Love is all [6] |
Hej! :D Känner att jag bara rullar ut delar, tror aldrig att jag varit såhär snabb förut, hehe. Vill bara varna er om att det kan bli segt i veckan framöver till slutet av vecka 47 (har så mycket plugg att jag vill gå och lägga mig vid bara tanken av det).
Därför är jag generös med delar nu, så att ni har lite att vila på, hehe :3
Tack för alla era fina kommentarer! :D
Kapitel 6 – Livets gåvor
”Förmodligen skulle du sova” sade Alicia i en road ton, log brett mot Vanessas spegelbild och vände sig sedan mot henne.
”Nu tycker jag att du ska berätta om familjen Salzar” sade hon lugnt, och innan Vanessa hann protestera hade Alicia dragit med henne till sängen igen.
Vanessa log och satte sig lite bekvämare, puffade upp några av kuddarna och tog ett djupt andetag.
”Var ska jag börja?” frågade hon Alicia, lite osäker på vad hon faktiskt visste vid det här laget.
”Från början, kanske?” log Alicia, och Vanessa fnittrade till.
När det var passande hade Alicia ett väldigt upplyftande humör och avslappnat sätt, det var skönt att kunna gå över alla murar och se hur det såg ut på den andra sidan ibland. Den där sidan där man inte skulle skämmas för vad man kände, men alltid vara rädd för att bli sårad. Det var som man sade, ’gräset är alltid grönare på andra sidan’, och enligt Vanessa var det sant i det här fallet.
”Jo, vet du att jag ska gifta mig?” frågade Vanessa med en underton av bitterhet, men ändå lite retsamt, och Alicia spelade förvånad.
”Nä!?” utbrast hon, och de båda började fnittra hysteriskt.
Det verkade inte ha slagit någon av dem att det var mitt i natten, det här samtalet var ödesbundet att bli väldigt flamsigt. Hursomhelst; de samlade sig och Vanessa berättade allt, utan att lämna någon del ute, som hade hänt sedan de träffat Valentinos familj. Medan hon talade vällde allt fram, alla känslor hon känt gick att beskriva förvånansvärt lätt, och Alicia avbröt henne inte en enda gång. Hon tog en liten paus när hon hade berättat att Valentino friat, men inte för att ta emot gratulationer från Alicia, utan för att samla sig för vad som komma skulle. Alicia såg utan tvekan förvånad ut när Vanessa förklarade vad som hade hänt, och så suckade hon uppgivet.
”Richard hade rätt. Vem vet vad som hade hänt om han inte kommit dit?” frågade hon Alicia, och skakade lite lätt på huvudet.
Alicia satt tyst en stund och betraktade Vanessa utan att visa vad hon tänkte. Efter ett tag blev Vanessa nervös och harklade sig.
”Vad tycker du att jag borde göra?” frågade hon.
”Som din kammarjungfru och familjs betjänt” det ryckte ofrivilligt till i Vanessa när hon sade ’betjänt’ och lovade sig själv att hon skulle ändra på det någon dag, ”skulle jag råda dig att hålla dig borta från Ian ett tag. Fokusera på det som är viktigt; Valentino, din familj och det kommande bröllopet” sade hon lugnt, och pausade.
Ingen av dem sade något på ett tag, men så öppnade Alicia munnen igen.
”Som din vän, däremot, skulle jag säga åt dig att följa ditt hjärta. Var lite som din syster för en gångs skull. Ta inte alla de där jobbiga sidorna, ta bara de sidor som kan ge dig fördel i det här” sade hon, och Vanessas hjärta tog ett extra skutt.
”Jag tror på dig, Ness. Dessutom” lade hon till och lutade sig lite framåt, ”ställer jag alltid upp för dig” och så flinade hon lite lätt.
”Jag vet, och detsamma här” försäkrade Vanessa, och så log hon lite lurigt.
”Men du då, Alicia, har du något roligt att berätta?” frågade hon för att byta samtalsämne i några minuter, och när hon såg att Alicia rodnade, något som var väldigt ovanligt, log hon bredare än hon gjort på mycket länge och skrattade förtjust.
