Den Vise Mannen med Timglaset |
Den Vise Mannen med Timglaset.
Så stod jag där efter mycket sökande och famlande mellan mörker och ljus.
Jag stod där, framför den Vise Mannen. Han satt i ett starkt sken av ljus framför något som var svårt att urskilja. Han höll som bäst upp ett timglas i sin hand. Handen skuggade delvis timglaset. Han vände det och satte ner det framför sig. Av ljudet framgick det att timglaset sattes ner på ett träbord. Väl på plats såg jag att det var bara den övre kupan som syntes den nedre försvann och blev osynlig. Ljuset var lika skarpt som linjen som skiljde mellan det ljusa och mörka.
Jag betraktade den finkorniga sanden som sakta silade ner och försvann ner i mörkret. När allt runnit ner kände jag en oro inom mig, började må dåligt och fick en krypande ångest inom mig.
- Kan du vända timglaset på nytt? frågade jag den Vise Mannen.
Utan att säga någonting vände han timglaset på nytt. Sanden hamnade i ljuset på nytt. En känsla av välbefinnande stegrade inom mig. Jag kände mig lugn och tillfreds. På nytt började sanden rinna ner mot den smala passagen och på nytt uppslukades dess flöde av mörkret.
Tiden gick och det började sina i den övre delen av timglaset. Inom mig började på nytt en oro gnaga på mig, snart släcktes all min tillfredsställelse och övergick i obehag och ångest.
- Kan du vända timglaset på nytt? frågade jag den Vise Mannen.
Mannen tittade på mig märkligt men tog ett stadigt grepp om timglaset och vände det på nytt.
Vackert gnistrade sandkornen i ljusets flöde. Men några sandkorn hade redan trillat ner, tappat sin lyster och ensamt hamnat i den mörka undre delen. Ganska snart var de inte ensamma därnere, allt fler flödade oförtrutet ner till mörkret. Jag grep tag i den Vise Mannens arm.
- Kan du stoppa sandens flöde?
- Varför skulle jag det?
- Vill inte att sanden ska rinna ner i mörkret.
- Jag kan inte stoppa tiden, de vackra sandkornen måste få flöda, endast vila i ljuset en viss tid.
- Men varför? Jag mår dåligt när sandkornen hamnar i mörkret.
- Du är ett av sandkornen, du njuter av att få hamna i ljuset men våndas av att trilla ner i mörkret.
- Menar du att jag är ett av sandkornen? Vilket av dem?
- Det får du välja själv.
Välja själv tänkte jag. Vad kommer det att innebära? All sand var så finkornig att det var svårt att urskilja enstaka sandkorn. Så vem är det som är jag eller rättare sagt vem vill jag vara? Är sandkornen alla vi tillsammans, som flödar i grupper genom tillvaron. Tittade på sanden, följde dess rörelser endast en liten mängd fanns kvar i det övre kupade glaset.
- Jag vill vara någon av de sandkornen som är kvar i övre delen. Snälla kan du stoppa flödet? Vill inte hamna i mörkret på nytt.
- Att stoppa flödet är att stoppa tiden. Vill du att alla sandkorn i mörkret ska bli kvar där nere och du ska få stanna i ljuset?
Jag fick dåligt samvete. Ett ego hade trängt fram inom mig. Skulle jag prioriteras men den stora massan hamna i det mörka. Att flödet skulle stoppas bara för att jag och några till ska få stanna kvar i ljuset.
Det påminde mig om hur världen ser ut. Jag finns där uppe i ljuset i den delen av världen där vi får äta oss mätta varje dag, där vi kan bo i fina och ombonade hus. Där vi alla har tillgång till utbildning och där vi kan känna oss trygga när vi blir sjuka och behöver hjälp.
Den stora massan däremot som måste kämpa om brödfödan varje dag, som tvingas trängas i hoplappade hem eller kanske ständigt drivas på flykt undan våld och orättvisor. Där dålig hygien och svåra sjukdomar ständigt frodas och endast de rika har möjlighet till sjukvård och utbildning.
- Låt sandkornen flöda, bad jag den Vise Mannen om.
Snart var jag nere i mörkret igen. Snart vändes timglaset på nytt. Jag befann mig i ljuset men bara för en kort tid, snart nere i mörkret på nytt.
- Snälla jag hinner knappt njuta av ljuset förrän jag faller ner i mörkret på nytt.
- Du valde din plats, ditt sandkorn, bland alla andra.
Jag hade valt att sent lämna ljuset. Valt det som var bäst för stunden men inte tänkt på konsekvenserna av detta. Nu kom ljuset att på kort tid att ändras till mörkret och tvärtom.
Tiden var för kort för att hinna njuta av ljuset. Jag hann aldrig vila mina tankar i mörkret. Jag hann aldrig längta till ljuset.
- Jag har en önskan till, kan du ruska om timglaset varje gång du vänder det?
