Himmelska Väktare [del 3] |
Kapitel 2
När jag hörde att Abby var hemma blev jag så glad att jag nästan började gråta. Jag ville inte vara själv, och jag hade inte orkat leta reda på någon annan om jag inte hade vetat var hon var. Jag var så nervös och slut i kroppen att jag skakade, och från och till så såg jag dubbelt. Bussen guppade långsamt fram och jag spenderade hela resan med att stirra dött ut genom fönstren. Trots hastigheten kändes det som att världen susade förbi. Trädens gröna blad, himlens blåa valv och solens gyllene strålar såg ut som raka kritstreck i mitt synfält. Ingenting var längre fullt synligt.
Abby måste ha hört hur orolig jag var för så fort bussen stannade vid hållplatsen runt hörnet från hennes lägenhet, såg jag henne och Henry komma gående mot platsen. När jag skakigt hoppade av bussen stannade båda till som om de var i chock. Ingen av dem hade tidigare sett mig så omskakad. Abbys mörkbruna ögon var skuggade av oro, och även om jag visste att Henry kände precis likadant var det inte alls lika synligt. Han såg istället allt igenom lugn ut där han stod. Nästan lite för lugn. Jag gick försiktigt fram till dem och stod stilla för en stund, för att kunna ta in situationen. Jag var så lycklig över att vara hos dem igen. När Abby la sina händer på mina överarmar kom avspänningen som en total överraskning. Jag var nära att ramla ihop på platsen, men både Abby och Henry stödde snabbt upp mig genom att dra in mig som i en gemensam kram.
”Men gumman! Hela du skakar! Det är okey. Vi är här nu och vi försvinner inte.” sa Abby lugnande.
Henry sa inte ett ord. Han stod bara där och höll upp mig i ett stadigt grepp.
”Kom så går vi in! Vi kan alla behöva en riktig myskväll så jag tycker att ni sover över hos mig båda två!”
Nu log hon ett påklistrat leende. Hon hade alltid varit den som försökte vara evigt positiv eller skoja bort saker när det blev för tungt. Hon drog orubbligt med oss runt hörnet mot hennes lägenhetsbyggnad och öppnade snabbt dörren när vi kom fram. En kort hissresa senare var vi uppe på tredje våningen och på väg in i lägenheten. Den var vackert och personligt inredd. I vardagsrummet där jag blev försiktigt nedsatt i en fåtölj var väggarna varmt orange-röda. Möblerna var i ett mörkt träslag som förde tankarna till Afrika. En aspekt som ytterligare inspirerade detta var alla ljus- och rökelsehållare som lyste upp rummet och genomsyrade det med en doft av myrra. Jag hörde hur Abby sprang runt i köket och plockade med porslin och matvaror. Efter en liten stund hörde jag även ljudet av vattenkokaren. I rädsla för att jag skulle tappa någonting stannade jag kvar i fåtöljen, men nu hade jag i alla fall börjat få tillbaka kontrollen igen.
”Hörni! Kan ni inte komma in hit en vända?” Ropade jag in mot köket.
Det tog inte ens en minut innan de kom. Abby satt sig på knä framför fåtöljen och Henry satt sig på ena armstödet. Energin i rummet blev väldigt tryckande mellan oss, men så fort jag började prata släppte det lite och återvände mer mot det vanliga.
”Din idé om övernattning här låter underbar Abby! Jag tänkte mest om vi kunde bestämma att vi har en total slappkväll, med skräpmat, filmer, alkohol … hela köret. Jag vill bara veta att vi inte behöver göra någonting mer än att vara tillsammans.” suckade jag fram och lutade huvudet mot ryggstödet.
”För mig är det redan självklart! Det låter helt och hållet underbart!” kvittrade Abby till svar. ”Vad säger du Henry? Du är väldigt tyst idag… Kom igen nu! Medge att det låter underbart!” fortsatte hon och log mot oss båda.
När hon fokuserade blicken på Henry glittrade han plötsligt till i ögonen och suckade behagligt.
”Tro mig! Ni behöver inte övertyga mig om det här… Det låter inte underbart. Det låter himmelskt!” fnös han till, och nu var det hans tur att fullkomligt slappna av.
Abby flög lyckligt upp och nästan dansade ut i köket. Precis som jag trodde tog det inte lång tid innan jag hörde henne rota runt igen. Jag tittade lugnt upp på Henry som satt kvar bredvid mig. Nu var det hans tur att ge mig en lugnande kram.
