"Livet" del 8 |
-Tycker du om Hampus? Sa jag nervöst.
-Alltså, jag vet inte… Jag är nog bara med honom för att jag vill vara populär, inte för att jag tycker om honom…
-Okej, sa jag. Hon tittade på mig med sina vackra ögon.
-Varför vill du inte vara med mig? Frågade jag henne.
Hon suckade tungt.
-För att ingen annan vill vara med dig, och ifall jag börjar vara med dig så blir jag annorlunda… och ingen kanske vill vara med mig längre då.
-Jag vill vara med dig! Sa jag. Våga vara dig själv! Hör du inte hur fjantig du låter när du säger så där?
Lovisa ryckte på nacken och stirrade stint på mig.
-Du fattar ingenting! Skrek hon. Du är precis som vilken annan idiot som helst! Jag tänker aldrig mer prata med dig! Hon rusade iväg, bort från mig…
Varför hade jag varit så dum? Eller överdrev hon bara?
Jag såg hur en av bussarna stannade på andra sidan gatan och jag fick genast en idé. Jag såg till så att ingen såg mig och sedan så sprang jag över gatan och in i bussen. Jag ville åka hem, jag orkade inte vara här längre.
Det var fullt på bussen, så jag var tvungen att stå upp. Jag ställde mig bredvid ett fönster och lät blicken falla över alla ängar och byggnader som ven förbi där utanför.
När bussen stannade hoppade jag av och började sedan gå mot stallet.
-Skit också! Jag slog till mig själv på huvudet. Jag hade glömt min väska i skolan och min hemnyckel låg i väskan. Mer hann jag inte tänka förrän jag hörde hovklapper. Ljudet kom närmare och närmare, och tillslut så kunde jag skymta en häst som kom rusande emot mig på stigen. Jag fick panik. Vad skulle jag göra? Vems var hästen? Skulle jag försöka stoppa den? Jag stod som förstelnad på stigen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter några sekunder så var hästen inte mer än ungefär 10 meter ifrån mig, men jag kunde fortfarande inte göra något. Det var som om min kropp hade låst sig, och jag blundade så hårt jag kunde. Hovklappret slutade plötsligt och jag kände en varm andedräkt mot min kind. Jag öppnade långsamt ögonen…
-Drufus! Ropade jag förtjust. Det var bara du! Åh vad jag har saknat dig!
Drufus frustade lågt och gnuggade sin mule mot min arm. Jag skrattade förtjust.
-Men vad gör du ute helt ensam? Jag gav honom en näve havre som jag hittat i jackfickan.
-Du har ju inte träns eller sadel på dig? Sa jag fundersamt.
Drufus buffade på mig.
-Vad är det? undrade jag.
Han puttade mig mot hans rygg. Det var som han ville att jag skulle rida honom.
-Nåja, om du vill det så. Sa jag och ryckte på axlarna. Vi har ju klarat oss bra i paddocken, eller hur?
Jag tog satts och hoppade smidigt upp på Drufus rygg. Men så fort jag kommit upp i sadeln så satte Drufus av i full galopp. Jag hade ingen kontroll alls, och grenarna slet och drog i mina kläder. Jag famlade med händerna efter något som jag kunde hålla mig fast i och tog ett stort grepp om den långa manen. Jag kämpade med att få Drufus stanna, men han bara slet mina händer ifrån mitt grepp i manen och började galoppera ännu fortare. Jag kastade mig framåt och höll ett hårt grepp med mina armar runt hans hals. Jag tittade ner mot marken och det kändes som om jag skulle kräkas. Vi flög förbi träd efter träd och det gick bara fortare och fortare.
-Stanna! Skrek jag allt vad jag orkade. Men Drufus lyssnade inte på mig.
-STANNA! Skrek jag med gråten i halsen.
Drufus saktade genast av till skritt och vände sig om för att titta på mig.
-Det där var inte kul! Skällde jag på honom. Gör aldrig om det där! Drufus tittade oskyldigt på mig med sina stora mörka ögon. Då bestämde jag mig för att övervinna min rädsla. Varför var jag så feg? Jag var inte en fegis, och det skulle jag bevisa.
Jag rätade på ryggen och tog tag i manen ordentlig.
-Okej Drufus. Galopp!
Jag bankade med hälarna mot hans sidor och vi flög genom skogen i full galopp. Men jag var inte rädd längre.
Jag fick tårar i ögonen av fartvinden och Drufus man piskade mig i ansiktet. Åh vad det här var härligt! Det var det roligaste jag någonsin gjort! Det här var Livet! Jag hade övervunnit min rädsla, och det var jag stolt över. Vi galopperade och galopperade och jag hörde hur Drufus frustade av upphetsning.
Men plötsligt så tornade en stor stock upp framför oss. Vi hade ingen chans att hinna stanna i den farten som vi red i. Enda vägen ut var över den. Jag samlade mod och drev på Drufus ännu mer. Jag kände hur han tvekade.
-Hoppa! Ropade jag precis innan vi flög över hindret.
Men när vi landade på andra sidan så hände det hemska… Drufus tappade balansen och jag gled sakta av honom. Allt blev mörkt och när jag öppnade ögonen så såg jag bara vimlande hovar över mig,
och jag kände en stark smärta i mitt bröst…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Junior_ - 18 nov 11 - 18:17 | | ABC_123: Ojdå! tänkte inte på det... tack för att du sa till, ska ändra på det på en gång! :D | | ABC_123 - 18 nov 11 - 09:39 | | Å vad bra, men en sak först sa han "du har ju inte sadel eller träns på dig" sen står det att han smidigt hoppade upp i sadeln...? jätte bra iag nejla nästa :D | M_123 - 15 nov 11 - 20:31- Betyg:  | | Men guuud vad bra!! Skriv nästa jättefort!!<3 | | Carrre - 15 nov 11 - 18:50- Betyg: | nämen aj! nej!! :o
måste få veta vad som händer, jag bara måste!!!!!
SKRIVSKRIVSKRIV! :) |
|
|
|
