Love is all [5] |
Hej igen! Här är del fem och som vanligt hoppas jag att ni är nöjda med vad jag har att ge er! Haha, sitter här och tycker att jag är duktig för att jag skiter i skolarbete och skriver på den här berättelsen istället, men den är så härlig att skriva!
Tack för alla fina kommentarer! Utan er är jag inget! (:
Kapitel 5 – Svidande sanning
Hon drog händerna längs kinderna för att torka bort tårarna men upptäckte att det bara rann ner nya ändå. Lätt panikartat flackade hon med blicken utan att riktigt veta var hon skulle fästa den, men när hon kände hur personen satte sig bredvid henne kollade hon upp. Utan att veta vad hon skulle ta sig till såg hon på honom och bet sig i underläppen. Hon förstod inte hur hon kunnat gråta utan att hon märkt det. Inte en enda gång hade hon hulkat eller snyftat till, tårarna hade bara rullat ner för hennes kinder, men nu när hon tänkte på det drog hon häftigt efter andan och snörvlade till.
”Har det hänt något?” frågade han, och gav henne en lite konstig blick. Nästan som om han var rädd för henne.
Vanessa skakade på huvudet, drog ena handryggen över båda kinderna och snörvlade till ännu en gång, i ett försök att samla sig. Det fungerade någorlunda bra och hon lyckades åtminstone producera färre tårar.
”Så du sitter och gråter för att du gillar det?” frågade han, nästan lite spydigt, och höjde ett ögonbryn åt henne.
Åter igen skakade Vanessa på huvudet, irriterat den här gången. Hon försökte andas djupt och harklade sig. Vad skulle hon säga? ’Valentino friade, jag sade ja, och nu gråter jag för att jag inte vill gifta mig med honom’? Knappast.
”Valentino har friat” sade hon med en röst som var förvånansvärt stark, och hon rynkade pannan lite. Varför berättade hon det egentligen? Han skulle förmodligen förstå att det inte var några tårar av glädje.
Han var tyst i några sekunder, det såg ut som om han valde sina ord väl.
”Eftersom det där inte verkar vara några glädjefyllda tårar antar jag att du inte vill gifta dig med honom” konstaterade han, gav henne en forskande blick och såg nästan lite lurig ut. Hon märkte att han kisade lite med ögonen när han studerade henne, något som hon till sin förvåning fann ganska snyggt. Till sin stora förtvivlan rodnade hon av tanken och försökte genast bryta ögonkontakten. Utan att lyckas.
”Får jag fråga något?” frågade han, och gav henne en svårtolkad blick.
Vanessa var osäker på om hon skulle gilla frågan, om hon ens skulle svara, men nickade ändå.
”Anledningen till att du inte vill gifta dig med honom…” började han, och det pirrade till lite olustigt i Vanessas mage.
”… är det för att det finns någon annan?” frågade han rakt på sak, och Vanessa gav honom en underlig blick.
Frågan gjorde henne omtumlad. Hon öppnade munnen för att genast protestera, men så ändrade hon sig och stängde munnen igen. Fanns det någon annan? Var det därför hon var så pass ovillig att gifta sig med Valentino? Hon slog ner blicken i knäet och började fundera. Egentligen tyckte hon inte alls illa om Valentino. Han var ganska charmig, såg bra ut och var i henens ålder. Varför var hon då så motvillig till deras giftermål? Var det för att det var så forcerat, att hon blev tvingad till det? Det var knappast anledningen; hon hade under hela sitt liv varit beredd på att bli bortgift, och hennes enda önskan hade egentligen varit att hon skulle få gifta sig med någon som max var tio år äldre än henne. Hon var van vid att andra i hennes ålder blev bortgifta med jämna mellanrum, varför hade hon tagit det här som en så stor grej? Innan hon träffat Valentino hade hon inte varit så mån om frihet, hon hade inte önskat sig mer än vad hon redan hade. Efter att hon mött familjen Salzar hade olusten över det här bröllopet stigit, och ju mer hon accepterade Valentino, desto motvilligare inställd blev hon till det här bröllopet.
”Jag…” började hon, och mötte lite osäkert hans blick.
Han var tyst, men hon såg på honom att han ville veta. Hela hans kropp nästan bad henne om ett svar, men vad skulle hon säga? Hur skulle han reagera?