”Du måste berätta!” uppmanade Vanessa henne, och så nickade Alicia efter en liten stund.
”Han arbetar i hamnen. På tygaffären” avslöjade hon, och Vanessa såg förvånad ut.
”Mr Tallier?” frågade hon, rynkade pannan och försökte att inte se äcklad ut.
”Nej, din dumbom!” utbrast Alicia förolämpat, och slog till Vanessa lite lätt på axeln.
”Jag skojade bara! Klart jag förstår att det inte var han” flinade hon, och gav Alicia en oskyldig blick.
Mr Tallier var en krumryggad man med grånande hår och slappa ansiktsdrag. Han var femtio år fast såg minst ut som om han nyss fyllt sjuttio, men det var det ingen som vågade påpeka. Trots att han var ganska liten och tunn, så var hans stålgrå ögon kapabla till att skicka blickar som bokstavligt talat kunde döda. Okej, kanske inte döda, men åtminstone få en att vilja sjunka genom golvet och helst försvinna från jordens yta. Han hade förvånande nog en fru, mycket yngre än honom förstås, som var lite mullig, men väldigt söt. Hon hade stora, gråblå ögon som alltid såg inbjudande ut.
”Det är hans son” förklarade Alicia, och Vanessa såg nyfiken ut.
”Jag visste inte ens att han hade en son” utbrast Vanessa lite förvånat, och Alicia log snett.
”Nej, men som tjänsteflicka lägger jag märke till sådana detaljer. Han jobbar inne på det lilla tyglagret, det ligger bakom dörren längst bak i affären. Jag har ofta gått dit för att hämta tyger” berättade hon för Vanessa, som såg förvånad ut.
”Att du inte berättat det tidigare, hur länge har du varit…?” frågade hon lite osäkert och Alicia ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, några månader?” gissade hon, och Vanessa gav ifrån sig ett lågt, förorättat pip.
”Och du berättar det inte förrän nu? Du är ju galen!” utbrast hon lite anklagande, men log ändå.
”Är han en gentleman?” frågade Vanessa nyfiket, och Alicia nickade.
”Åtminstone vad man kan förvänta sig att en gentleman i hans rang ska vara” erkände hon, och Vanessa log uppmuntrande.
”Vad kul!” utbrast hon, och hennes glädje för sin vän var så total att Alicia inte vågade berätta att det aldrig kunde hända något mellan dem.
Trots att han inte hade någon speciellt hög rang var han ändå i lägre medelklass, medan Alicia var strax över slavarnas nivå. Hon fick betalt för sitt arbete, och hon fick mat och husrum, men på grund av att hon var hälften engelsk och hälften afrikansk fick andra i Vanessas tillstånd intrycket att hon var en slav. Hennes ursprung var inte genant, hon var stolt över sina föräldrar, och även om hon inte träffat sin far, som var afrikan, visste hon att hennes föräldrar varit mycket modiga som varit tillsammans. Det var dock inte vad man kunde säga om andra; hon var socialt oaccepterad. Inte bara på grund av hennes rang, utan också på grund av hennes mörkare hudfärg.
”Det är nog dags att vi går och lägger oss nu” sade Alicia med ett svagt leende, och Vanessa nickade motvilligt.
”Vi får prata mer om det sen” sade Vanessa med en menande blick, och så sade de till slut god natt.
5e maj
Vanessa var ganska nervös. Hon skulle träffa Valentino ensam för första gången någonsin. Det enda hon visste var att de skulle tillbringa tid i hamnen, och hon antog att Valentino hade planerat något intressant. Familjen Landstones hus låg inte mer än femhundra meter från början av hamnen, därför var Vanessa mycket van vid att tillbringa tid där. Förutom när de åkte in i kärnan av London för att handla var det alltid hamnens affärer som de gynnade. Till sin förvåning hade hon fått veta att familjen Salzar inte bodde speciellt nära hamnen, utan bodde mer inåt land. Vanessa fann det lite konstigt eftersom deras affärer handlade mycket om att skeppa olika varor till andra länder, men hade valt att inte lägga sig i någon sådan diskussion. Hon stod strax innanför den stora grinden som vette ut mot gatan och fingrade på sin ring. Den var som sagt ganska tunn, gjord i blänkande silver och kramade mjukt om hennes ringfinger. Diamanten var inte överdrivet stor, utan ganska liten och nätt, och Vanessa gillade den faktiskt. Mycket. Hon suckade lite, av belåtenhet eller trötthet var svårt att avgöra, och så hörde hon en droska närma sig. Genast kände hon sig entusiastisk och det pirrade till lite nyfiket i magen när hon sneglade åt sidorna, och till slut fick hon syn på droskan.
