På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Love is all [4]

Hej hej! Här är del fyra, jag hoppas att det inte är allt för många slarvfel i texten men kan nog inte lova något, eheh.

Tack för era fina kommentarer, det motiverar mig mer än ni tror! (:

Kapitel 4 – Kristallklara blickar

Det hade gått en vecka sedan vårbalen och det var en solig och varm eftermiddag i början av maj. Familjen Landstone hade högtidligt, men också vänskapligt, bjudit in familjen Salzar till deras hem. Det skulle serveras lunch ute i trädgården på framsidan, och alla i Vanessas familj, inklusive Richard, skulle närvara. Anledningen till att Vanessa inte var i sitt rum var för att hon befann sig i växhuset. Hon var uppklädd och redo för att möta Valentinos familj för en andra gång, men hon var tvungen att samla tankarna innan dess.
Dagen i ära hade hon på sig en klänning som i grund och botten var ljusrosa och räckte henne strax över anklarna. Den hade tighta ärmar som räckte henne till armbågarna, och med en lätt V-ringning istället för urringning skiljde den sig från många av hennes andra klänningar. Hela klänningen var täckt av en tunn spets i vitt som följde det böljande, mjuka silkestyget. Istället för att spetsen följde klänningens V-ringning gick den rakt under hennes nyckelben, och den slutade även några centimeter längre ned både vid benen och vid ärmarna. Över svanken fanns en vacker rosett i samma tyg som spetsen, och till Vanessas förtjusning gav klänningen ett intryck av att hennes kropp var längre än den faktiskt var. På fötterna hade hon ett par låga skor i samma färg som den rosa underdelen av klänningen, och till sin lycka hade hon lyckats slippa ha en korsett på sig. Hennes hår var uppsatt i en glänsande fläta som ringlade mellan hennes skulderblad, och hon var mycket sparsamt sminkad.
Hon suckade lite lätt och funderade på att slå sig ner på bänken men ångrade sig nästan direkt, kanske skulle det bara vara onödigt. Medan hon böjde sig ner och tog upp en mellanstor vattenkanna från stenplattorna hörde hon dörren till växthuset öppnas och suckade.
”Jag är på väg” sade hon i en tillgjort artig röst, medan hon vattnade en ståtlig orkidé i vitt och lila.
När hon vände sig om och mötte en avslappnad Richard log hon mot honom, ställde ner vattenkannan och mötte honom halvvägs. Hon gav honom en kram, och då det inte hörde till vanligheterna stelnade han först till under hennes armar, men så slappnade han av igen och klappade henne lätt vid skulderbladen.
”Hej på dig också” hälsade han med den vanliga undertonen av munterhet.
Richard var inte lika lång som Ian, utan mer i Valentinos längd. Vanessa trodde att han var runt femton centimeter längre än henne, men hon var inte helt säker.
”När kom du?” frågade hon och såg upp i hans valnötsbruna ögon, som alltid speglade en ton av välvilja och värme.
Richard var förmodligen inte den mest sociale man hon mött, men när det väl gällde höll han koll på det som var nödvändigt och kunde ofta ge svar på tal. Han var inte obildad, men han hade en tendens att inte tycka om att glänsa eller försöka få in ett ord i varenda debatt. Han var väldigt tillbakalutad, men inte med det sagt att han var lat. Nej, han jobbade hårt för att försörja honom och Helen, och han gjorde det väldigt bra. Genom de fem år som de varit först förlovade och sedan gifta hade Richard nästan blivit som en äldre bror för Vanessa, och hon visste att han kommit att se henne lite som en syster. Han var ofta överbeskyddande och snabb på att hjälpa henne från olika män hon inte ville veta av, men han var också en god lyssnare. Inte för att Vanessa ofta öppnade sitt hjärta för honom, men hon visste att hon kunde göra det om hon skulle vilja.
”För någon timme sedan. Har varit med Helen sedan dess, men hon sade att de inte visste var du befann dig någonstans. De börjar bli lite hysteriska, så jag erbjöd mig att leta lite. Självklart hittade jag dig här” sade han, gav henne ett flin och gjorde en lätt gest mot dörren.