”Kanske” svarade hon därför kryptiskt, och hon såg hur han eftertänksamt rynkade pannan.
”Kanske?” ekade han i en frågande ton.
”Ja. Kanske” sade hon i en slutgiltig ton, och torkade resolut bort det sista fuktiga på kinderna.
”Vet jag vem det är?” frågade han lurigt, och Vanessa fick hindra en impuls att himla med ögonen.
”Du känner till honom” svarade hon, och ett lätt roat leende smög sig över hennes läppar.
Ian såg däremot inte lika road ut, men valde att inte säga något mer. Det verkade som om han tänkte efter väldigt noga, som för att rannsaka alla män han sig mig med. Efter några minuter drog han handen genom det ostyriga håret, antog den där nonchalanta minen igen och lade huvudet lite lätt på sned.
”Vi borde gå tillbaka till de andra” sade han lättsamt, och ställde sig upp.
”Du har nog rätt” medgav Vanessa, och följde hans exempel.
De började gå under tystnad, men när de gått förbi de två höga buskarna var Vanessa tvungen att fråga en sak.
”Ser jag okej ut?” frågade hon, och de stannade båda upp.
Det tog så lång tid för honom att svara att hon blev lite orolig, och så gick han lite närmre. Det var bara centimeter som skiljde dem åt när han såg ner i hennes ögon, och hon kände hur benen började darra. Pirret i magen fick henne nästan att dra efter andan, och utan att hon tänkte på det lutade hon sig lite närmre honom. Effekten av hennes rörelser verkade inte störa honom, istället frammanade det en liknande reaktion från honom.
"Du har aldrig varit vackrare" sade han tyst, och trots att de bara träffats två gånger hade hans ord en oerhört djup mening.
Vanessas hjärta dunkade hårt, hennes tankar svävade onåbara, och hennes hals blev torr. Var det inte såhär det kändes när det kändes rätt, så visste hon inte vad hon skulle ta sig till. För några ögonblick var det bara de två som existerade, bara Ian som betydde något. Hans fingrar rörde sig lätt över hennes kind och sände behagliga stötar genom hennes kropp. Till hennes förvåning började det hetta till i mellangärdet – något hon inte varit med om förut. Hon kunde känna hans andedräkt mot sin hud, kunde känna doften av honom och…
”Vanessa?”
Hon backade blixtsnabbt bort från Ian och stirrade på personen som sett dem.
”Vad gör ni?” frågade Richard med en misstänksam blick på Ian.
Vanessa rodnade djupt och slog ner blicken, hon vågade inte möta hans ögon och se vad som fanns där. Utan att tveka kunde hon dra slutsatsen att Richard sett exakt så mycket han behövt se, han hade förmodligen stoppat något som kunde gått helt åt skogen.
”Vi pratar” svarade Ian och mötte iskallt Richards blick.
Både Vanessa och Richard blev förvånade över intensiteten och kylan i Ians kroppsspråk och röst, det var inget som någon av dem väntat sig. Richard, till skillnad från Vanessa, var dock snabb med att reagera likadant. Han tog några snabba steg mot Vanessa, grep henne hårt om överarmen och gav Ian en kylig blick.
”Om det här är ditt sätt att konversera med unga damer, råder jag dig att lämna Vanessa ifred” sade han med en hård röst som Vanessa aldrig trodde hon skulle få höra från honom.
Ian svarade inte, gav honom bara en oberörd blick. Richard drog iväg Vanessa runt huskröken, släppte hennes arm och gav henne en arg blick blandad med något hon inte kunde urskilja.
”Vad tror du att du gör?” fräste han och Vanessa såg förtvivlad ut.
Hon kunde inte svara honom, utan stod bara och stirrade chockat in i hans vanligtvis inbjudande ögon.
”Va!?” fräste han igen och Vanessa skakade på huvudet.
”Snälla… jag… det var inte meningen… inget hände” viskade hon förtvivlat.
”Om jag inte kommit och avbrutit er, vem vet vad som skulle kunnat hända!?” sade han ansträngt lågt, men argt.
”Förlåt… det kommer aldrig hända igen” viskade hon med bruten röst, och hennes desperata blick verkade få Richard att samla sig.
Han tog några djupa, lugnande andetag och rätade lite på sig.
