då var det inget konstigt” sade han, och Valentino såg negativt överraskad ut.
”Låt oss få in i matsalen och diskutera det här” sade Eric, och de gick under tystnad till höger och in genom den dörr som skulle leda dem rätt.
Till Valentinos besvikelse stängde dem dörren efter sig, men det hade inte hindrat honom förut. Han smög sig tyst ner för trappan, tryckte sig mot väggen bredvid dörren och lyssnade noga. Deras röster var mycket svaga, och han var inte helt säker på att han hörde allt rätt, men han var ganska säker på han skulle kunna få en översikt av vad det handlade om. När han berättat för Ian om att han skulle göra skeppet i ordning hade han gett intryck av att han självklart visste mer än vad han sa. Det var sällan sant, det gick honom bara på nerverna att hans äldre bror alltid blev favoriserad. Valentino var skamset medveten om att deras föräldrar hellre fått en dotter efter Ian, men eftersom det inte gått som de ville hade de helt och hållet inriktat sig på Ian under hela deras barndom.
”Du och dina mannar ska bege er till Frankrike för att…” mer hörde inte Valentino eftersom han försjunkit i tankar.
Det hade varit en varm sommardag och hela familjen Salzar hade befunnit sig i Frankrike. Deras far hade varit tvungen att ge sig iväg på affärer, och han hade tagit med hela familjen till ett litet hus på landet. Under hela båtresan hade den tolvårige Valentino känt sig lätt illamående till mods och därför befunnit sig under däck nästan hela resan, men det var inte vad man kunde säga om hans fyra år äldre bror. Ian hade i samma stund som de klivit på skeppet fått en oigenkännlig glimt i ögonen, han hade för första gången på 16 år lett riktigt innerligt och genast satt igång med att undersöka alla skeppets gömslen. Han hade lärt sig mycket av både deras far och styrmannen, och Eric hade blivit förtjust i sin äldste sons engagemang. När de väl kom i land kände sig Valentino spyfärdig av fler orsaker än illamåendet, men han hade inte sagt något utan till synes bekymmerlöst försökt njuta av resten av resan.
Efter några dagar i det främmande landet kom deras far tillbaka efter en särdeles jobbig arbetsdag. Hans kostym hade varit lite på ända och hans hår något tilltufsat, och alla tyckte att han var väldigt ambitiös. Den kvällen annonserade han att Ian skulle följa med honom dagen därefter, ”för att få en inblick i det vuxna livet” hade han sagt. Deras mor hade blivit överförtjust och nästan klappat händerna i ren entusiasm, och därefter hade de skålat för Ian. Den perfekte Ian. Valentino hade den kvällen smakat de första bittra dropparna av ren avundsjuka gentemot sin äldre bror, och det var inte den sista kvällen.
När deras far och Ian återvänt nästa kväll igen hade det varit svårt att avläsa Ians ansiktsuttryck. Det var nästan så att Valentino inte känt igen honom, han hade sett så mycket äldre ut efter bara några timmar, och det verkade som om det inte behövdes några ord mellan honom och deras far längre. De förstod varandra på ett plan som Valentino aldrig skulle uppnå, ett plan som var över hans förståelse. Det hade gjort Valentino lite låg, men när bröderna skulle gå och lägga sig hade han försökt få ur Ian vad de hade gjort under dagen.
”Vad visade far dig?” hade han frågat nyfiket, efter att de lagt i sina sängar.
Mörkret i rummet hade verkat vara helt intakt, och Ians dröjande svar fick honom att längta ännu mer. Han ville veta, han ville så hemskt gärna veta…
”Hur det går till” hade Ian svarat, med en hård röst som gjorde Valentino lite förbryllad.
Trots åldersskillnaden hade Ian och Valentino dittills haft en bra relation, de hade lekt och bråkat, brottats i gräs och kastat snöbollar på andra människors hus. De hade busat och fått skäll tillsammans, de hade gjort allt möjligt. Så länge de var tillsammans, de två, hade de kunnat ha kul och det gjorde inte så mycket att Ian var äldre; han kunde leka med sin bror ändå.
”Hur vad går till?” hade Valentino frågat, otillfredsställd med det kryptiska svar han fått.
Ännu en gång dröjde Ian med att svara, och Valentino undrade varför.
”Allt” hade Ian då sagt, i en ton som Valentino aldrig hört hos sin bror förut. Den var kall och oberäknelig, det var som om de inte kände varandra.
