Love is all [7] |
Tjosan trosan där på andra sidan skärmen! Här kommer en ny del, och jag skyller på er (trots att det inte är ert fel) för att jag suttit och skrivit på den här novellen istället för att plugga ergonomi till mitt idrottsprov, eheh.
Hoppas att ni gillar den här delen i alla fall! (:
Tack för era fina kommentarer! Det är verkligen skitkul att höra vad ni tänker och tycker, och speciellt vad ni tycker om karaktärerna :D
Kapitel 7 – Världen är min
Vanessa stängde genast munnen när Ian fick syn på dem. Hon anade en lite belåten glimt i hans ögon innan han styrde stegen mot dem, och hon lade märke till att han torkade händerna på en vit bomullsduk som han drog ut ur ena byxfickan. Till sin förlägenhet satte han inte på sig någon tröja, utan gick ner för den breda plankan som lät folk stiga av och på skeppet för att hälsa på dem. Skeppet var stort, i klass med de större skeppen i hamnen, byggt i samma mörka träslag som droskan Valentino anlänt med, och i fören pryddes den av ett drakhuvud som hade tungan ute. Vanessa lade dock inte märke till något av detta, hon stirrade nämligen stint på en punkt någonstans till vänster om Ians huvud och svalde lite ansträngt.
”Broder” hälsade Valentino med ett svalt leende, men rörde honom inte.
Vanessa förstod varför; Ians överkropp glänste av små svettdroppar här och var över den gyllenbruna huden, men hon försökte att koncentrera sig på något mindre distraherande istället.
”Miss Vanessa” hörde hon hans djupa röst säga. Han fattade hennes hand, böjde sig ner och kysste den lätt.
”Inte så länge till” påpekade Valentino med en nöjd blick som Ian helt och hållet ignorerade.
Det blev tyst ett tag, medan Ians uppmärksamhet var vänd mot Vanessa, medan Vanessa inte hade någon aning om vad hon förväntades säga eller göra.
”Jag kommer snart tillbaka” sade Valenitno till Vanessa, pussade henne på pannan och lämnade henne där.
Ensam med Ian.
Hon visste inte riktigt var hon skulle fästa sin blick, och i ren desperation fäste hon den på drakhuvudet. Valentino hade bara lämnat dem där, som om han inte tyckte att det var ens lite konstigt att Ian stod framför hans blivande fru, i endast byxor och skor.
”Fint skepp” sade hon, och Ian höjde lite lätt på ena ögonbrynet. Han var uppenbarligen road av hennes tafatta beteende.
”Tack. Det är väldigt bra. Besättningen fungerar också väldigt bra tillsammans” sade han utan att ta blicken från henne.
”Har du… alltid jobbat på det här skeppet?” frågade hon lite lätt nervöst, och fick anstränga sig för att inte snegla på honom.
”Än så länge, ja” svarade han, och lade huvudet lite lätt på sned.
”Tänker du aldrig se på mig?” frågade han med ett svårtolkat tonfall, men Vanessa rodnade ändå.
Hon förstod inte varför han behövde vara så rättfram. Utan att låta sig nedslås av sina rosaröda kinder såg hon upp i hans ögon, och så log han snett. Leendet fick det att pirra behagligt i hennes mage och hon blinkade förvånat till.
”Bättre nu?” frågade hon i ett försök att låta självsäker, men hon fasade över att hon misslyckats brutalt med det.
”Mycket” svarade han dock, och blinkade diskret med ena ögat.
Hon sade inget utan betraktade honom bara lite misstänksamt. Till sin egen besvikelse hade hon svårt för att inte låta blicken falla lite då och då, för att ta in varje centimeter av synlig hud i minnet. Axlarna var lagom breda och muskulösa, med armar som pryddes av långa, smidiga muskler som slutade i ett par ganska stora händer. Hans mage var smal, men hon kunde skymta klara konturer av musklerna under huden, och höftbenen var ganska framträdande. Hans byxor var lite stora i midjan och han hade knutit ett snöre runt dem för att de skulle sitta fast bättre. Trots det hasade dem ner några centimeter och fick den smala strängen av mörkt hår, som ringlade sig ner från naveln, att försvinna lite mystiskt.
Hon ryckte till när han harklade sig, och såg generat upp på honom. Ian visade inte speciellt ofta vad han kände, men hans blick var just nu lite lätt road. Vanessa vinklade inte bort huvudet utan såg rakt in i hans ögon.
”Skulle jag inte visa dig runt?” frågade han avslappnat, och det fick Vanessa att vakna till lite.
”Jo, ja. Det skulle du” svarade hon lite lätt frånvarande.
”Då så, vad väntar vi på?” utbrast han, och gjorde en gest att hon skulle kliva ombord på skeppet.
