Himmelska Väktare [del 1] |
Kapitel 1
Samara
Det var en av de soligaste dagarna på länge. Det kändes som om allting glittrade i ett underbart mönster i takt till varje andetag och steg jag tog. En nästan egendomlig eufori genomsyrade mitt sinne, och jag kunde inte känna mig annat än extremt inspirerad. Till min besvikelse skulle jag dock få lov att spendera större delen av dagen inomhus, vad jag än hade att säga om det. Jag hade ett flertal teologiföreläsningar på schemat och en uppsats som behövde min fulla uppmärksamhet den närmaste tiden, men ska jag vara helt ärlig så var uppsatsen faktiskt det sista som kunde förstöra min dag. Den kändes som en skattjakt eller arkeologisk utgrävning, full av spänning och nya upptäckter. Jag hade valt att fokusera på bibliska profetior. Jag ville se hur mycket man faktiskt kunde hitta, och om det på något vis fanns en röd tråd igenom det hela. Någonting som kunde hjälpa att sortera igenom alla de otaliga dokument som jag hittat de senaste dagarna. Jag var fullt medveten om att det mesta förmodligen handlade om personliga påhitt, men mitt lilla hopp om att kunna hitta någonting helt oförglömligt gjorde uppdraget omöjligt att ignorera. Jag var en oåterkallelig optimist i detta ämne. Uppsatsen skulle dock få lov att vänta. För nu bröts mina tankar av två underbara människor som jag helt enkelt inte kunde se mitt liv utan. De stod tålmodigt och väntade på mig utanför föreläsningssalen, upptagna med en diskussion som efter en stund fick båda att lysa upp i vackra leenden och bubblande skratt. När de äntligen upptäckte att jag var på ingång kom båda mig till mötes. Jag hade aldrig upplevt renare vänskap än detta.
”Samara! Äntligen, Jag trodde nästan att du skulle komma försent.” utbrast Abby och mötte upp mig i en varm kram. ”Fast du har ju inte kommit försent på någon föreläsning hittills så jag vet inte varför jag tänkte det, men någon gång ska vara den första.”
Hon flinade så stort när hon tillade det sista att jag inte kunde göra annat än att skratta.
”Jo i och för sig, men jag ser ingen mening med att förstöra min perfekta närvarolista så här nära sommarlovet” jag tog hennes hand och drog med henne mot dörren. ”Förresten så är jag alldeles för uppslukad av uppsatsen för att ens kunna komma på tanken att bli försenad!”
”Att någon över huvud taget kan se den här uppsatsen så positivt är för mig ett mysterium…”
Henry var inte alls lika fascinerad av uppsatsen som jag, eller ens Abby. Han var mer en fri själ som trivdes bäst utan riktlinjer. Jag var redan övertygad om att han skulle bli en underbar präst när han var klar med sina studier. Jag visste ingen som kunde vara lika inspirerande och upplyftande som han, när han fick göra allt efter egna känslor. Hans ord var inte riktigt negativa, det var mer en uttråkad bekräftelse över allt arbete det skulle innefatta. Han flinade precis lika mycket som oss andra när vi slöt upp med de andra studenterna för den första föreläsningen för dagen.
Efter en och en halv timmes diskussion om religioners påverkan på det vardagliga livet var vi alla tre ganska dåsiga. Henry såg ut som han skulle kunna somna om han slappnade av en enda minut till i den syrefattiga salen. Hans korta svarta hår var lite tillrufsat eftersom han hela tiden försökte stödja upp kroppen genom att luta huvudet i händerna. Jag knuffade lite lätt på honom efter att jag samlat ihop mina tillhörigheter och rest mig upp.
”Kom igen nu Henry! Följ med oss ut och njut av solskenet och det fria syret innan nästa sittning.”
Han tittade först lite oförstående på mig, men reste sig sen lite försiktigt upp och drog fötterna efter sig ut. Väl ute i solen vaknade han till igen. Han sträckte långsamt på kroppen och log lite tafatt mot oss igen. Abby hade redan lagt sig raklång på ett av picknickborden och lät sitt långa, lockiga, svarta hår hänga utefter kanten. Även om hennes mörka hy inte visade något behov av ytterligare färg var hon helt besluten om att inte missa minsta lilla solstråle. Själv satt jag mig ner på gräsmattan och skummade igenom mina anteckningar, och efter en liten stund gjorde Henry mig sällskap. Jag kunde inte undgå att se ett mörker i hans blick som inte funnits där tidigare. Vi hade alla växt upp tillsammans och gått igenom varandras prövningar som om de alltid vore våra egna, men aldrig tidigare hade någonting fått honom att se så bortdomnad ut inombords.