”Vad är allt?” hade Valentino frågat, i ett barns oförstående ton.
”Du förstår när du är äldre”
”Men…”
”Tyst nu. Det är dags att sova” hade Ian sagt, och Valentino hade varit så illa tvungen att höra sin bror vända sig bort från honom och till slut andas djupare och djupare.
Det hade tagit lång tid för Valentino att somna, för broderns konstiga sätt hade fått honom att må dåligt. Hans ögon hade tårats men han hade varit bestämd att inte låta Ian höra det, vilket lett till att han kvävt sina snyftningar i kudden.
De resterande dagarna som de spenderat i Frankrike hade varit likadana; Ian var oberäknelig och nästan lite läskig, Valentino kunde inte räkna med att han ville leka, och när Valentino undrade varför kunde Ian bli irriterad och säga att det var för småungar. Väl tillbaka i England, London, hade Valentino hoppats att allt skulle bli detsamma igen, men Ian fortsatte i dessa underliga banor och efter ett tag slutade Valentino hoppas på att hans bror skulle följa ut och leka eller begå busstreck. Det verkade också som att deras far blivit mer och mer fäst vid Ian, gav honom mer än han bad om och hyllade honom alltid inför sina kollegor och deras vänner. Valentino förstod aldrig varför, hans bror hade ju bara blivit tråkigare. Kanske var det något som var avgörande för att bli vuxen, att bli tråkig?
Med åren blev Valentino mer mogen och slutade leka och busa, men ändå var det något han inte förstod; han hade inte blivit lika reserverad och rent t sagt underlig som sin bror, men var ändå vuxen. Han fick inte följa med sin far på hans affärer eller uppdrag, men med tiden lyckades han acceptera det. Eftersom Ian inte heller följde med på något sådant kändes det inte lika jobbigt, och efter ett tag glömde han nästan bort det. När han blev äldre började han utforska det här med kvinnor, vad var det som var så intressant med dem? Hans bror hade inte varit till någon större hjälp, men när han väl förstod kicken som uppkom efter att ha varit med någon ville han bara ha mer. Han förälskade sig i några få kvinnor, men dessa föll handlöst för Ian istället. Ian hade förmodligen varit medveten om att Valentino gillat dessa kvinnor, men han hade ändå dragit över dem och sedan kastat iväg dem som om de inte betydde något. Det värsta var att han inte ens behövde anstränga sig; kvinnorna bara flockades kring honom. Valentino hade det inte kalt på den fronten, men varje kvinna han varit med hade antytt något om hans bror – han kände sig alltid som ett andrahandsval.
”Då ger vi oss iväg imorgon, i skymningen” hörde han Ian säga, och så flyttade sig Valentino snabbt och tyst iväg till trappan.
Han kom upp några steg innan han vände helt om och började gå nedåt igen. I samma stund öppnades dörren och Ian klev ut med deras far.
”Ah, Valentino. Hade du trevligt med Miss Vanessa idag?” frågade deras far, måttligt intresserad. Valentino lät sig inte nedslås utan nickade bekräftande.
”Ja då, far. Det var mycket trevligt. Hon uppskattade presenten” sade han, och Eric nickade lite frånvarande.
”Bra. Bra” sade han, och såg sedan på Ian.
”Jag trodde faktiskt att det var du som skulle gifta dig först om jag ska vara helt ärlig. Men det är ju sant, en Casanova som du lär inte binda sig i första taget” sade han i en ton som nästan var mer vänskaplig än faderlig.
Ian ryckte bara på axlarna utan att säga ett ord. Valentino hade alltid tyckt att han var otacksam, deras far gav honom mest uppmärksamhet men han uppskattade det helt klart minst. Det deras far sade var inte någon som överraskade Valentino direkt, han var inte helt oförberedd på att något sådant skulle komma.
”Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Vi ses imorgon” sade Eric och försvann elegant upp för trappan.
”God natt, far” sade Valentino snabbt, och följde deras far med blicken.
”God natt” sade Ian efteråt, utan att visa något större intresse.
Det retade Valentino att han alltid hade en sådan nonchalant inställning till allt, men han gav honom ett förnöjt, lite retsamt leende och tog några steg mot honom.
”Ja, Ian, visst var det många som trodde att du skulle gifta dig först” sade han i en nästan hånande ton, vilket fångade Ians uppmärksamhet.