”Vanessa, jag litar inte på honom. Jag vill att du tar det försiktigt i hans närhet” sade han lågt, och trots att det mesta av hans arga ton försvunnit var Vanessa lite rädd, och hon gav honom en förvirrad blick.
Han suckade, skakade lite lätt på huvudet och lade armarna runt henne. Långsamt strök han henne över håret och ryggen, och så mumlade han lugnande ord mot hennes hår.
”Förlåt. Det var inte meningen att brusa upp sådär. Du vet att det var för att jag bryr mig om dig. Du är som min lillasyster…” sade han, och sköt henne lite ifrån sig.
Hans händer vilade på hennes axlar och han såg henne djupt i ögonen.
”Du vet att jag älskar dig” sade han långsamt, och hon nickade.
”Jag vet” mumlade hon, och drog lite på munnen.
Hon älskade honom som en storebror, det var ingen fråga om det. Däremot uppfattades deras ord inte lika oskyldiga av Ian, som med en mörk blick betraktade dem från den skuggade husväggen.
”Tack så mycket för att ni bjöd hit oss” sade Mrs Salzar med ett härligt leende.
”Inga problem, absolut inte” förklarade Clair muntert, och log tillbaka.
Thomas och Mr Salzar skakade hand, utbytte några snabba ord om deras affärer och log nöjt. Valentino smekte försiktigt Vanessas kind när de skulle ta farväl, och log charmigt mot henne.
”Glöm inte att vi ska träffas i hamnen om tre dagar” påminde han henne, och hon nickade som att visa att hon hade koll på läget.
”Det ska jag inte. Jag längtar” sade hon, trots att det högg till lite i magen när hon tillade det sista.
Det kändes som om hon gjort något hemskt, det var Richard som fått in den tanken hos henne. När hon tänkte tillbaka på sekunderna ensam med Ian rodnade hon nästan, men försökte att tränga bort alla känslor som bubblat upp inom henne. Varför skulle det vara så svårt? Hon svalde lite nervöst, undrade om Valentino, eller någon annan, kunde se på henne att hon nästan varit otrogen. Knappt trettio minuter efter att han friat! Hon flackade lite med blicken, fastnade opassande nog på Ian och mötte hans blick. Tydligen hade han stått och studerat henne, och det var nog för att få henne att rodna. Tanken på hans läppar – var de mjuka och salta? Smakade dem sött och var dem kanske lite torra? Tanken på hans kropp…
Hon slet genast bort blicken från honom, med hjärtat hårt slående i bröstkorgen, och koncentrerade sig istället på att ta farväl av hans föräldrar.
”Du här kan inte hända på riktigt” sade Helen med ett lurigt flin, och hon lade armarna i kors över den ljusgröna klänningen.
Vanessa gav henne en oförstående blick, men var glad att deras far och mor inte var inne i huset. Det var aldrig kul att bråka med Helen, men värre var det alltid när deras föräldrar var närvarande. Richard gav dock Helen en oförstående blick och såg nästan lite nervös ut. Det gjorde honom alltid lite obehaglig till mods när de bråkade inför honom.
”Vad menar du?” frågade Vanessa som precis släppt ut sin fläta, och just nu tvinnade en mörkbrun lock mellan sina fingrar.
”Du, min egen syster, lilla perfekta Vanessa, kommer förstöra hela det fantastiska bröllopet” fnös hon och höjde förnöjt på ögonbrynen.
”Jag förstår inte…” sade Vanessa, och blev genast nervös.
Hade Richard berättat vad han sett? Skulle han ha talat om för Helen vad Ian och hon nästan gjort? Nej… inte kunde han ha gjort det? Hon kastade en snabb blick på Richard, som skakade nästan omärkligt på huvudet. Nekade till det hennes ögon frågade. Hon koncentrerade sig på Helen istället.
”Låtsas inte som om du inte vet vad jag menar!” utbrast Helen, nästan irriterat, och gav henne en föraktfull blick.
”Helen. Allvarligt talat, jag förstår inte vad du menar!” utbrast Vanessa, märkbart frustrerat, och suckade åt sin syster.
”Ljug inte! Du tror att du är så himla oskyldig, du med dina små prinsesslockar och ofelbara uppträdande! Men gissa vad? Jag ser rakt igenom din lilla fasad, jag ser ju hur du kollar på honom!” fräste hon, och Vanessa såg förskräckt på sin äldre syster.