Med ens blev hon lite orolig, tänk om hon inte skulle kunna hålla balansen? Lite förvirrat såg hon på Ian, men han hade vänt sin uppmärksamhet mot skeppet istället för henne. Borde hon berätta att hon aldrig varit på ett skepp förut? Var inte det lite… genant? Skulle han tro att hon var konstig? Plötsligt undrade hon varför det spelade så stor roll vad han egentligen tyckte. Envist intalade hon sig att det inte alls spelade någon roll, men så sneglade hon på honom och hjärtat hoppade över ett slag.
”Varför går du inte ombord?” frågade han, och rynkade pannan lite undrande.
”Jag… ehm…” började Vanessa lågt, men så harklade hon sig och bestämde sig för att hon lika gärna kunde berätta, ”jag har aldrig varit ombord på ett skepp” avslutade hon och kisade lite osäkert mot honom.
Först såg han ut som om han inte trodde på henne, men så tog han hennes ena hand i sin och drog genast upp henne på skeppet. Lite lätt panikartat såg hon sig omkring på vattnet vid sidorna om plankan, men när de väl stod på däck kände hon sig förvånansvärt säker. Med en hänförd blick såg hon sig omkring där hon stod. Män som bar på lådor eller verktyg av olika slag passerade dem utan att visa några större svårigheter med att ge Vanessa värderande blickar samtidigt som de utförde sitt jobb, men till förvåning kände hon sig inte generad. Medan hon vinklade huvudet bakåt och riktade blicken uppåt fick hon solen i ögonen, men blinkade några gånger och flyttade blicken till en bekvämare riktning.
”Wow…” sade hon, och log mot Ian.
Han iakttog henne med en lite lätt underlig blick, och hon undrade genast vad det var han tänkte på. Till sin egen förvåning tänkte hon inte över sina ord innan de kom ut, men något som gjorde henne ännu mer förvånad var att hon inte ångrade att hon var rättfram.
”Vad tänker du på?” frågade hon nyfiket.
”Dig. Det ser ut som att… jag vet inte” sade han, och rynkade pannan lite eftertänksamt.
”Ser ut som vad?” frågade hon utan att känna sig generad över vad han sagt.
”Som om du är hemma” sade han, och nu var det Vanessas tur att se lite förvirrad ut.
”Jag menar inte att du ser ut som du gör när du är hemma i ditt hus” tillade han, och försökte finna rätt ord att förklara sina tankar med, ”det ser bara ut som om du inte oroar dig för något. Som om du släppt alla dina hämningar. Som om du är hemma i själen” sade han, nästan lite försiktigt, som att han inte ville förolämpa henne på något sätt. Vanessa blev dock inte upprörd, bara nyfiken.
”Hur kan du se något sånt?” frågade hon, och han log snett.
”Du är väldigt avslappnad. Dessutom kan jag slå vad om att du inte ens märkt att du ler” påpekade han, och när han väl sade det insåg hon att han hade rätt.
Hur hade det gått till? Hon såg förvånat på honom, men han log bara tillbaka och hon intalade sig själv att det var helt okej. Plötsligt blev hon väldigt medveten om att deras händer fortfarande var sammanflätade. Återigen förvånade hon sig med att inte rycka åt sig handen, utan sänkte bara blicken och iakttog deras händer. Han höll förvånansvärt mjukt runt hennes slanka fingrar, och kontrasten mellan hennes ljusa hy och hans solkyssta fick henne att le lite svagt. Långsamt drog hon blicken från deras händer, riktade den framåt och slöt sedan ögonen.
”Jag tror jag förstår hur du menar. Det känns som om jag är hemma” sade hon tyst till honom, och han riktade också blicken framåt, lite fundersamt.
”Du Ian! Vad står du där och segar för?”
Vanessa ryckte till när en mansröst plötsligt befann sig nära. Av ren chock släppte hon taget om Ians hand och studerade mannen. Han såg ut att vara äldre än både Ian och Vanessa, med en muskulös och brunbränd kropp. Att han var några centimeter kortare än Ian var svårt att märka, och Vanessa fick genast respekt för den här mannen. Inte för att han var skräckinjagande, och inte på grund av ärren i hans ansikte, utan för att han verkade väldigt karismatisk helt enkelt.
”Åhå! Jag förstår, jag förstår” sade han när han stannade upp och fick syn på Vanessa.
Hans röst var skön att lyssna på och tonen munter – som om det här var den bästa dagen i hela hans liv. Håret var vindsrufsigt, något kortare än Ians och smutsblont. Det passade honom förvånande nog. Hela hans kropp var ganska bred tack var alla muskler. Även käkpartiet var brett och näsan likaså.
”Mitt namn är Archie” sade han, och sträckte fram en grov och lite smutsig hand.
