Det finns en framtid att leva för |
Efter en låång paus här så kommer jag börja på den här novellen. Hoppas ni gillar den och kommenterar!
____________________________________ ____
Tystnaden lägrar sig över klassrummet. Applåderna utbryter och läraren börjar med sina lovord.
Där står Emma, en av mina bästa kompisar, liten och brunögd med det mörka håret flygande likt en gloria kring huvudet och ser bortkommen ut. Jag förstår henne.
Att redovisa inför vår klass har varit något jag fasat för. Klassen har aldrig haft någon vidare sammanhållning och det har alltid funnits tydliga grupper. Sådär har det hållit på sen vi började sjuan.
Tills nu vill säga. När höstterminen i nian började hade något förändrats mellan oss. De bestämda indelningarna har luckrats upp och numera blir man inte dömd om man pratar med personer från andra grupper.
Jag tror det är för att vi har mognat. Man märker det; skämten som killarna alltid hade innan har försvunnit, blickarna som tjejerna från det coola gänget gav mig och mina kompisar, de mindre coola, har slutat. Allt är mera fridfullt och lättsamt och jag kan numera känna att jag börjar trivas i klassen.
Emma har just avklarat den första muntliga redovisningen det här läsåret och blir bemött helt annorlunda än vad hon brukar bli, klart hon är förvånad. Till och med vår lärare ser lite vilsen ut.
Som jag sa innan börjar jag mer och mer trivas med klasskompisarna. Nu har jag helt plötsligt blivit någon som killarna börjar snacka med, en som hör sitt namn ropas från andra tjejer än bara mina vänner.
Det känns som jag börjar komma tillbaka till mitt jag, det som jag inte fått visa innan. Personerna i klassen har nog beskrivit mig som blyg, tillbakadragen men bra på sport. Det där med blyg och tillbakadragen stämmer inte egentligen men det har blivit så eftersom klassen har varit som den varit.
På senare tid har mitt rätta jag framträtt tydligare; en sprallig tjej med huvudet fyllt av träning och knasiga tankar.
Jag trivs faktiskt och jag är glad att åtminstone en tid med klassen är värd att ta vara på.
Det är såhär början på förändringarna har startat, men som sedan kommer få en kraftig skjuts på vägen. Något som präglar resten av nian för alla i klassen. Även de som inte brydde sig särskilt mycket innan.
När nian slutar är alla som en enda stor familj, sammanhållningen är på topp och ingen vill skiljas från varandra.
Den här upplevelsen är inget man glömmer, den kommer följa med livet ut.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 17 nov 11 - 19:28 | | känner igen känsln från när jag slutade nian även om det nu var väldigt län ge sen |
|
|
|