”Vem som helst, förutom våra föräldrar, kan ju se att du är helt nere i Ian! Du är så falsk Vanessa, och snart kommer alla att förstå det” sade hon med en röst som var svår för Vanessa att tolka, men eftersom ilskan steg inom henne var det inget hon brydde sig om ens försöka luska ut.
”Falsk!? Ha!” utbrast Vanessa gällt och gav sin syster en irriterad blick.
Richard såg från den ena till den andra och såg väldigt obekväm ut, men för första gången orkade inte Vanessa respektera det.
”Ska du säga att jag är falsk? Du som flirtar öppet med alla män du kommer åt, trots att du är gift!” började hon kallt, och till hennes irritation var det Richard som rodnade lätt, och inte Helen.
”Du är bara sur för att Ian inte har kastat sig över dig och försökt dra med dig ut på äventyr! Du är besviken för att han inte vill ha dig, irriterad för att han inte försökt dra iväg dig från Richard…” fortsatte hon skoningslöst, men nu avbröt Richard henne.
”Vanessa, sluta. Du har ingen rätt att förtala din syster på det här sättet” sade han skarpt, men Vanessa fnös åt honom.
”Du har inte mod nog att stå upp mot henne. Det vet du själv. Du låter henne bete sig riktigt slösaktigt, och du säger inget om det!” avslutade hon, vände på klacken och skyndade upp för trappan.
”Du är den mest värdelösa systern man kan ha! Du är som…” hörde hon Helen ropa efter henne, men hon smällde igen dörren efter sig och praktiskt taget kastade sig på sängen.
Hon orkade inte stå emot längre. Ilskan dunkade i hela hennes kropp, fick hennes huvud att värka och kroppen att bränna. Tårarna vägrade rinna, något som nästan gjorde henne ännu mer irriterad, och hon skrek ursinnigt ner i sin kudde.
”Ness?” mumlade en röst nära Vanessas öron, och hon öppnade sömnigt ögonen.
Hon hade somnat på mage, solen hade gått ner och Alicia stod på knä vid hennes säng och såg henne rakt i ögonen.
”Jag… jag och Helen” mumlade Vanessa, och kände hur huvudet envist smärtade och öronen kändes onaturligt varma.
”Schh…” mumlade Alicia och strök henne över håret.
”Jag vet vad som hände. Jag tror att halva betjäningen hörde” sade hon i ett försök att skämta lite, men Vanessa skämdes ännu mer efter att hon sagt det.
”Du… Ness. Var inte ledsen” sade hon tröstande, men Vanessa satte sig upp i sängen och suckade besviket.
”Jag förstår inte hur jag kunde vara avundsjuk på henne” mumlade hon och skakade lite på huvudet.
”Hur skulle jag ens vilja bli som henne? Hon är ju…” började Vanessa, men Alicia avbröt henne.
”… din syster” fyllde hon i och reste sig.
”Hon är din syster, Ness, det är väl inte konstigt att du ville vara som henne? Jag slår vad om att hon är avundsjuk på dig, för att du inte behöver bevisa något. Du behöver inte bevisa att du är självständig, folk får det intrycket ändå. Du behöver inte ha tusentals friare, män älskar dig ändå” fortsatte hon, tog Vanessas händer och drog upp henne på fötter.
”Du är underbar på alla sätt och vis. Du är inte falsk och du är bäst som du är” avslutade hon och drog in Vanessa framför spegeln.
”Vad skulle jag göra utan dig?” mumlade Vanessa, och såg in i ögonen på Alicias spegelbild.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 13 nov 11 - 22:35- Betyg:  | | Jättebra maila när nästa,del är ute:) | | Mizz_andersson - 12 nov 11 - 17:55- Betyg: | | Jättebra. maila nästa del! =) | | blackgirl - 12 nov 11 - 13:28- Betyg: | | Mwaurgh o.o Jordgubbe! <3 | | Eme_96 - 11 nov 11 - 19:49- Betyg: | | Oj vad bra! :D Undrar hur Ian reagerar på det han hörde mellar Richard och Vanessa! superbra! :D mejla när nästa del kommer! :D:D |
|
|
|
