Himmelska Väktare [del 4] |
Här kommer resten av kapitel 2! Jag hoppas ni gillar det och att jag inte missat några stavfel eller annat! Framöver ska jag försöka vänta med att lägga ut tills jag skrivit ett helt kapitel! Jag hoppas ni kan stå ut så länge!
Tack för allt stöd! Det värmer mer än ni kan ana!
Vi hade alla varit överens om att gå upp tidigt så att vi skulle få möjlighet att vakna i vår egen takt. Allting för att undvika stress. Vi gjorde oss i ordning och möttes sen upp igen när vi satte oss vid köksbordet med var sin varm kopp. Jag och Abby drack te, men Henry hade alltid tyckt (som så många andra) att det var omöjligt att vakna riktigt, utan minst en kopp kaffe. Ingen av oss sa någonting. Vi hade inget behov av ett samtal. Vi var alla djupt försjunkna i tankar och dagdrömmar. Det var en av de aspekter som jag älskade mest med vår vänskap. Den krävde inget konstant arbete. Vi mådde precis lika bra även när vi var i vår egen värld. När klockan började närma sig halv åtta begav vi oss alla tre ut genom dörren, mot Abbys Citroën som stod parkerad på området avsett för boende. Det tog inte lång tid att åka till skolan, men bilköer gjorde faktiskt att det tog längre tid än vanligt. Ingen av oss verkade dock märka det. Ingenting verkade påverka oss just nu. Vi var som bortdomnade där vi satt och iakttog allt runt omkring oss. Ingen la någonting på minnet. Allting fick skifta och förändras utan minsta påverkan. Vi njöt alla tre av vetskapen att vi i alla fall aldrig skulle vara ensamma. Ingenting skulle få förstöra det vi hade.
När vi väl kom fram fick vi dock lov att dela på oss igen. Henry hade en annan föreläsning på schemat än oss andra. Jag tror att det handlade mer om praktiska kunskaper inom prästyrket som varken jag eller Abby var i behov av, eftersom ingen av oss hade planer på det yrket. Visst läste vi teologi allihop, men jag var mer intresserad av ett arbete som lärare och Abby läste det mer för skoj skull. Hon var alltid redo att lära sig nya saker. Nu hade hon en föreläsning i konsthistoria framför sig, och jag hade en föreläsning i pedagogik. Vi skiljdes åt efter en stor kram och gick åt olika håll över området. Vädret var inte lika njutningsfullt idag. Himlen var grå och solen såg ut att kämpa för sitt liv bakom de aggressiva molnen. Vinden var en aning kall och jag var glad att jag hade haft min jacka liggandes hos Abby, annars hade jag frusit nu.
Jag blev glatt överraskad när jag kom fram och fick se ett bekant ansikte i mängden av studenter. Rachael (som hade varit så snäll mot mig igår) stod lite för sig själv i bakgrunden, med huvudet nästan nedtryckt i en bok. Jag slingrade mig lite mjukt igenom de grupper av människor som stod emellan oss (överlycklig över att min smidighet hade återvänt), och när jag väl kommit fram hälsade jag lite försiktigt på henne för att inte skrämmas.
”Hej igen! Ursäkta om jag stör.”
Jag tittade lite försiktigt på henne och väntade på en reaktion. Det såg ut som om hon frenetiskt försökte läsa klart ett stycke för att inte tappa bort sig. Efter en liten stund så tittade hon upp och log när hon insåg vem det var.
”Nämen hej! Så du är tillbaka igen idag.” Sa hon lite skojigt. ”Jag trodde inte att jag skulle se dig igen på några dagar efter igår.” la hon sen till, och nu såg blicken lite medlidande ut.
”Det är ingen fara idag.” svarade jag och fortsatte le. ”Jag behövde bara slappna av lite med trevligt sällskap. Nu är jag tillbaka på banan igen!” skrattade jag fram och tyckte nästan att allting var lite ironiskt.
”Det var underbart att höra!” sa hon uppriktigt lycklig nu. ”Men om du ursäktar att jag frågar. Vad var det som hände igår? Jag tror inte att jag någonsin har sett något komma på så fort.”
”Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag kan inte riktigt förklara det.”