”Henry..? Är allt okey? Du verkar lite borta… och det är inte ofta man ser dig så här trött.” frågade jag och tittade lite oroligt på honom.
Han drog händerna över ansiktet och såg sen lite försiktigt på mig. Abby reste sig upp i sittande ställning när hon hörde min fråga och slöt sedan triangeln vi skapade genom att gå fram och sätta sig mitt emot oss.
”Jag har bara sovit lite dåligt de senaste dagarna… Det är ett rent kaos hemma. En av mina kusiner försvann för någon dag sedan. Sist vi hörde någonting från honom var han på väg hem, och nu är han borta. I stort sett hela släkten har samlats hemma och alla springer runt som yra höns. Egentligen borde jag inte vara orolig för jag känner honom och han har en tendens att flänga runt överallt, men det är bara en känsla jag har. Det känns som att jag aldrig kommer att få se honom igen. ”Han blundade någon sekund och skakade sedan på hela kroppen, som för att försöka skaka liv i den igen. ”Men jag är säkert bara löjlig. När vi minst anar det kommer han dyka upp utanför dörren och idiotförklara oss för allt arbete som lagts ner för att hitta honom” Han flinade igen och såg redan lite gladare ut, men blicken hade inte förändras. Det syntes att detta fortfarande gnagde på honom, om än inte lika mycket som tidigare. Abby såg lite fundersam ut en stund och böjde sig sen framåt och daskade till hans händer.
”Det löser sig! Du vet att ingenting kan gå åt skogen för oss! Vi är helt enkelt för bra för det! Plus så skulle vi alltid finnas där för dig i vilket fall, men lova att du berättar när han dyker upp igen så att jag kan komma och skälla ut honom åt dig! Skrattade hon och reste sig sen upp för att gå tillbaka in på nästa föreläsning.
Både jag och Henry flinade stort åt tanken på Abby (med sin lilla kroppshydda och sitt sockersöta ansikte) mitt i en ursinnig utskällning. Ingen av oss tvekade på att hon skulle kunna skaka om världsbilden helt och hållet för den person som hon var förbannad på. Hon var helt otrolig på det sättet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | r_osa - 11 nov 11 - 23:01- Betyg:  | Jag har lagt mig till med ovanan att lusläsa alla verk i jakt på irritationsmoment eller språkfel.
Detta leder till att jag sällan orkar mig igenom långa noveller av den enkla anledningen att där finns så mycket utrymme för felstavningar och liknande.
Då kan du gissa min förvåning när mitt kritiska (och dessutom kvällströtta öga) lusläser texten på skärmen - språket är - utan tvivel perfekt.
Inte bara så att orden är rättstavade och anpassade till sitt sammanhang. Nej! Du har valt ut de finaste orden som passar väl in i texten.
Orden och meningarna bygger på varandra och de smälter samman på ett så bra sätt att jag undrar om du inte redan fått boken publiciterad.
Kort sagt - du glänser på ett snudd på omänskligt sätt!
Det är som om du väger varje ord och synar varje skarv innan du låter dem medverka i ditt mästerverk...
Efter att ha läst ännu en gång har jag bara ett enda litet tips:
Låt varje nytt stycke ha en tom rad mellan sig. Om det hade varit så att man läste direkt från din bok (som med säkerhet kommer tryckas) så hade styckesindelningarna inte stört mig det minsta. Men att läsa på skärmen är något mer ansträngande för ögonen, vilket gör att man helst vill ha lite mer tomrum för att inte villa bort sig i texten då man rullar nedåt.
Men egentligen är detta en piss i universum.
Det finns författare som inte ens når upp till din nivå...<3 | | jeans - 6 nov 11 - 22:27- Betyg: | | Håller med Emma! Intressant och väldigt bra språk, mejla gärna när nästa del är ute (: | | EmmaGlimne - 6 nov 11 - 19:31- Betyg: | Really good! Jag är riktigt glad över att äntligen hitta någon som skriver så bra som du gör. Din svenska är oklanderlig och jag gillar verkligen ditt sätt att uttrycka dig i skrift. Strunta i det där jag sa om bokserien "Nyckelväktarna", för så som det ser ut nu så efterliknar den inte alls! Förhoppningsvis skriver du mer och dem ska jag följa med glädje!
Jag vet att diktas "textformat" är helt f*cked up, men försök att bunta ihop texten litegrann! Just nu är det väldigt stora styckesindelningar på ställen där det egentligen inte bör vara någon..
Men jättebra! Gillar det verkligen! Just nu följer jag bara en novell här på dikta (som jag tycker är värd att följa), men nu kan du skatta dig lycklig över att bli min nummer två, haha!
Gött mos, bruden! :D |
|
|
|
