droger och gangstrar |
fortsätta eller låta det vara såhär ?
vad tycker ni ? :)
Jag växte upp i storstaden, bland alkohol och droger.
Redan i 7års ålder var jag och mina polare ett stort gäng,
med tröjor som var tio storlekar för stora och kepsen på sned.
Vi bröt på olika språk även om vissa av oss var svenska.
I 10års åldern började vi med att snatta och tända eld.
Vi var ganska små när vi åkte dit hos farbror blå,
rökte och drack, det var det vi gjorde.
Sov ute på gatan, i trapphus och på gårdar.
Skolkade från skolan, fastnade i det.
Sen när vi splittrades så sjönk våran respekt.
Socialen blev inblandad och polisen med.
Vi blev flyttade på olika håll och inte fick vi höras av igen.
Jag började en ny skola, men där blev allt bara sämre.
Jag blev mobbad för min stil och min smak,
och dessutom för den jag själv var.
Min pappa är alkoholist och mamma halvt levande,
Man vet aldrig om hon lever, hennes sjukdom har vi fått kämpa mycket med.
Jag och mina tre syskon.
Pappa som sa att han gick på antabus, men istället köpte droger.
Bunden till alkoholen, tävlade om sin familj, och sina barn.
Ingen fattade att det var svårt att leva som vi,
En dag började det en ny kille i skolan, han var som jag, precis som jag,
Det kände jag.
Han och jag började snacka och kom varandra väldigt nära.
Men efter ett tag förstod jag att vi var inte alls lika, vi var inte lika på något sätt.
Han hade allt, både vänner och familj, och han hade kommit för att sticka igen, bara för att svika.
Vi hördes aldrig mer av, jag fick flytta tillbaka, till mina vänner i storstaden. Till alla dom, som jag under 2 år har saknat så jag har gått sönder, vi började igen med våra gamla vanor,
Men en dag, var det något som kändes fel,
Nicke, han fick vi inte tag på, ingen hade sett honom och hans föräldrar sa inget.
Efter några dagar fick vi reda på att han hade lämnat oss, med vilja, i självmord, vi alla visste hur dåligt han mådde, men inget hjälpte till.
Han hade lämnat oss föralltid, han var död.
Men inuti oss fick han alltid en stor plats.
Begravningen.
Några veckor senare var det dags att säga hejdå till han en sista gång.
Vi gick till kyrkan för första gången, det kändes bara så konstigt men ändå så rätt,
Att vi skulle låta honom lämna oss, för alltid, aldrig mera få höra hans röst.
Aldrig få krama honom längre.
Vi levde vidare, med tanken.
Tanken av honom, en av oss i gänget !
fortsätta eller låta det vara såhär ?
vad tycker ni ? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | missan3cute - 8 nov 11 - 03:40- Betyg:  | | Fortsätta!!! |
|
|
|
