Himmelska Väktare [del 2] |
De två resterande föreläsningarna gick förbi i samma lugna tempo. Det fina vädret gjorde dock att ingen av oss var lika slöa längre. Vi jobbade istället effektivt vidare och när klockan faktiskt vittnade om att det var dags att sluta, blev i alla fall jag förvånad. Jag hade trott att dagen skulle gå förbi olidligt sakta. Jag bestämde mig för att äta min lunch ute i det fria istället för att följa med alla andra in till cafeterian. Jag gav Abby en kram och vände mig sedan mot Henry och tittade honom rakt i ögonen. Han drog mig intill sig i en kram och jag kunde inte hålla mig från att viska några lugnande ord i hans öra.
”Vi löser det här ska du se! Vad som än händer!”
Ett leende av ren tacksamhet spred sig över hans skarp formade ansikte. Han nickade mot mig i ett avsked och släppte sen taget om min midja och började följa strömmen av studenter. Jag följde honom med blicken när han gick och började sen själv gå över campusområdet i jakt efter den perfekta platsen. Det myllrade av människor. Vissa var på väg till föreläsningar eller möten, men många av dem ville precis som jag njuta av naturen utomhus, på en filt eller vid ett av alla de picknickbord och bänkar som var utspridda med jämna mellanrum. Jag hittade en plats som passade mig perfekt. Jag kröp ihop mot stammen på en stor bok och började plocka fram salladen som jag gjort i ordning under morgonen. Även fast solen lyste på en molnfri himmel var gräset fortfarande lite fuktigt, men det brydde jag mig inte om. Jag passade istället på att njuta av stillheten i mitt lilla kryp in där ljuden utanför dämpades av trädets grenar och löv, och när jag ätit klart slöt jag ögonen för en stund och slappnade av i hela kroppen.
När jag började vakna till igen kändes allt som i en dimma. Ingenting var självklart och jag började nästan tvivla på min egen existens. Jag kände mig inte längre dragen mot marken. Ingen gravitation som tvingade ner mig, för att visa vart jag hörde hemma. Allting var omslutet av ett gråvitt, ogenomträngligt hölje, och det fanns bara en sak jag kunde uppfatta. Någon försökte säga mig någonting. Det var någonting jag verkligen inte fick glömma. Allting hängde på det. Rösten var så klar och stark att jag nästan trodde att den skulle spränga mina trumhinnor, men ändå hade jag aldrig känt mig så säker, så trygg. Detta var menat. Det var det enda jag var säker på.
”Samara! Lyssna på mig min vän! Glöm inte mina ord, för du kommer behöva dem. Allting är inte som det verkar. Din lugna tillvaro kommer att förändras fortare än du hinner uppfatta. Det du måste minnas är att Logan Palmer är den första hörnstenen. Den mjuka sidan av allt som krävs för att vi ska lyckas. Du måste hitta honom Samara! Så fort som möjligt! Jag tror på dig min vän!”
Med ett ryck for jag upp i stående ställning, även om jag borde ha försökt samla mig först, för innan jag han inse vad som skulle hända slog jag huvudet rakt i bokträdets lägsta gren och föll fumligt ner på marken igen. Jag kved lite för mig själv och grämde mig över min egen dumhet. Huvudet dunkade av smärta och jag kände mig alldeles vimmelkantig. Jag tog mig försiktigt upp på fötter igen, stod lutad mot trädstammen en stund och började sedan försiktigt röra mig mot universitetsbiblioteket. Jag gick rakt fram till receptionen när jag väl kommit in. Receptionisten på plats var en äldre man som satt djupt försjunken i pappersarbete. Han såg sliten ut, med mörka ringar under ögonen och lite skakiga händer som såg torra och skröpliga ut. Han luktade nästan lite unket. Tillräckligt för att jag skulle undra när han alltid hade varit omringad av urgamla böcker och dokument. Jag harklade mig och log mot honom när han tittade upp. Han såg lite irriterad ut först och jag tänkte att jag kanske hade stört honom, men vetskapen om att han faktiskt jobbade med att hjälpa oss studenter lugnade mina skuldkänslor.
