Kampen mot mig, del 1 |
Ett monster möter min blick. Ja, ett fasansfullt monster är vad jag ser och jag känner ingenting annat än avsmak och hat. Hat mot låren, höfterna, magen, överarmarna, kinderna. Hat mot hela mig. För det är mig själv jag ser. Det monster jag är och alltid har varit.
Fett. Jag vill skära bort det. Sprätta upp hela mig, suga ut allt fett, allt dåligt. Fettet är det monster som har tagit över mig. Om jag bara kunde få bort det skulle allt vara annorlunda. Då skulle ni se mig. Då skulle jag vara lycklig. Om jag bara var smal…
Jag kommer ihåg när jag var liten, bara sex eller sju år gammal. Precis såhär brukade jag stå framför spegeln, även om det då var i ett helt annat badrum. Jag brukade stirra på min kropp, tvinga mig själv att upptäcka alla fel. För det måste vara många fel på mig - varför skulle de annars vara så elaka? Jag försökte se vad som var värst. Var det hamsterkinderna? Babymagen? Det var på den tiden då jag bara såg MIG i spegeln. På den tiden innan ni hade tvingat in budskapet, innan det hade etsat sig så djupt. Innan era hånfulla kommentarer rotade sig i mitt huvud och vägrade att gå.
Visste ni det? Förstod ni vad ni gjorde? Kunde ni föreställa er att jag - 11 år senare - fortfarande skulle höra era röster i mitt huvud.
“Le inte, dina kinder ser ännu tjockare ut då”
“Tjockis”
“Vad långsam du är fetto”
“Du har alltid så fula kläder”
“Nej jag vill inte vara med någon så ful som du”
“Vad mycket du äter! Vad äckligt”
Nej. Ni kan inte ha förstått det. Jag måste tro att ni inte förstod det. Annars skulle jag gå under av hat. Jag hatar er inte. Jag har förlåtit er. Ni var bara barn. Precis som jag. Osäkra, missförstådda barn som behövde trycka ner någon annan. Det hade lika gärna kunnat vara jag. Ni kunde inte veta vad jag gick igenom utanför skolan. Ni kunde inte veta att jag skulle få höra era ord men med nya röster varje dag under hela grundskolan. Ni kunde inte veta att era ord skulle fastna, påverka mitt liv så mycket. Ni kunde inte veta… Jag visste inte heller.
Nej, ingen visste och jag lägger ingen skuld på någon. Förutom mig själv. Jag borde ha sagt ifrån. Stått på mig. Inte låtit er trycka ner mig. Det är ju vad alla säger: “Stå på dig“. Jag borde ha varit starkare. Jag borde ha gjort annorlunda. Men jag var inte starkare. Jag kunde inte säga ifrån, inte stå på mig. Jag lät er trycka ner mig, precis som jag trycker ner mig själv nu. 11 år senare.
Ni fick mig att ifrågasätta mig själv visst, men det var ändå jag som lät det ni sa fastna. Det var jag som stod framför spegeln och gång på gång upprepade era ord. Det var jag som sa till mig själv att jag inte var värd mer. Det var jag som tog beslutet att skära mig, den där första gången som blev till så många fler. Det var jag som tog beslutet att spy, den där första gången som blev till så många fler. Det var jag som tänkte “Fy fan vad äckligt” för varje tugga jag tog - för att det skulle fastna. För att jag inte skulle kunna äta mer. För att jag skulle bli smal. Som ni. Fin. Som ni. Lycklig.
Det spelar ingen roll vems fel det är. Faktumet att jag just nu står här framför spegeln och ser ett monster kvarstår. Det faktum att jag inte kan göra något av allt det jag älskar kvarstår. Att jag inte orkar spela teater. Orkar dansa. Orkar spela gitarr. Orkar rida. Orkar sjunga. Orkar träffa vänner. Det faktum att jag inte har varit i skolan på tre veckor och inte lär gå nästa vecka heller kvarstår. Att mina fina betyg rasar och att frånvaron höjs. Det faktum att jag numera inte bara är tjock utan även har mörka ringar under de livlösa ögonen, att håret är smutsigt och oborstat och att jag står här med pyjamas fast klockan är tre på eftermiddagen kvarstår. Det faktum att jag inte vill leva längre kvarstår. Att jag inte blev lycklig, trots alla kilon jag gick ner. Att jag aldrig kommer bli smal nog. Aldrig som ni.
Någonstans gick något väldigt fel. Det spelar ingen roll vems skulden är. Jag kan skylla på vem som helst, men det förändrar ingenting. Frågan är bara vad jag ska göra nu…
|
|
|
|