Den var tillverkad i ett mörkt träslag och var prydd med vackra detaljer. Hjulen var stora och välgjorda, med ståtliga ekrar som gick samman i en vacker rosenknopp i mitten. Upprymt tog hon några steg framåt mot grinden, öppnade den lätt tröga spärren och klev ut. Hon stängde den noga efter sig, lutade sig lite mot den och log blygt när hon skymtade Valentinos ansikte innanför glasfönstret på dörren.
Idag var det något kyligare än förra gången de träffats, så hon bar en lång klänning i ett tjockare tyg, som gick i mörkrött. Den var vackert urringad och lämnade lagom mycket åt fantasin. Ärmarna räckte henne strax under armbågarna och var i stort sett väldigt enkel men elegant. På fötterna hade hon ett par låga, svarta skor och över klänningen bar hon en vit kofta. Den var virkad i en ganska ny design, var långärmad och inte riktigt lika urringad som klänningen, men eftersom den hade dekorativa hål syntes klänningen tydligt därunder. Det var helt vindstilla, men ändå knottrades hennes hud nästan, och hon förundrades över att det kunde komma en så pass sval dag i maj. Hon kisade upp mot de ljusgrå molnen och skakade lite på huvudet, men så stannade droskan in framför henne och Valentino klev ut.
Först blev Vanessa lite orolig, hur skulle han hälsa på henne? En olustig känsla spred sig i hennes kropp när hon tänkte att han kanske skulle kyssa henne, något hon inte kände sig riktigt redo för än, men han räddade henne omedvetet genom att ge henne en lätt puss på ena kinden.
”Hej” sade han med ett avslappnat leende.
”Hej” svarade hon, och besvarade hans avslappnade leende med ett eget.
”Ska vi gå?” frågade han, och höll ut sin arm mot henne.
Hon log till svar, tog hans arm och så började de gå i riktning mot hamnen.
Till hennes förvåning startade Valentino ett lättsamt samtal som höll enda från start. Det var kanske inte alltid så intressant att lyssna på, men hon fick verkligen lära känna honom. Han berättade allt från busstreck från deras hans och Ians barndom, till mer spårade saker de gjort när de blivit äldre. Alla gånger skrattade hon inte för att hon tyckte det var kul, egentligen var han ganska dålig på att förklara poängen i vissa anekdoter, men hon var artig och skrattade när hon förväntades göra det. Hennes hår vilade i en lång fläta över hennes ena axel, och en vilseledd lock hängde på motsatta sidan och hjälpte till att rama in hennes ansikte. Som sagt blåste det inte, men kylan verkade krypa in underifrån och Vanessa försökte att inte spänna kroppen och därmed undvika att frysa.
”Då var vi framme” sade han med ett leende när de nådde hamnen, och Vanessa log lite överseende.
Det var väl klart att hon förstod att de var framme, så hon var inte riktigt säker på varför han var tvungen att konstatera det, men hon kommenterade det inte utan nickade bara och såg sig förväntansfullt omkring. Kanske var det lite konstigt, men hon förväntade sig nästan att hamnen skulle se helt annorlunda ut från vad den brukade, men det var samma affärer som låg längs gatan. Hon dolde sin onödiga besvikelse genom att rikta sin uppmärksamhet mot Valentino igen.
”Vad ska vi göra?” frågade hon nyfiket.
”Tålamod” sade han, och blinkade lite lätt mot henne.
