Tänk vad man kan göra med en liten kniv [oneshot] |
Snabbt skriven, hoppas ni gillart! kritik tas gärna emot!
_
Hon tog upp tändaren ut fickan, satte ciggaretten i munnen och med en van rörelse tände hon den. Röken bolmade upp ovanför hennes huvud, den blev tunnare och tunnare innan den försvann.
I ett ögonblick fick hon panik men när hon tryckte handen mot höften kände hon den där. Det kalla, vassa bladet som trycktes emot hennes hud.
I dag var det dags.
"Du är inget utan mig." Han skrek inte, men orden var hårda, hårdare än diamant och de skar igenom henne utan att hon kunde hindra det.
"Fattar du inte det! Utan mig skulle du bo på gatan!" Hans andedräckt stank utan sprit och hon fick kämpa för att inte grimasera utav doften. Gesterna han gjorde med hela kroppen stämde inte överens med vad han ville. Man såg hur irritationen över det växte. Han var så full att han stod och vinglade även när han inte rörde sig.
Den första smällen kom över kinden. Hon kämpade inte emot, utan lät sig själv falla ner på golvet i en vriden rörelse. Hon hörde hur han lyfte ena kängan ifrån golvet och sedan kom sparken. Den träffade henne på låret. Den var så hård så att hon hamnade på rygg.
De mötte varandras blickar. Hans ögon brann utav ilska. Hennes utav rädsla och hat. Fast hon gjorde inget, det fanns inget att göra.
Inte än.
Han vände sig om för att stappla ut där ifrån, men hon visste att han inte var klar. Hon skyndade ut genom dörren och ut i den kalla stapplade iväg genom natten.
Den natten sov hon i en trappuppgång och flera gånger kom folk upp och ner för trapporna. De tittade på henne med avsmak, utan att veta vem hon var.
Hon släckte ciggaretten och vände sig om. Där stod han hon väntade på, killen med de korpsvarta håret och mörka snälla ögonen. De yttrade inga ord. Det behövdes inte. De båda visste vad som väntade dem.
Han sträckte fram handen och hon tog den. De gick sakta in på den grusväg där huset låg. De var tidiga och det visste det. Aldrig att hon skulle gjort så här innan.
Men det var snart dags.
Så fort han fick syn på henne med honom kom han utrusande. Ilskan i hans klarblå ögon gick inte att missta. Han sprang fram röt något på de språk de båda talade men hon lyssnade. Sedan grep han tag i henne och släpade henne in i huset.
Killen med de korpsvarta håret stod kvar precis som om ingenting hade hänt men han gick inte som han brukade utan stod kvar.
Inne i huset kastade han ner henne på golvet, smärtan kände hon inte längre. Hennes adrenelin pumpade alldeles för fort för att hon skulle kunna känna någon smärta. Han drog upp henne på fötter ingen.
Han skrek ord åt henne som hon visste inte var sanna. Detta eggade henne mer, hon andades tyngre och kände hur ilskan var på väg.
Det var snart dags.
Han gav henne en örfil. Men den här gången stod hon emot, trots att kinden brände efter slagen. Han skrek mer på henne och denna gången kom det en knytnäve.
Hon kunde inte stå emot denna utan föll till golvet men kom snabbt upp på fötter igen.
Det var snart dags.
"Varför reser du dig upp? Din plats är här nere," han tog tag kring hennes hals och drog ner henne på golvet.
Det var dags.
Hon drog fram kniven ur byxorna och kände hur de vassa bladet hade skurit henne när hon drog upp det.
Med all kraft hon hade kastade hon sig framåt trots hans hand kring hennes hals. Knivens blad gled lätt in i hans bröst och han släppte snabbt taget kring hennes hals och satte händerna runt kniven som satt i hans bröst.
I samma stund som han satte sig på knä hördes sirenerna. De kom närmare och närmare.
Allt gick så fort hon hann inte med, hon stirrade bara på honom. Hon kände inte ens hur anfådd hon själv var.
När poliserna kom inspringande vände hon sig om och såg det. Såg burken om stod bredvid diskhon och hur en stor muffins stod på diskbänken. Hon kände igen flaskan, det var samma som han hade använt förut. Men den var tom nu. Hon rös innan hon vände sig om.
Han hade nu fallit ner och poliserna och ambulans män hade tänkt över honom, han var redan död.
En man klädd i polisuniform kom fram till henne. Han pratade med henne men hon förstod inte. Hon skakade bara på huvudet och pekade på muffinsen.
Polisen tittade över hennes axel och ropade sedan på en kollega som kom.
Hon uppfattade knappt vad som hade hänt.
Allt gick i slowmotion samtidigt som det gick alladels för fort.
Som en zombie gick hon ut genom ytterdörren och ut till killen som stod utanför. Utan att säga ett ord omfamnade de varande och hon föll i tårar.
|
|
|
|