”Kan jag vara till hjälp med någonting?” frågade han lite torftigt och vände sedan direkt tillbaka blicken mot sina papper igen.
”Ja, Har böckerna som jag frågade om förra veckan har kommit in än?”
”Det kom några böcker i förrgår som jag inte har haft tid att föra in i systemet, ge mig en minut så ska jag kolla upp det.”
Han reste sig upp och gick mot ett av förråden bakom receptionen. Under tiden gick jag in på toaletten och tittade till mig själv i spegeln. Mitt blonda, raka hår var lite tillrufsat, men det var ingenting som jag inte kunde rätta till med händerna. I övrigt såg allt bra ut. Blicken var pigg och jag var inte blek, men huvudet dunkade fortfarande och tittade man lite närmare kunde man se att huden var röd och irriterad under håret. Jag grävde fram en huvudvärkstablett ur väskan, tog en plastmugg från hållaren på väggen och fyllde den med vatten som jag sen sköljde ner tabletten med. Jag kastade sen en sista blick i spegeln och gick tillbaka ut mot receptionen igen. Receptionisten var tillbaka med vad som såg ut som tre böcker. Han stod och förde in uppgifter i datorn och tittade lite då och då fundersamt mellan böckerna och datorskärmen. När jag kom fram till honom igen log han lite lurigt mot mig.
”Det var väldigt speciella böcker det här!” sa han och fnös till. ”Nog för att jag vet att universitetet är delvis fullt av teologistudenter, men de här böckerna ser inte ut att ha blivit lästa på åratal.”
”Det är det som är charmen med dem vet du! Sa jag och flinade lite lurigt tillbaka. ”Jag vill komma med någonting nytt, inte bara allt annat som alla redan har skrivit om.”
”Det tycker jag låter som en bra idé, men som sagt så har jag inte hunnit föra in dem. Vill du använda dem idag så får du stanna kvar i biblioteket! Jag ska försöka få in dem till i morgon bitti så att du kan låna hem dem.”
Jag samlade snabbt på mig böckerna och rörde mig mot närmaste bord.
”Tack så jättemycket! Då tar jag och sätter mig här idag.” ropade jag lite snabbt över axeln.
Nu flög timmarna förbi. Jag kände mig lite ofokuserad i början, men så fort huvudvärkstabletten började verka så hittade jag tillbaka igen. Jag skummade igenom böckerna och förde in anteckningar över det som jag tyckte verkade intressant i mitt kollegieblock. Jag köpte en kopp te i drickaautomaten när jag kände att jag behövde någonting, och fortsatte sedan direkt med arbetet. Blåbärslukten som steg ur min varma kopp slingrade sig runt mig och ångan gjorde att platsen kändes varm och trygg. Jag kände mig som hemmastadd. Det var då min blick fångade en liten notis i boken jag hade framför mig. En fotnot med två små titlar, som hörde samman med en känd profet som verkade runt tiden av korsfästelsen. Jag kan inte säga vad det var som gjorde mig intresserad. Allt som gick att finna om denna man visade att han hade setts som vis, men att ingen av hans profetior hade trotts som verklighetsbaserade. Ändå var det någonting jag inte kunde släppa. Jag letade reda på närmaste dator och började söka efter mer information i hans namn eller de titlar som jag sett i fotnoten. Det var där jag såg den! Profetian som skulle komma att förändra allting för oss alla.
Endast en fullkomlig
mänsklig själviskhet
Kommer att leda till det olyckliga öde
Som förutspår evig undergång
Detta är redan oundvikligt
Men en räddning finns i två unga bröder
Som genom kraften av änglar och kärleksfull lojalitet
Har gåvan att skapa
Himmelska Väktare
Det visste jag dock inte då. Jag tyckte den såg komisk ut. Den hörde (enligt mig) helt och hållet in i en ungdomsbok eller tv-serie, inte i verkligheten i alla fall. Jag fnös lite tyst för mig själv och himlade med ögonen. Jag var precis på väg att trycka bort sidan när någonting slog mig som ett knytnävsslag i magen. Jag vek mig dubbel på stolen och försökte tungt dra efter luft, och då kom den igen. Precis lika öronbedövande som tidigare ekade rösten i mitt huvud och jag försökte frenetiskt dämpa den med mina händer mot öronen.