Vanessa tvekade inte ens innan hon sträckte fram sin egen hand, skakade hans och insåg att hon föredrog det här sättet att hälsa framför sliskiga pussar på hennes händer. Archie var klädd i en vit, halvt uppknäppt skjorta och ett par uppvikta byxor i samma grova tyg som Ians. De var ljusbruna, medan Ians var mer beiga, men hon märkte också att han var barfota.
”Ett fast handslag!” utbrast Archie uppmuntrande, och Vanessa log mot honom.
”Jag tar det som en komplimang, Archie” sade hon, och han höjde gillande på ögonbrynen.
”Bra jobbat, Ian! Den här flickan är förmodligen smartare och modigare än hälften av männen på det här skeppet” sade han, och vände sig mot Ian igen.
Vad Vanessa lade märke till var att han fortfarande var lätt vinklad mot henne, och därför gav han inget intryck utav att stänga henne ute ur konversationen. Ian gav Archie en snabb outgrundlig blick men ryckte sedan på axlarna. Det var först då Vanessa förstod att Archie trodde att Vanessa var tillsammans med Ian på ett mer intimt sätt än hon faktiskt var, men hon ansåg det bäst att inte avbryta deras samtal.
”Jag tänkte bara berätta att jag fått tag i koordinaterna till nästa destination” sade han muntert, och Ian nickade gillande.
”Bra, mycket bra… jag skulle inte tro att det dröjer så länge innan vi ger oss iväg igen. Några veckor kanske” berättade Ian, och Vanessa var nära att spricka av nyfikenhet.
”Vart ska ni?” frågade hon utan att orka bry sig om att hon kanske avbrutit något viktigt.
Ian gav henne en lätt förvånad blick, men Archie var den som svarade.
”Vi ska ge styra iväg till vackra Karibien, unga dam. Men om ni ursäktar mig” sade han med ett avslappnat leende som blottade de förvånansvärt fina tänderna, och gick iväg för att hjälpa några av mannarna med att lasta på några lådor.
Ian betraktade henne med en lite underlig blick och hon mötte den med lite lätt höjda ögonbryn.
”Vad?” frågade hon, och lade huvudet på sned.
”Inget” svarade Ian nonchalant, utan att vända bort blicken.
”Jag ser ju att det är något, vad är det?” fortsatte hon envist, och låste fast hans blick.
”Du är väldigt envis, vet du det?” sade han med det där sneda leendet, och Vanessa blinkade till lite förvånat.
Hon brukade förmodligen inte uppfattas som envis, det var oftast Helen som passat in på den beskrivningen. Dock insåg Vanessa att hon förmodligen var ganska envis egentligen, bara att hon var duktig på att dölja sådant. Det kände hon inget behov att göra nu dock, så hon tog åt sig av hans ord utan att rodna det minsta.
”Kanske det, men det är du också” replikerade hon, och Ian gav henne ett lite lätt gillande ögonkast.
”Du passar här” sade han sedan, och det kom av någon anledning som en chock för Vanessa.
”Va?” utbrast hon oförstående, och Ian tog vände sig helt mot henne.
”Du passar här” upprepade han och tog tag i nedre delen av hennes kofta, ”ute i det fria” fortsatte han och drog den uppåt.
Vanessa stretade inte emot utan lät honom föra koftan över hennes huvud. Det var en lättnad att få av den, solens strålar blev inte lika intensiva som innan, men det var fortfarande ganska varmt med tanke på att hennes klänning var sydd i ett lite tjockare tyg än hon var van att ha vid den här årstiden.
”Kom med här” sade han, och tog tag i hennes hand igen.
Hon kramade mjukt hans fingrar som svar och följde efter honom utan ett ord. Han höll fortfarande hennes kofta i ena handen, men det hade hon nästan glömt bort. De gick över däck och förbi män som arbetade och gjorde skeppet så rent det kunde bli. Med tanke på alla som snart kom och smutsade ner det igen verkade det nästan onödigt enligt Vanessa, men hon förstod förstås att det skulle se mycket värre ut om det aldrig var någon som städade. Snart kom de till aktern som var rundare och bredare än fören, och Vanessa såg nyfiket ut över havet som bredde ut sig framför dem. Ingen av dem sade något, de stod bara där och kände hur den varma vårvinden långsamt smekte deras hud. Plötsligt märkte Vanessa hur hennes fingrar pillade lite vid bandet som höll hennes långa hår i en fläta, och snart släppte hon ut håret. Hon drog händerna genom det några gånger, ruskade lite på huvudet och lät det falla lite som det ville över hennes axlar och byst. De få, nu vita, molnen som seglade förbi dem speglades ivrigt i vattenytan och Vanessa betraktade skådespelet med en nyfiken blick. Ian hade släppt hennes hand i samma stund som de nått aktern och Vanessa insåg att hon saknade hans varma fingrar mot hennes. Utan att ge honom så mycket som en blick flätade hon in sina fingrar med hans, och ett snett leende bröt upp på hans läppar.