Hans lite pojkaktiga charmiga sätt hade kunnat vara smickrande, men just nu kändes det bara som om han var lite för omogen för sin ålder. Ett spjuveraktigt leende spred sig över hans läppar medan de promenerade över kullerstenen, och Vanessa gav honom en misstänksam blick innan hon suckade lite besviket. Hon ville ju veta vad som skulle hända. I ärlighetens namn var hon inte direkt överförtjust i överraskningar, åtminstone när det var hon som utsattes för dem. Hon tyckte om att planera och veta exakt var hon hade allt och alla, det var mer bekvämt på det sättet. Det var psykiskt jobbigt för henne att inte veta vad som skulle hända, hon blev lite paranoid då. Nu var det dock viktigt att hon inte tappade huvudet, det skulle vara väldigt opassande. Därför bet hon ihop, försökte slappna av och njuta av den svala eftermiddagen. De gick ganska länge, Valentino småpratade lite om saker som Vanessa inte riktigt kunde greppa, och solen letade sig fram mellan molnen. Det hade faktiskt blivit varmt när Vanessas tålamod till slut sinade ut helt, men när hon vände sig om för att fråga Valentino vad det var som var på gång, stannade de upp och han nickade mot en butik på Vanessas vänstra sida. Hon drog förvånat efter andan. De hade stannat utanför en av Londons finare smyckeaffärer, Ollies, och Vanessa vände sig mot Valentino med ett chockat ansiktsuttryck.
”Varför stannar vi här?” frågade hon andlöst, och Valentino log nöjt.
Förmodligen var det den här reaktionen han velat ha.
”Kom” sade han istället för att svara, och ledde henne in i affären.
Genast blev det tyst. Sorlet och guppandet från alla skepp i hamnen försvann i samma sekund som det pinglade till bakom dem, och en behaglig värme svepte sig kring Vanessas kropp. Hon såg sig hänfört omkring i butiken. Den var inte speciellt stor, men den rymde ett flertal montrar som stod längs väggarna. Alla innehöll de olika slags smycken med ädelstenar från världens alla hörn, och i mitten stod en större, rund monter. Den var upplyst inifrån, var uppbyggd av tre olika etapper varav de två undre pryddes av mindre smycken. Tredje etappen bar ett enda smycke; ett brett halssmycke i guld som smalnade av vid knäppet i nacken. En platt, sexkantig diamant var innefattad i den nedre delen av smycket. Den föll inte egentligen inte alls Vanessa i smaken, men hon var tvungen att medge att det var ett mycket mäktigt smycke.
”Gillar du det?” frågade Valentino som hade märkt vart hennes blick var riktad.
”Va?” frågade Vanessa lite frånvarande, men så rodnade hon lite generat.
”Åh. Det är väldigt fint, men lite… mycket, för min smak” sade hon, och log svagt mot Valentino som nickade medhållande.
”Se dig gärna omkring. Jag vill att du ska gå härifrån med en gåva som du vill minnas” sade han, och Vanessa såg förvånat på honom.
”Du kan inte mena…” utbrast hon förvånat.
Hon hade ett smycke härifrån, en ”enkel” ring som hon fått på sin artonårsdag, men hon visste att den kostat väldigt mycket. Den prydde hennes finger endast om det var någon speciell högtid eller dag, och hon förvarade den mycket säkert i sitt rum. Inte ens hennes syster visste var den låg, inte för att det sade så mycket kanske, och inte hennes föräldrar heller. Alicia visste var den låg, men det var för att hon sett när Vanessa sist lagt den på sitt gömställe.
”Jo. Det är klart jag gör. Vanessa, du kommer snart att bli min fru, du förtjänar inget annat än det bästa” sade han med ett leende, och innan Vanessa kunde hindra sig kramade hon om honom.
Hon märkte att han blev förvånad, men så lade han nöjt armarna runt henne och pussade henne lätt på pannan. När hon drog sig från honom såg han nyfiket på henne, men hon log bara svagt, vände ryggen åt honom och började se sig om i butiken. Som en kvinna var Vanessa svag för smycken. Det var inget ytligt tjafs, det var bara det att smycken var så vackra, fängslande och väldigt intressanta. Vanessa ansåg att varje smycke bar på en historia, en hemlighet som bara ägaren kunde få reda på. Det var kanske inte sant, men samtidigt var det den tanken som fick henne att tycka så mycket om smycken.