”Du måste ha ett öppet sinne Samara! Gör inte narr av det jag ger dig! Det finns en anledning till varför du var menad att se detta. Glöm inte bort det! Glöm inte bort Logan Samara! Allting hör ihop! Du kommer själv att se det snart!
Jag håller på att bli galen! Det var den enda tanke jag kunde komma fram till. Det här var så… inte hälsosamt. När jag väl började uppfatta vad som hände runt omkring mig igen så insåg jag att jag inte var ensam. Ett par varma bruna ögon följde min blick, och två händer hade greppat tag om mina axlar.
”Hallå..? Hur mår du..? Kan du höra mig..? Behöver du hjälp..? Ska jag ringa efter någon..?”
Rösten lät empatisk och lugn, men efter en stund kunde jag uppfatta oron som var djupt rotade i orden. Jag kämpade mig upp i rakt sittande ställning igen och försökte samla mig tillräckligt för att framstå som fullt kontaktbar.
”Jag… Jag är okey… Det är… Det är bara ett migränanfall tror jag.” lyckades jag tillslut få fram mellan flämtningarna. ”Bara jag kan gå hem nu så blir allt bra.” fick jag sen fram när smärtan släppt lite.
”Är det säkert det? Jag kan se till att du får hjälp!” sa rösten nu och jag insåg att det var en tjej som nu stod hukad framför mig.
Hon var inte överdrivet vacker, men omtänksamheten gjorde att jag tyckte hon verkade underbar! Jag lyckades tillslut resa mig upp och samla ihop mina saker. Självklart fick jag hjälp av denna okända människa som sen också lät mig stödja mig mot henne när vi lämnade in böckerna, och sen vinglade ut ur biblioteket och fram till busshållplatsen. Jag hade egentligen tänkt försöka ta bilen som stod så fint parkerad på campusparkeringen, men det blev jag tydligen inte tillåten. Till och med när jag skulle ta mig upp på bussen verkade min hjälpande hand ovillig att släppa mig.
”Jag vet inte om jag kan låta dig åka så här! Är du säker på att det går bra?” frågade hon ängsligt och tittade frågande både på mig och på busschauffören.
”Det är säkert! Jag lovar att jag klarar mig!” Jag log mot henne och tog mig in i bussen. Precis innan dörrarna var på väg att stängas slogs jag av en tanke och fick nästan lite panik. ”Vänta! Jag vet inte ens vad du heter!” Ropade jag till och tittade ut. ”Du har varit så snäll mot mig, och jag vet inte ens vad du heter... Gnällde jag fram och tittade åter in i de varma bruna ögonen.
”Jag heter Rachael! Kvittrade hon fram. ”Rachael Wire!”
”Rachael. Okey… Tack så jättemycket för allt Rachael! Jag uppskattar det verkligen! Jag är Samara. Samara Jones!”
Jag gav henne ett sista tacksamt leende och letade sen reda på en sittplats innan bussen började rulla. Så fort vi hade börjat närma oss centrum grävde jag fram min mobiltelefon och slog ett nummer.
”Abby! Det är jag sötnos! Vart är du någonstans? Okey… Kan jag komma förbi? Jag är i desperat behov av lite sällskap… Jag måste berätta någonting! Okey… Då är jag där om ungefär en kvart… Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt, men det känns som att jag håller på att bli galen!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 12 nov 11 - 23:53- Betyg:  | | Underbaraste, du har gjort det igen <3 | | EmmaGlimne - 11 nov 11 - 16:50- Betyg: | | Ojoj! Skitbra! Skriv! Måste läsa! MAILA :O | | jeans - 7 nov 11 - 22:02- Betyg: | Aha!
Superb del, riktigt spännande. Längtar efter nästa del, mejla gärna! (: |
|
|
|