”Jag skulle kunna stå här för evigt” sade Vanessa plötsligt, och iakttog några vita fåglar som seglade strax ovanför vattenytan.
Ian kommenterade inte det hon sagt, men hon trodde sig känna att hans fingrar i några ögonblick kramade lite hårdare om hennes innan han släppte helt. Deras ögon möttes och Ian skakade lite på huvudet.
”Det är en dålig idé” sade han lugnt, men Vanessa märkte nästan att han inte ville säga det.
”Att göra vad?” frågade hon eftersom hon inte var helt med på vad han menade.
Ian såg lite eftertänksamt på henne innan han sänkte axlarna lite och tog ett djupt andetag. Det verkade inte riktigt som om han ville svara på hennes fråga.
”Vad verkar vara en dålig idé, Ian?” frågade hon, och ställde sig närmre honom.
Hon kunde nästan känna hans hjärta slå, så nära stod dem, men den här gången var det Ian som nästan verkade obekväm med situationen. Till slut skakade han på huvudet och såg henne rakt in i ögonen. Det var något som fick honom att nästan ta avstånd från henne, rent psykiskt, men vad var det?
”Att ha en annan” svarade han lågt, men hans blick avslöjade inget.
Vanessa stod tyst och iakttog honom oförstående. Hade hon helt och hållet missuppfattat hans signaler? Var det inte han som kramat hennes hand, visat henne allt det här? Hon rynkade pannan och öppnade munnen, men avbröt sig. Vad skulle hon egentligen säga?
”Vanessa!” hörde hon Valentino ropa, och rycktes genast tillbaka till verkligheten.
”Vanessa?” ropade han igen, och Vanessa gav Ian en sista blick innan hon skyndade över däck.
Hon gick ner för landgången, log svagt mot Valentino och drogs in i en lätt kram när hon väl hade fötterna säkert på land. Plötsligt var det som om hon fick en smäll i magen. Vad hade egentligen tagit åt henne uppe på skeppet? Det var inte likt henne att bete sig som om… hon ägde hela världen. Helen var den som brukade bete sig så, som brukade ta åt sig av det hon ville ha och fånga varje ögonblick som om det var livsavgörande. Ian verkade ha kommit efter henne, för Valentino släppte taget om henne, såg på sin bror och log snett.
”Jag har pratat lite med far” sade han, och Ian gav honom en vaksam blick.
”Vad sa han då?” frågade Ian eftersom Valentino inte sade något mer.
”Att du skulle göra besättningen redo för att ge sig av imorgon kväll” sade han lugnt, som om nyheten inte rörde honom i ryggen.
”Sade han något mer?” frågade Ian, och studerade sin bror – som verkade måttligt intresserad.
”Nej” svarade han kort, log svalt och såg sedan på Vanessa.
”Jag följer dig hem” sade han mjukt, och Vanessa nickade bara kort som svar.
”Men det här är ju…” började Alicia, men Vanessa avbröt henne genast.
”Helt galet! Alicia jag vet inte vad jag ska ta mig till!” utbrast Vanessa förtvivlat medan hon rastlöst vankade av och an framför sängen som Alicia för tillfället bäddade upp.
”Nej, det var inte vad jag tänkte säga” började Alicia tålmodigt.
Vanessa gav henne en konstig blick och försökte skaka av sig känslan hon fått på skeppet, som att hon var redo att ta sig an världen. Nu klarade hon inte ens av att bädda upp sin säng eftersom hon var så upprörd. Dessutom gjorde det henne lite nervös att hon hade glömt sin kofta på skeppet, hur skulle hon få tag i den nu?
”Det är ju underbart” fortsatte hon, men gav Vanessa en varnande blick så att hon inte skulle avbryta.
”Jag vet att det kanske är hemskt och så, med tanke på att du borde känna såhär för Valentino, men vilka är vi att säga emot ödet?” sade hon, och log uppmuntrande.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 16 nov 11 - 22:54- Betyg:  | | Gud så bra! Jag älskar Ian! :D:D:D håller helt och hållet med Naraylemi!! mejla nästa! :D | | mizzkitty - 16 nov 11 - 10:13- Betyg: | | Riktigt bra del :), hoppas fortsättningen kommer snart :) | | EmmaGlimne - 16 nov 11 - 01:52- Betyg: | | Naraylemi har så rätt så! Vanessa hör ihop med Ian! På skeppet ute på havet! Skriv tills fingrarna ryker kvinna! :D |
|
|
|