Värmen i Richards röst när han talade om Helen var inte lätt att ta miste på, och Vanessa var glad att Helen fått gifta sig med en man som älskade henne så. Det förvånade henne inte alls att Richard var den som visste att hon varit i växthuset. Förutom Alicia var det bara han som förmodligen brydde sig tillräckligt mycket för att ta reda på hennes passion för allt som växer. Medan hon gick förbi honom i riktning mot dörren, gav hon honom ett lätt leende och klev ut i solljuset. Trots att det var varmt i luften fick hon gåshud och Richard gav henne en frågande blick. Hon besvarade den genom att rycka lite på axlarna, och så gick de sida vid sida mot resten av familjen.
”Så, är du glad?” frågade han, och sneglade lite forskande på henne.
Hon svarade inte direkt, inte för att hon tvekade på svaret utan för att hon var osäker på hur mycket hon ville berätta för honom. Det värsta skulle vara om han förde vidare något till Helen, hon skulle förmodligen vara olidlig om hon fick veta vad Vanessa egentligen tyckte.
”Jag antar det” sade hon lite försiktigt, utan att möta hans blick.
”’Du antar det?’ Det lät inte speciellt övertygande” sade han skarpsynt, och höjde lite lätt på ögonbrynen.
Vanessa bet sig lite svagt i underläppen och suckade medan de rundade huskröken.
”Jag vet inte alls hur jag känner, det är väldigt… mycket, just nu. Hur ska jag kunna veta om Valentino är den som jag verkligen är menad för?” mumlade hon lågt när de närmade sig de andra.
Hon märkte genast att det var för många personer för att bara vara hennes föräldrar och Helen. Alla medlemmar ut familjen Salzar hade redan kommit.
”Det är lugnt, du kommer inse det så småningom” sade han tyst, och gav henne ett snabbt leende.
Vad Vanessa undrade var dock vad hon skulle göra om hon till slut kom underfund med att Valentino inte var den rätte för henne. Skulle hon leva ett liv i melankoli och vånda, eller skulle hon ha mod nog att lämna honom?
”Berätta inte för någon om det här” viskade hon nästan hysteriskt när de bara var några meter från de andra, men Richard gav henne ett lugnande leende.
Vanessa riktade blicken mot Valentino, gav honom ett artigt leende och både hon och Richard slöt sig till gruppen.
”Åh! Där har vi ju Miss Vanessa!” utbrast Mr Salzar, och log brett mot henne.
Istället för att känna sig omtyckt och uppskattad knöt det sig i hennes mage, och hon undertryckte en impuls att springa därifrån. Precis innan hon sträckte fram ena handen för att hälsa på dem tryckte Richard beskyddande hennes andra hand, och hon svalde för att samla sig. Vad hon inte visste var att båda bröderna Salzar lade märke till den diskreta rörelsen, men då båda av dem var duktiga på att dölja sina känslor visade dem ingen reaktion på det. Richard lade förtroligt en arm runt Helens midja, kysste henne lätt på pannan och sedan började prata med Ian och Valentino. Richard var uppriktigt sagt intresserad av Ian och hans resor över havet, och riktade därför det mesta av sin uppmärksamhet mot honom. Vanessa lade märke till att Ian svarade rent automatiskt, dock artigt, på hans frågor men inte utvecklade sig speciellt mycket eller lade någon välkomnande värme i rösten.
”Hur mår du?” frågade Valentino med en ärligt intresserad ton, och Vanessa gav honom ett litet leende.
”Det är bara bra, hur mår du? Gick resan bra?” undrade hon, och han nickade innan han tog till orda.
”Resan gick bra, det var inga problem. Det är bra med mig, nu när jag är här” sade han med en intensiv blick som fick Vanessa att rodna lite och slå ner blicken i gräset.
Han lade ett finger under hennes haka, inte lika elegant som Ian dock, och vinklade upp hennes ansikte. Det förvånade henne att det pirrade långt ner i maggropen när de såg varandra i ögonen, och ett ofrivilligt leende spred sig på hennes läppar när hon väl tog in var han sagt.
”Jag är glad att du är här” sade hon och chockade sig själv med att faktiskt mena det.
Han log till svar, tog hennes hand och koncentrerade sig sedan på den lite spända stämningen som uppstått. Richard lade tydligt märke till den och verkade lite lätt besvärad, Ian såg inte ut att bry sig det minsta, och Helen såg obotligt uttråkad ut.