Den Vise Mannen suckade och stirrade med tung blick. Utan att säga ett ord reste han sig från stolen och gick därifrån.
Jag kände hur paniken grep tag om mig. Visste att tiden var knapp innan jag på nytt skulle falla ner i timglasets nedre del, ner till det djupa och mörka, utan att någon vänder det tillbaks.
Kanske aldrig se ljuset igen.
Det kändes som en evighet men någonting hände. Allting ruskades om och jag hamnade på nytt i ljuset. Något omtumlad såg jag på nytt den Vise Mannen.
Jag bröt tystanden efter en stund.
- Snälla, vill inte hamna i mörkret igen. Kan du stoppa tiden nu, medan vi befinner oss i ljuset?
- Några sandkorn är redan i mörkret.
- Några? Men vi, de flesta är ju här uppe i ljuset.
Jag sa inget mer. Stannade upp. Tänkte till. Var jag på nytt inne i egots värld. Tillhör jag de som inte bryr mig om det går illa bara för några få. Att det så att säga är naturligt, ingår i konceptet, några faller av och hamnar i mörkrets värld.
Inget konstigt med det, bara jag inte själv hamnar där.
Jag tänker på dem som tillhör den rika världen men ändå inte kan ta del av den. De som inte har någon bostad, de utförsäkrade, de som inte orkar men ändå måste orka för överleva dagen. Där bara några få slantar från oss skulle behövas för att få deras tillvaro att ljusna men där vi, de flesta, bara ignorerar för att vi redan betalat en massa skatt och att det räcker väl med det?
Plötsligt bröts tystnaden.
- Hade du som önskemål att ständigt befinna dig i ljuset?
- Ja…hm…om vi alla gör det samtidigt.
- Att bara vara kvar uppe i ljuset gör ingen gott. Ljuset kommer att fräta sönder dina ögon, du kommer blint famla runt som om du befann dig i totalt mörker. Du kommer aldrig ha något ljus att längta efter. Mörkret kommer bli din längtan, kanske så starkt att mörkret slår rot i dig, för alltid.
- Låt det flöda, stanna inte upp det, fick jag lågmält ur mig.
- Det kommer att fortsätta att flöda, det kommer det alltid att göra så länge timglaset är uppvänt. I mörkret stannar allt upp men när allt lagt sig till rätta så vänder NÅGON detta timglas så att ni hamnar där på nytt, i ljuset.
- Någon, det är ju du, förlåt Ni, som vänder det, som tur är.
- Jag gör det ja, vilket ni alltid förväntar er men jag kommer att lämna er, nu får det hänga på er själva i fortsättningen.
Massor av tankar for genom mig. Hade jag pratat för mycket, gjort den Vise Mannen otålig? Kände en fruktansvärd ångest inför att bli kvar där nere i mörkret, oförmögen att göra något. Att flödet skulle stanna upp och alla skulle bli fast i mörkret.
- Nej snälla, lämna oss inte. Jag lovar att vara nöjd med allt, bara du blir kvar.
- Du behöver inte lova något, du behöver inte vara nöjd. Men nu hänger det på er. Vem säger att jag lever för evigt?
- Men hur ska jag kunna eller vi? Vi är ju för små.
- Var och en ja. Men inte ni alla tillsammans. Börja där du är nu. Ta med dig ljuset ner i det mörka. Lys upp det lilla du förmår, låt det gå till nästa som i sin tur låter det gå vidare. Kanske flödet av ljus i det mörka kan få flödet av sanden starkt nog att vända timglaset. Förstår du vad jag menar?
- Ja, jag tror det.
- Du måste tro på det, annars riskerar du att bli kvar där nere i mörkret. Det kan inte alltid hänga på någon annan.
Jag tänkte på många av de stora män och kvinnor som lyst upp världen.
De som vågade lysa upp även i de mörkaste tider av historien, de som vågade riskera sitt men ändå föra ljuset vidare, likt en brinnande fackla som sedan tände nya facklor. De som till och med riskerade att släcka sina egna liv men där ljuset från den brinnande facklan redan letat sig vidare.
Jag förstod att jag var tvungen att lysa starkt, tända facklan, föra den vidare men aldrig låta någons fackla brinna okontrollerat. Att lysa starkt men inte annat än att föra ljuset vidare till nästa som i sin tur för det vidare till nästa. Att bli starka nog tillsammans att kunna vända timglaset. Flödet får aldrig stanna upp vi måste alltid hitta nya positioner inte samlas i orörliga högar.
Jag var på väg mot den smala passagen som skiljer de två världarna.
Jag måste få ljuset med mig låta det varsamt följa med mig ner i den andra världen.
Men någonstans i mitt inre hoppas jag på att den Vise Mannen hjälper oss på nytt…
Det vore så mycket enklare och tryggare.
|
|
|
|