Efter att hon gått runt och kikat ett tag hade hon inte hittat något som kändes rätt i samma stund som hon såg det, men eftersom hon inte ville göra Valentino besviken tog hon det bästa hon kunde hitta. Det blev ett armband i silver, ett som passade ringen som han friat med, och när hon visade det för honom nickade han gillande.
”Väldigt bra val” sade han med ett leende, och så gick han bort till disken och pratade med mannen som stod bakom den.
Det var Ollie Rivers som stod bakom disken, ägaren till affären, och han var en medelålders man vars hår redan blivit vitt. Håret räckte honom till axlarna och kunde uppfattas som stripigt, men det var inget som gjorde att man tappade respekten för honom. Han var reslig men smal, och hans kinder var närmst urholkade. Han hade förmodligen varit attraktiv som ung, men Vanessa hade svårt att finna spår av den skönheten hos honom förutom i hans ögon. De var grönbruna och vaksamma, och Vanessa blev lite obehaglig till mods om hans blick stannade vid henne allt för länge. Hon undvek ögonkontakt med honom medan han och Valentino diskuterade något hon inte kunde höra, men snart stod han bredvid henne och hon flyttade på sig så att han kom åt montern. Han drog fram en liten nyckel som han använde för att öppna montern, tog ut smycket och såg frågande på Vanessa.
”Vill du att jag ska sätta på det nu, eller vill ni vänta?” frågade han med en förvånansvärt skrovlig röst, och Vanessa gav Valentino en osäker blick.
Han log bara uppmuntrande mot henne och hon tog det som att hon borde sätta på det sig nu, det var ingen mening med att vänta.
”Det går bra nu, tack” sade hon lite nervöst, och höll fram sin vänstra handled så att han kunde knäppa på smycket.
Det plingade till inifrån affären när de lämnade den, och Valentino såg förnöjt på Vanessas fortfarande lite hänförda blick. Det hade blivit ganska varmt nu, det påminde verkligen om en vårdag, och Vanessa övervägde att ta av sig koftan, men först var hon tvungen att tacka för presenten.
”Tack, det är jättefint” sade hon med ett leende, och Valentino nickade.
”Som sagt, bara det bästa är gott nog” sade han med sin mjuka röst, och så kliade han sig i nacken innan han erbjöd sig hennes arm igen.
”Jo, Vanessa, jag måste gå iväg på ett snabbt ärende, men oroa dig inte, det tar inte allt för lång tid. Så länge tänkte jag att du skulle kunna få se fars skepp, och få en rundtur” sade han, och Vanessa log nyfiket.
”Det skulle vara fantastiskt” utbrast hon, och menade det faktiskt.
Hon hade aldrig förut varit på ett skepp men var ganska intresserad utav dem, hon hade hört så mycket historier…
”Det är inte långt, faktiskt…” sade Valentino och ledde ner henne mot kajen, ”ligger det här” avslutade han och Vanessa gapade lite lätt av förvåning.
Inte bara för att skeppet var helt magnifikt, utan för att hon fick syn på Ian, lutandes mot relingen, i bar överkropp.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 16 nov 11 - 16:44 | | Jättebra. =) | Eme_96 - 15 nov 11 - 18:59- Betyg:  | | vilket slut! ;o nu måste jag få veta vad som händer! :D mejla! :D | | Eme_96 - 15 nov 11 - 18:58- Betyg: | | vilket slut! ;o nu måste jag få veta vad som händer! :D mejla! :D | | EmmaGlimne - 14 nov 11 - 01:10- Betyg: | Slutet är helt breathtaking! Man ser Ian, i bar överkropp, framför sig.. Och damn, han är het! ;D
Håller helt med blackgirl här nedanför, även jag har delade viljor! | | blackgirl - 14 nov 11 - 00:48- Betyg: | | H e r r e g u d ! Jag dog lite där på slutet <3 Alltså när det bara är valentino och vanessa så vill jag att hon ska bli kär i honom istället men när ian kommer in i bilden då vill jag att hon ska lämna valentino för att vara med ian... I suck when it comes to make up my mind xD |
|
|
|