”Kära gäster, inte har vi bjudit hit er för att vi ska stå och få värk i benen, nej, om jag får be er vara så vänliga att följa med till det dukade bordet där borta” började hennes far säga med en sin djupa, lite skrovliga röst och han gjorde en gest mot ett ganska långt bord. Det var uppdukat med olika delikatesser, vatten, och vin i ganska stora mängder.
”Så kan vi påbörja den här lunchen!” avslutade han lika muntert som alltid, och i en enad grupp gick de alla och slog sig ned.
Vanessa hamnade oundvikligen mellan Valentino och Ian, medan Richard hamnade framför mig och Helen framför Valentino. Vanessas mor Claire hamnade framför Ian och bredvid Mr Salzar, medan Mrs Salzar satt bredvid Ian och Thomas hamnade på ena kortsidan mellan Mr och Mrs Salzar. Valentino tog Vanessas hand under bordet, strök lite lätt med tummen över hennes handrygg men fäste uppmärksamheten på något som Thomas sade. Vanessa var helt ointresserad av vad som sades, och när det var dags att ta mat släppte hon lite ursäktande Valentinos hand och lade upp lagom mycket mat. Lite generat kände hon hur hennes mage kurrade till och kastade en osäker blick omkring sig för att se om någon lagt märke till det. När hon såg sig omkring mötte hon Ians blick för första gången den dagen, och trots att det bara varade i mindre än en sekund gick det som en stöt genom hela hennes kropp.

