Att existera i en värld som inte finns |
En slags prosadikt.
Om jag kunde skulle jag säga det till dig. Om jag vågade skulle jag skrika ut allt det jag känner inom mig. Om jag ville skulle jag kyssa dig. Och om jag fick skulle jag springa min väg och aldrig någonsin komma tillbaka. Det är bara det att du håller mig i ett alldeles för hårt grepp för att jag ska kunna göra mig fri.
Om jag hade möjlighet att spela min musik det högsta jag kunde så skulle jag göra det. Om jag lärde mig att skriva skulle jag teckna bokstäverna så snabbt och hårt att det blev hål i pappret. Om jag hade haft tillåtelse skulle jag ha hoppat högt och utövat mitt hjärtas akrobatik tills jag ramlade och slog mig. Och om jag hade haft viljan att klättra upp till himlen skulle jag ha gjort det och i samma veva plockat ned alla stjärnor. Sedan skulle jag ha gett dem till dig.
Om du såg mig skulle jag kanske lära mig vad som är rätt och fel. Om du rörde mig hade jag skrikit av smärta men samtidigt av lidelse. Om du visade mig skulle jag ha vandrat omkring bland alla trädkronor som finns. Och om du gav mig en liten spillra av tillit skulle jag nog ha skurit mig på den och tvingat dig att slicka upp blodet.
Om jag hade vetat hade jag aldrig gått med på att falla nedför stupet. Om jag hade kunnat välja skulle jag ha valt den mörka vägen utan lampor istället. Om jag hade kunnat sticka kniven i magen skulle jag ha känt den där friden jag så ofta drömt om. Och om jag sedan hade dött i drömmen och kunnat dra dig med mig tillbaka skulle jag ha förstått vem du egentligen är. Då skulle jag ha insett vilken av månens kratrar som skulle hjälpa mig. Bara då skulle jag ha hittat mig själv.
|
|
|
|