Nu såg hon förvånad ut, men fortfarande samlad. Hon hann dock tyvärr inte fortsätta prata vidare just då, för det var dags att gå in och sätta sig. Det kändes som om jag blivit avbruten. Jag var irriterad och tyckte inte det var rättvist längre. Jag ville så gärna få tid att lära känna denna nya bekantskap, och så skulle vi få lov att sluta direkt. Det var inte rätt. Humöret gick ut lite över min föreläsning. Jag tog inte riktigt in det jag skulle lära mig, även om jag försökte. Jag var fullt upptagen över att fundera över saker jag ville fråga Rachael om. Det var så mycket jag ville veta, och jag ville få ännu en möjlighet att tacka för hennes hjälp. Jag fick i alla fall sällskap av henne under föreläsningens gång, och när den var slut insåg vi uppskattande att vi delade även nästa på schemat. Vi spenderade rasten med att ställa frågor och svara så gott vi kunde. Jag fick veta att hon i grunden var en psykologistudent, men att hon även valt till ett par kurser i pedagogik, då hon ville jobba med barn. Hon kom från en ganska stor familj där hon var mellersta syskonet av fem, och hon var väldigt aktiv i olika former av välgörenhet. När det var min tur att svara berättade jag att jag kom från Franklin (Virginia) där min lilla familj bestående av min mamma och hennes sambo och våra närmaste släktingar bodde kvar. Jag berättade även om Henry och Abby och förklarade att de var dem som jag varit hos efter att hon hjälpt mig igår.
Nästa föreläsning gick bättre. Vi arbetade tillsammans och diskuterade situationer från olika perspektiv så att vi kunde hjälpa varandra att utvecklas. Rachael var riktigt smart när hon fick gå igenom saker grundligt, men det märktes att hon inte gillade att skumma över saker. Det skulle ske grundligt eller inte alls. Jag hade tänkt be henne att göra mig, Abby och Henry sällskap på lunchen, men när vi väl mötte upp med dem efteråt, visade det sig att både Abby och Henry var klara för dagen och tänkte gå hem. Jag trodde nästan att Rachael skulle avböja, men när jag frågade svarade hon tacksamt ja. Vi gick in i cafeterian och satte oss vid ett av hörnborden där vi kunde vara lite för oss själva och undvika alla livliga konversationer i rummet.
”Så nu vet vi lite mer om varandra i alla fall!” avslutade Rachael efter att ha berättat lite mer om var hon kom ifrån.
”Det gör vi, och det är jag väldigt glad för! Jag hoppades att jag skulle få en möjlighet att verkligen tacka dig för att du hjälpte mig. Det var väldigt snällt av dig!” sa jag och kände hur en spänning släppte i kroppen när jag fick ur mig min tacksamhet.
”Det var så lite så! Det är bara roligt att kunna vara till hjälp ibland.” Ett stråk av fundersamhet drog över hennes ansikte, och hon blev tyst för en stund. ”Vet du verkligen inte vad som hände?” frågade hon sen när hon började prata igen.
Jag försökte att förklara så gott jag kunde om vad som hade hänt. Hon lyssnade fokuserat på mig och hennes klarbruna ögon riktigt lyste av nyfikenhet. Hon verkade inte ens ha tid att äta. När jag var klar tittade hon betraktade hon mig fortfarande, men nu var det en form av klarhet över hennes själ. Som om allting var självklart. Hon satt helt blickstilla med kroppen, och det såg ut som hon försökte överföra sin tanke till mig utan ett ord. När ingen hade sagt ett ord på några minuter öppnade hon dock munnen igen.
”Okey, jag förstår att det måste vara förvirrande, men om du tänker rent instinktivt vad handlar det då om? Vad är du menad att förstå? Vad är det som måste komma till ljuset?”
”Jag antar att det måste handla om någonting som jag ska utveckla och skapa. Någonting som jag är menad att tillföra världen, om man nu ska vara så storsint.” sa jag och suckade uppgivet åt den dumma tanken.
Den kändes så idiotisk att jag faktiskt ångrade att jag hade nämnt den. Jag kommer bara ses någon arrogant skitstövel! Tänkte jag för mig själv.
”Okey, så hur kan du bena ut allting? Finns det någonstans som du tror att du kan finna svar? Någonstans där du är menad att hämta inspiration eller balansering?” fråga Rachael nu, och jag kunde verkligen se hur hon verkligen passade som psykolog.
”Jag vet inte!” nästan skrek jag frustrerat. Allting kändes så förvirrande och overkligt att jag inte ens kunde greppa det fullständigt.
