Samtalet mellan mor och dotter |
Att bara höra ordet "Gravid". Som ett slag i magen. Lika hårt som ett baseballträ, men bara med kraften av en människas hand. Liksom handen krossar en dröm som så sakta blir till grus och dalar ned till marken. Ett stoft av hopp som inte längre finns som aldrig fanns och så krossas återigen av bara ett basballträ likt ett slag i magen.
Att ligga där och höra det där samtalet det jag egentligen inte skulle höra. Det blir liksom fel, fel, fel, så ung, men ändå så gammal. Hon är ju bara ett barn, men ett barn är väl inget barn om det ska få barn? Nej då är det ju en vuxen. Allting bara snurrar i huvudet och det går inte att få grepp och något. Hur jag än famlar och griper så slinker allt undan som en tvål som inte går att få tag på.
Att höra ordet som blir som ett slag i magen då dom verkligheten ramlar in och jag känner hur luften i rummet bara sugs ut och att syret inte längre finns i mina andetag. Mina lungor krymps och jag får ingen luft, jag vill bara skrika, men ska ändå vara så tyst, så sovandes, så ovetandes det bara går.
Frågorna som växer i huvudet:
"vet någon?
Vem är pappan?
Blev hon våldtagen?"
Att inte veta, inte förstå, inte ens vilja ta in sanningen. Även fast den är så verklig att man kan ta på den. Men ändå vill jag bara skrika:
"Nej, nej, nej! Jag vill inte att det ska vara verklighet?
Ett barn? Ett barn?
Paniken som växer i kroppen, samtidigt måste jag tänka på att andas tungt precis som att man sover, låtsas sover. Så att de inte ska märka att jag lyssnar till samtalet i förtroende mellan mor och dotter.
Verkligheten ramlar in och jag ligger tyst under täcket och lyssnar på min lillasysters samtal med vår mamma.
|
|
|
|