”Det verkar som att vi båda behöver det här idag.” Log han och grimaserade lite när någonting tydligt tappades i golvet ute i köket. ”Nu lär jag nog gå en vända. Väntar jag för länge kommer hon att hinna riva hela köket”. Han reste sig snabbt upp, gav mig ett vänligt tryck på axeln och gick till Abby för att hjälpa till. Själv njöt jag av värmen i lägenheten, och drog in ett stort andetag av den myrrafyllda luften i mina lungor. Henry hade rätt. Det var himmelskt.
Inlindade i fleecefiltar, och med tekoppar och kakor i händerna satt vi senare och försökte bena ut allt det som hänt på sistone. I början såg det ut som om Abby skulle börja gapskratta, men när hon insåg att jag menade fullt allvar stelnade hon till. Det var en av de få gånger som hon faktiskt inte vetat vad hon skulle säga.
”Kan jag bara få säga det så att vi alla vet att jag sa det först. Det här är helt sjukt!” fick hon tillslut ur sig. ”Jag menar… Det är helt obegripligt, för att inte tala om onaturligt! Jag menar inte att jag inte tror dig, snarare det motsatta. Jag vet att du aldrig skulle ljuga om det här, men… Det är helt enkelt sjukt!”
”Oh ja! Jag vet! Det är det jag säger. Jag håller på att bli galen. Så enkelt är det.” slängde jag ur mig och himlade med ögonen.
”Vänta lite nu.” avbröt Henry oss. ”Det behöver faktiskt inte vara någonting speciellt. Det kan faktiskt bara vara ett resultat av stress eller något.” fortsatte han och granskade sedan mig. ”Har du sovit bra på sistone? Ätit som du ska? Har du varit stressad eller upprörd över någonting som du inte har nämnt för oss?”
Det tog mig en lång stund att gå igenom de senaste veckorna. Hur jag faktiskt hade upplevt dem, och om det fanns någonting som kanske hade påverkat mig.
”Allt har varit som vanligt.” sa jag förundrat efter en stund. ”Jag kan inte komma på någonting som har varit stressande eller ens negativt över huvud taget.”
Jag suckade och försökte desperat att hitta en logisk förklaring för dagens händelser, men jag blev bara mer och mer förvirrad. Tillslut gav jag upp. Jag insåg att det inte tjänade någonting till att fortsätta om jag bara jagade upp mig själv.
”Är du helt säker?” frågade Henry med eftertryck och fortsatte studera mig noga.
”Jag är helt säker!” svarade jag utan minsta tvivel den här gången. ”Kan vi inte släppa det här för idag? Jag vill bara ha en myskväll med er där jag kan samla kraft inför i morgon.” fortsatte jag sedan och såg bedjande på de båda.
”Ja visst! Vi låter det vara. Förlåt om det blev obehagligt eller så!” ursäktade Henry sig direkt.
”Okey! Jag tycker det är dags för pizza, eller vad säger ni?”
Abby var exakt lika positiv som alltid. Ibland kändes det faktiskt som om ingenting kunde få henne att tappa humöret, även om jag mycket väl visste att så inte var fallet. Eftersom vi alla hade våra favoritpizzor hade Abby redan slagit numret till pizzerian och var nu i full färd med att beställa. Jag reste försiktigt på mig för att få igång kroppen igen och gick ett varv runt lägenheten. Här var ingenting lämnat åt slumpen. Allt var strikt planerat, men ändå med en ledig känsla som gjorde att det inte kändes fullt så pedantiskt som det faktiskt var.
”Förresten Henry! Har du hört någonting mer om din kusin?” frågade jag när jag kommit in i vardagsrummet igen.
”Nej, inte ett ord än så länge. Vi får väl se hur länge vi får lov att vänta.” svarade han och såg lika uppgiven ut som jag själv hade känt mig tidigare.
Så fort Abby kom in till oss igen blev vi dock båda på bättre humör. Hennes inställning var smittande och hon var som en lysande pelare av positivitet, även när den var en aning ansträngd. Eftersom hon beställt på hemkörning kunde vi alla krypa ihop tillsammans framför tv:n och börja titta på en av de filmer vi plockat fram. Resten av kvällen spenderades på liknande vis. Vi nästintill frossade i pizza, godis och chips, som sköljdes ner med nästan alla former av dryck som vi kunde tänka oss. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och när vi tillslut gick och la oss var vi alla redo för morgondagen. Vad den än skulle komma att tillge oss.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 16 nov 11 - 19:02- Betyg:  | | Ohlala :) <3 | | EmmaGlimne - 13 nov 11 - 14:06- Betyg: | | Super! Hade dock önskat lite längre delar, hehe! Dock är det bara positivt! :3 | | jeans - 13 nov 11 - 12:42- Betyg: | | Gillar sättet du skriver på, det flyter på väldigt melodiskt. Man hakar sällan upp sig någonstans (: |
|
|
|