”Du är teologistudent, eller hur?” fortsatte hon. ”Är du troende också?”
”Ja! Inte strikt och fullt regelföljande, men mitt liv är ändå format runt det. Jag skulle inte kunna tänka mig mitt liv utan en tro på någonting mer.”
”Kan inte en kyrka hjälpa dig då? Eller kanske en annan plats där du känt en säkerhet och grund?”
Hennes säkerhet i orden var riktigt omskälvande, men nu visste jag var jag var menad att åka. Tanken slog till lika plötsligt som de tidigare episoder jag varit med om. Jag hade inga tvivel om jag hade rätt. Det kunde bara vara på ett sätt. Hela världen lystes upp nu. Jag såg ljuset in slutet av tunneln, och inte bara det. Lättnaden som kom med svaret gjorde att allt återigen lyste lika mycket som igår, även om solen inte var närvarande.
”Har någon någonsin sagt till dig att du är ett geni?” kastade jag ur mig i ljuvlig upplyftning. ”Du är helt enkelt nästan för underbar!”
Jag kastade mig runt armarna på henne och kramade henne så hårt att det förmodligen nästan gjorde ont.
”Jag måste gå! Tack så fruktansvärt mycket! Snälla säg att vi kommer ses igen!”
Jag var i full extas. Jag hoppade runt som om jag hade varit Abby med energin av en duracellkanin.
”Jag lovar! Spring iväg nu innan du exploderar, men lova mig en sak du med. Berätta för mig vad du kommer fram till.” svarade hon lugnt.
”Jag lovar!” sa jag när jag gav henne ännu en kram och flög sen ut genom dörren mot min bil.
Franklin, Virginia. Det var självklart! Jag hoppade in i bilen, satt på mig bältet och åkte direkt ut mot riksvägen. När jag kände att jag hade kontroll över allting tog jag upp mobilen, men den här gången slog jag ett annat nummer än igår.
”Hej! Det är Samara Jones här… öh, jag har tyvärr gått och blivit dålig igen så jag kommer missa min sista föreläsning idag.” sa jag försiktigt och försökte låta så svag som möjligt.
Jag kunde inte fatta att jag faktiskt ljög och skulle skolka. Om inte annat skulle Abby ha fruktansvärt roligt åt detta, om hon inte blev förbannad över att hon inte fick vara med.
”Tack så jättemycket!” sa jag lättat när mannen i telefonen godtog min ursäkt och skulle föra in min sjukanmälan.
Efter det avslutade jag mitt samtal så fort som möjligt. Jag ville inte ge honom en chans att misstro mig. Jag sa alla trevliga fraser som var obligatoriska och la sen till ett hej då. När jag visste att jag hade kommit undan med det kände jag en adrenalinkick cirkulera i kroppen. För en gång skull kunde jag förstå alla dem som skolkade regelbundet. Det var verkligen en upplevelse. Jag satt en cd-skiva i spelaren och drog upp volymen. Det var underbart. Jag riktigt flög fram över jorden. Jag kom längre än jag hade kunnat tänka mig på den lilla stund som jag uppmärksammade. Sen slog någonting mig. Jag plockade upp mobilen igen och slog ett nytt nummer. En signal, två signaler, tre signaler:
”Hallå, Caroline Jones här!” svarade tillslut en glad röst.
”Hej mamma! Jag tänkte bara säga en sak… Jag är på väg hem!”
Det var allt jag behövde säga. Allting var redan klart. En enda sak såg jag framför mig. Den majestätiska byggnad som skulle återge mitt lugn och ge mig svar på mina frågor. Den vita kyrkan som omgavs av natur och skönhet. Där jag så många gånger tidigare spenderat mina dagar med uppgifter, eller sökt efter inspiration. Jag var på väg hem.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 22 nov 11 - 18:50- Betyg:  | "Ingen av sa någonting."
Ge mig en guldstjärna för att jag hittade ett fel i din underbara berättelse, hihi :) | | EmmaGlimne - 14 nov 11 - 01:20- Betyg: | Säger det samma som jeans här nedan, ditt beslut låter så bra så!
Btw, novellen fortsätter att vara spännande! Keep on going! (Y) | | jeans - 14 nov 11 - 00:18- Betyg: | | Awesome (: gillar att du ska lägga ut hela kapitel, längre delar, och självklart orkar jag vänta! |
|
|
|