”Var inte så barnslig, bror, det är inte bara giftermål som markerar lycka” sade han, och Valentino flinade – han vägrade låta sin bror ta kål på hans nu goda humör.
”Det säger du bara för att du inte var först, och det vet du” sade han i ett försök att låta så nonchalant som Ian, men hans triumferande ton var inte lätt att gå miste om.
Ian gav honom en trött blick och skakade lite på huvudet, som om han förklarade Valentino dum i huvudet eller något.
”Dessutom förstår vem som helst att du önskade att rollerna var utbytta” fortsatte han, fortfarande med ett flin på läpparna.
”Varför skulle jag önska att jag vore en omogen, förväxt pyssling som tror att han vet allt?” frågade Ian ointresserat, och ilskan flammade upp inom Valentino.
”Du försöker alltid låtsas som om du vet allt bäst, käre bror, men vet du? Jag ser hur du ser på Vanessa. Du vill ha henne, men den här gången kan du inte få henne. Det är nytt för dig, eller hur, att vilja ha något som du inte kan få?” fnyste han högfärdigt.
”Du vet inte vad du pratar om” sade Ian, och trots att han verkade någorlunda oberörd märke Valentino hur hans ögon mörknade lite.
”Gör jag inte? Jag ser ju dina trånande blickar, du smörar så för henne” påpekade Valentino nöjt.
”Säger du? Du är ju den som praktiskt taget krälar på dina bara ben och ber henne att älska henne” replikerade Ian, uppenbart irriterad nu.
”Du är bara avundsjuk för att du inte ska gifta dig med henne, för att hennes kärlek tillhör mig” sade Valentino envist.
”Det är inte kärlek att köpa presenter för att få henne att tycka om dig. Det är inte kärlek att sträva efter giftermål innan ni ens träffat. Det är befängt”.
”Avundsjuk. Kan det bli mer uppenbart?” flinade Valentino fram, men i samma ögonblick som han sagt det kom Ian närmre honom.
De stod precis framför varandra, bara några centimeter skiljde dem åt, men Valentino ville inte backa. Han ville inte visa att han egentligen var lite rädd för ögonblicket. Han hade kanske gått för långt.
”Du är ute på hal is, lillebror. Du vet inte något om kärlek om du tror att giftermål är vad som klargör det. Inte heller har du någon som helst aning om vad jag tycker och tänker, du vet ingenting om mig. Så, käre bror, jag hoppas att du kan sova på nätterna med vetskapen om att du tvingar in en flicka med hela sitt liv framför sig, i ett fångeskap som ingen av er kan bryta” sade han i en låg, hotfull röst, och så var det slut.
Ian gick förbi Valentino, upp för trappan och försvann åt motsatt håll som deras far gjort. Valentino stod kvar så länge att hans ben blev stela, och när han insåg att en och samma betjänt passerat honom fem gånger började han röra på sig. Samtalet mellan honom och hans bror spelades upp för honom, gång på gång, och han började nästan skaka av raseri när han väl var inne på sitt rum. Att han inte visste någonting om Ian? Jo, han visste nog allt något om sin älskade storebror. Han var självisk, manipulativ, oberäknelig, en lögnare och inte värd någons kärlek. Med ilskan brinnande i hela kroppen slängde han iväg sängkläderna åt alla håll. Han kastade sig ner i sängen, gnisslade tänder och lyckades tänka på allt som gjorde att hans bror var sämre än honom.
Jag vill inte vara som honom. Jag vill inte vara som honom. Jag tänker inte sjunka till hans nivå. Jag tänker fortfarande låta min kärlek för Vanessa växa. Jag kommer inte bli som honom.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | fluppen94 - 19 nov 11 - 18:31- Betyg:  | har läst alla nu och är fortfarande så förälskad
i denna historien så jag hoppas det kommer fler delar
inom närmsta tiden. kan inte stå ut med att vänta! :O | | EmmaGlimne - 18 nov 11 - 23:08- Betyg: | | Hmm.. det är något lurigt med Ian. Jag vet dock inte vad.. Keep writing! | | Mizz_andersson - 18 nov 11 - 20:37- Betyg: | | Jag gillar att du gör delarna så långa. Maila nästa! Bra jobbat =) | | susanna_89 - 18 nov 11 - 15:49- Betyg: | | Du skriver så himla bra! Fortsätt så! Maila gärna när nästa del kommer ut :D |
|
|
|