”Vad sägs som att du, Vanessa, visar Valentino runt i trädgården?” frågade hennes pappa med ett välmenande leende.
Trots att Vanessa inte var helt nöjd med den uppgiften precis när hon ätit, nickade hon lydigt, reste sig och gav Valentino en lätt frågande blick. Han nickade också, reste sig och tackade så hjärtligt för maten.
”Det var väldigt gott. Mina komplimanger till kocken!” sade han, och log brett mot Claire.
När de kommit runt den första huskanten hörde Vanessa hur hennes far sade ”är han inte underbart charmant, den unge mannen?” och så fortsatte de att prata om något som inte rörde henne i ryggen.
Det var tyst ett tag, men inte på det där sättet då man lugnt lunkar fram och är tillfreds med att inte behöva säga något. Den tryckande känslan av att försöka säga något vettigt eller försöka starta ett samtal fick det att värka i huvudet på Vanessa och till slut tog hon till en klassisk nödlösning.
”Vackert väder idag, eller vad tycker du?” sade hon, nästan lite blygt, och sneglade på honom från sidan.
”Ja, absolut” svarade han, gav henne ett avslappnat leende och återgick sedan till att vara tyst.
Av någon anledning tyckte inte Vanessa att det kändes som om Valentino hade något som helst problem med den här tryckande tystnaden. Själv var hon på väg att få panik, så när de rundade nästa krök och baksidan av trädgården uppenbarades andades hon lättat ut.
”Det där är växthuset” sade hon, och gjorde en elegant gest mot det stora växthuset som i princip var hennes andra hem.
”Fint” mumlade Valentino i en ganska ointresserad ton, och en irriterad känsla bubblade upp inom Vanessa. Förmodligen kände hon så eftersom hon älskade växthuset så pass mycket, det betydde ganska mycket om han uppskattade det eller inte.
”I den där delen av trädgården har vi olika fruktträd, och om man går förbi buskarna där…” fortsatte hon, i en inte lika vänlig ton, och pekade mot två mycket höga buskar. En av dem var formad som en flamingo medan den andra föreställde en påfågel. Vanessa var ganska hänförd av dem eftersom hon inte alls förstod hur trädgårdsmästaren lyckats klippa dem så, men också för att hon aldrig sett dessa djur i verkligheten.
”… kommer man till några bänkar och en mindre fontän” sade hon, och log lite svagt vid tanken.
Hon var väldigt stolt över deras trädgård, den var inte den pampigaste i kvarteret, men den var absolut bland de mest personliga.
”Aha” sade Valentino uttryckslöst, och Vanessa gav honom en lite irriterad blick.
Det var då hon märkte att hans blick var helt fäst på henne, och antog att han inte följt hennes anvisningar utan bara iakttagit henne hela tiden. Trots att hon blev lite generad och genast slog bort blicken för att inte rodna, kände hon sig också lite besviken över att han inte lyssnat på henne.
”Du…” sade han ganska tyst, och vinklade hennes ansikte mot sitt eget så att deras blickar möttes igen.
Trots att hon bara mött Ians blick den där korta – nästan inte ens hela – sekunden tidigare under lunchen, tyckte hon att Valentinos blick var vattnig och ytlig i jämförelse. Tanken på att hon ens reflekterade så mellan de båda bröderna fick henne att rodna. Valentino, som trodde att hon rodnade på grund av honom, log svagt och flyttade lite på en hårtest som fallit ner i hennes ansikte.
”Jag vill bara säga hur vacker du är idag” mumlade han lågt, och låste fast hennes blick med sin egen.
Den här gången rodnade hon lite svagt på grund av hans ord, och när han lade händerna på hennes axlar ryste hon till. Hon kunde inte avgöra om det var för att hon gillade det eller inte, men hon valde att inte flytta på dem i alla fall.
”Jag vill också…” började han, och rynkade pannan lite, som om han koncentrerade sig riktigt hårt för att få fram rätt ord.
”Jag menar… jag vill att du ska veta att jag anser att jag är otroligt lyckligt lottad som har dig som min fästmö” sade han och så släppte han henne plötsligt.
”Tyvärr har du ännu inte fått något riktigt frieri, och jag skäms över det. Nu ska det däremot bli ändring på det” fortsatte han och sjönk plötsligt ner på knä i det lite lätt daggiga gräset.
Det första Vanessa kom och tänka på var att hans svarta byxor förmodligen blev blöta, men så insåg hon vad som höll på att hända. Utan att kunna stoppa sig själv flög hennes händer upp till munnen som bokstavligt talat formats till ett O. Hon visste egentligen att ett frieri var oundvikligt, men på något sätt gjorde det allt mer på riktigt. Smidigt fick han fram en liten sammetsask ur fickan på byxorna och såg upp på henne.
”Vanessa Anne Landstone…” började han, och Vanessa undrade lite flyktigt hur han fått reda på hennes mellannamn.
”Vill du gifta dig med mig?” frågade han, och till hennes förvåning såg han faktiskt lite nervös ut.
Trodde han att hon skulle säga nej? Förstod han inte att hon inte kunde neka honom det här? Hon svalde och nickade, drog ner händerna från munnen och samlade sitt ansiktsuttryck. Snabbt försökte hon tänka på något som hon verkligen tyckte om, och lyckades klämma fram ett inte allt för falskt leende.
”Självklart!” utbrast hon, och han log lättat.
Han rätade på sig, förde en tunn ring i silver med en liten, ändock mycket vacker diamant över hennes ringfinger och drog sedan in henne i en intim kram. Vanessa kramade honom lite halvhjärtat tillbaka, kände hur hans läppar snuddade hennes panna och svalde när hon mötte hans blick igen. Långsamt böjde han sig ner mot henne, kysste henne på kinden och utan att räta på sig igen såg han henne djupt i ögonen. Trots att det här borde vara en fin stund, ett ögonblick som skulle få henne att skaka av förväntan blev hon besviken. Det varken pirrade häftigt i magen eller snurrade i hennes huvud, allt hon kände var motvilja. Till hennes förvåning kysste han henne inte utan sträckte på sig, strök henne över håret och backade ett steg.
”Ska vi gå tillbaka?” frågade han henne, och hon bet sig lite fundersamt i läppen. Hon ville inte gå tillbaka till de andra med detsamma, hon ville ta det lugnt och smälta allt det här.
”Du kan gå, jag ska bara samla mig” sade hon, och gav honom ett försäkrande leende och kastade en menande blick på ringen.
”Jag förstår, dröj inte länge” sade han, och trots att det förmodligen var menat på ett vänligt sätt tog hon det inte riktigt positivt.
I samma sekund som han försvann bakom huset suckade hon svagt, vände helt om och gick förbi de två ståtliga buskarna och slog sig ner på en av bänkarna.

Hon var osäker på hur länge hon faktiskt satt på den där bänken och stirrade på det fallande vattnet, men så hörde hon en röst och såg genast upp.
”Jaså, det är här du sitter”
Inte hade hon hört några steg, men det var förmodligen på grund av gräset. Det var inte förrän hon såg uttrycket i personens ansikte som hon insåg att något var konstigt, och så drog hon med fingrarna över ena kinden. Fingertopparna blev fuktiga och hon såg genast bort, generad.

Drop a comment (:<3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmmaGlimne - 11 nov 11 - 17:13- Betyg: