Love is all [3] |
Hejhej! Är tillbaka i mitt trygga lilla hem nu, har suttit framför datorn och skrivit en tredje del och jag hoppas att ni gillar den, som vanligt (:
Vill bara passa på att tacka för era kommentarer! Alla är lika roliga att läsa och blir alltid mer motiverad när jag märker att ni nästan är lika exalterade över att läsa som att jag är för att skriva! (:
Kapitel tre – En dödssynd
”Jag hoppas att du ställer lite högre krav på honom i framtiden” sade Ian och log det där sneda, förtrollande leendet igen.
Vanessa blev lite förvirrad och undrade vad han egentligen menade med det där. Han såg hur hennes blick flackade lite osäkert fram och tillbaka och skrattade lågt.
”Ta det lugnt. Jag skojade bara” sade han och drack lite av innehållet i sitt glas.
Vanessa såg lite osäkert på honom men log sedan, fortfarande något förvirrat. Hon var inte helt säker på hur hon skulle hantera den här situationen. Skojade han bara, eller fanns det någon mening bakom alla dessa ord och sneda leenden som gav henne turbulenta känslor? Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon borde säga, så hon drack lite ur sitt glas för att hålla sig upptagen med något. Lite flyktigt lät hon blicken vandra mot hamnen igen, och när Ian såg åt vilket håll hon fäste sin koncentration verkade han tappa greppet om samtalet. Hans blick blev frånvarande och Vanessa sneglade lite nyfiket på honom.
”Tycker ni om havet?” frågade hon, driven av någon undermedveten kraft, men vågade inte riktigt möta hans blick.
Han gav henne en snabb, värderande blick innan nickade långsamt.
”Mer än något annat” sade han men när han såg Vanessas nästan förfärade, men nyfikna, blick skrattade han lågt.
Den hesa tonen fick Vanessa att rysa till lite men hon ignorerade det för att istället koncentrera sig på vad han sade härnäst.
”Det är väl så man säger om saker man aldrig skulle kunna ge upp, eller hur? Jag menar inte att jag älskar havet mer än min familj…” sade han med en ton som inte alls var speciellt övertygande i Vanessas tycke, ”men nästan lika mycket” avslutade han och vände bort blicken igen.
Vanessa lade huvudet lite på sned och betraktade honom diskret innan hon följde hans exempel. De betraktade de ståtliga skeppen som långsamt guppade i det böljande, mörka havet.
”Är det skrämmande?” frågade Vanessa plötsligt.
Hon var inte helt beredd på sin egen fråga, hon hade handlat utan att tänka – något som var väldigt, väldigt ovanligt för att vara henne.
”Havet?” frågade Ian utan att egentligen förvänta sig något svar, förmodligen bidade han bara sin tid. Vanessa bestämde sig för att inte svara i alla fall.
”Ja. Ja det är det nog” svarade han till slut.
”Varför?”
Återigen lyckades hon inte tänka innan hon talade, men hon försökte ignorera det.
”Du ställer många frågor” sade han och gav henne en lång blick som var mycket svår att tolka.
”Jag ber om ursäkt… om ni tycker det är obehagligt…” började hon men Ian viftade avfärdande med handen och skakade på huvudet.
”Nej, absolut inte, och snälla… du behöver inte vara så formell. Snart ska du gifta dig med min bror, då blir vi praktiskt taget familj” sade han och Vanessa lade märke till att det verkade rycka till lite lätt i hans käkmuskler, men inget mer än så.
Vanessa nickade långsamt, men var ändå nyfiken på ett svar. Hon var dock tyst, tänkte inte tvinga honom att svara ifall han inte ville. Plötsligt möttes deras blickar, och hon märkte att det var som att se ner i en djup avgrund där man inte visste vad man kunde möta. Det skapade en hisnande känsla i hennes mage, som om hon föll i en dröm men visste att hon inte skulle vakna när hon väl slog i marken.
”Det är för att det är så oförutsägbart” sade han med en röst som var så intim att det fick Vanessa att rodna.
Trots att hon försökte, kunde hon inte slita blicken från hans ögon. När hon märkte att han kom lite närmre och det var mindre än en meter mellan dem, stod hon mot bättre vetande kvar. Hon hade fått gåshud, men det berodde mer på att hon nu var kall än att hon fann situationen obehaglig. Hennes andetag var djupa och fokuserade, det enda hon kunde tänka på var; andas in, andas ut, andas in, andas ut…
Hans blick borrade sig in i hennes, fick henne att gripa tag om balkongräcket för att inte börja darra och så sänktes hans blick till hennes axlar. Han tycktes tveka i någon sekund innan han gjorde en ansats till att ta av sig den svarta kavajen, som han tagit på sig innan han gått ut, men då skakade Vanessa nästan omärkbart på huvudet. Trots att rörelsen varit ytterst liten lade Ian märke till det, upphörde med det han tänkt göra och studerade henne noggrant.
”Vi borde gå in” sade hon och slog ner blicken.
Han sade inget på ganska länge, men lade en hand under hennes haka och vinklade upp hennes ansikte mot honom. Det var som om hela hennes kropp dunkade i takt med hjärtats slag och hon var förvånad över att Ian inte kände det. Om dörren inte öppnats, om Valentino inte klivit ut på balkongen, och om han inte gett dem ett frågande ögonkast; vem kan då säga vad som hade hänt?
”Vad gör ni?” frågade Valentino med en lite lätt olustig ton, men Vanessa visste att Ian dragit bort handen i samma sekund som handtaget tryckts ner och därför borde Valentino inte sett något.
”Vi pratar bara, käre bror, inte tror jag det är ett brott?” sade Ian lättsamt, som om de inte talat om något annat än vädret.
Hans blick var uttråkad, nästan irriterad, och vänd mot Valentino som verkade välja mellan att bli arg på sin bror och ställa till en scen, eller helt enkelt släppa det. Han valde att släppa det.
”Vanessa, vill du dansa?” frågade han och log mot henne.
Hon skakade på huvudet.
”Nej, men jag går gärna in med dig” sade hon och räddade därför det förvirrade uttryck Valentinos ansikte fått.
Hon gick snabbt mot honom utan att kasta en endaste blick mot Ian, tog ett lätt tag om hans arm och så gick de in i värmen. Den plötsliga temperaturskillnaden fick Vanessas hud att bränna lite lätt, men det gick snabbt över.
”Besvärade han dig?” frågade Valentino och gav Vanessa en oroad blick.
Vanessa var tvungen att tänka efter i någon sekund innan hon tog till orda.
”Nej, inte alls” svarade hon sanningsenligt och gav honom ett lätt försäkrande leende.
”Okej…” började Valentino lite osäkert, men det verkade som om han skulle fortsätta tala så Vanessa sade inget för att avbryta honom.
”Han… min bror, Ian, är lite speciell” sade han och rynkade pannan lite som om han försökte koncentrera sig väldigt mycket för att inte säga något fel.
”Jag tror inte att mina föräldrar märker något, de är så förtrollade av honom” en lätt bitter ton gjorde sig tydlig i slutet av meningen, men han såg på Vanessa med en uppriktigt oroad blick när han fortsatte.
”Jag tror att alla de här resorna har gjort honom…” började han men blev abrupt avbruten av Mr. Salzar som tog tag om hans arm och drog dem båda mot sig.
”Här har vi ju er! De vackra tu. Är ni exalterade?” frågade han muntert.
”Far?” sade Valentino lite osäkert, och gav Vanessa en snabb blick.
”Äsch, det behöver ni inte svara på. Hur som helst! Vi har alldeles nytt kommit överens om ett datum för den stora dagen!” utbrast han lika muntert som tidigare, och Vanessa var glad över att han inte såg på henne allt för länge. Hennes besvärade ansiktsuttryck passade sig verkligen inte för en blivande brud som precis skulle få reda på datumet till hennes bröllop. Mr. Salzar gav Vanessas far en menande blick och log uppmuntrande.
”Nä men, ska jag?” frågade han nästan lite generat, men uppenbart på bra humör.
”Absolut!” brummade Mr. Salzar glatt och Vanessa gav både sin mor och Mrs. Salzar en lite frågande blick, borde det inte vara dem som skulle bete sig som om de fått världens bästa present?
”Den sista juni!” bubblade Thomas och log brett mot Vanessa innan han kramade om henne.
En kram som inte hörde hemma på en bal, men det var ingen som tog någon större notis om det. Mr Salzar kramade om sin yngste son och dunkade honom i ryggen.
Vanessa kunde knappt hålla ögonen öppna. Kvällen hade utan tvekan satt sina spår, och medan de rullade fram i droskan kvävde hon allt för många gäspningar. Helen såg allmänt sur ut. Hon hade för det första inte fått något grepp om Ian, men det var förmodligen inget hon skulle ge upp på än. Eftersom Richard inte kommit till festen hade hon dessutom varit tvungen att umgås med folk som inte gav henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Med armarna i kors och ett ansiktsuttryck som platsade hos en envis femåring blängde hon ut genom fönstret. Anledningen till att hon inte fått sin vanliga dos uppmärksamhet var eftersom Vanessa och Valentino varit mitt i händelsernas centrum. Ian hade inte heller varit intresserad av Helens små gliringar om att han borde bjuda henne till dansgolvet eller åtminstone ge henne en lite lätt suktande blick. Istället hade han bara blickat ut över folksamlingen och med jämna mellanrum kastat några blickar på Vanessa och Valentino.
Vanessa var inte säker på om hon var nöjd med kvällen eller inte. Valentino hade visat sig vara ganska charmig, inte så taktfull och nästan lite malplacerad, men ändå; ganska charmig. Hon tvivlade på att det skulle vara lätt att helt plötsligt bara älska honom, men mot all sin vilja visste hon att hon var tvungen att göra det. För allt i världen ville hon inte sluta som olyckligt gift, det skulle förmodligen förstöra henne. Hon ville inte att en svart slöja skulle styra deras framtid, hon ville ha lycka och det tänkte hon minsann jobba för. Dock var det svårt för henne att föreställa sig att hon snart skulle vara gift. Fast hos en man tills hon dog. Minnen av friheten hon nu hade skulle vara just det; minnen. Fragment av en tid som ung, något hon inte kunde få tillbaka. Plötsligt insåg hon att hon var tvungen att utnyttja sina sista fria dagar till att göra saker hon alltid velat göra, men med en liten generad suck förstod hon inte hur det skulle gå till. Hon hade inte önskat sig mer än vad hon redan hade, i hela hennes artonåriga liv hade hon undertryckt viljan att göra något drastiskt och överlämnat allt det åt sin äldre syster. För första gången hon kunde minnas sneglade hon nästan avundsjukt på den kvinna som satt framför henne, med ett uttryck av största irritation, och kände hur det började vrida sig i hennes mage av olust. Hur hade hon aldrig kunnat inse att hennes systers humörsvängningar, vana att göra stora dramatiska scener av små bagateller, och outtröttliga flirtande var tecken på frihet? I samma stund som hon insåg att hon kanske var lite, lite avundsjuk på sin syster stannade droskan in och de var alla tvungna att kliva ut i kvällens kyla. Trots att det var slutet av april var nätterna fortfarande mycket kalla, dock inte lika mörka som under vintern. Med en kyla runt lungorna och hjärtat, som inte hade något med kvällsvindarna att göra, insåg Vanessa hur mycket livserfarenhet som hon missat under de långa dagar hon sytt och gjort som hon blivit tillsagd. Hennes syster hade däremot haft mycket dumt för sig när hon var yngre och därefter fått mycket skäll, men samtidigt hade det gjort henne till en självsäkrare och friare person.
”Var inte så hård mot dig själv” sade Alicia i en mjuk och vänlig ton, medan hon i långa tag borstade ut Vanessas hår.
Vanessa hade precis lättat sitt hjärta och hällt ut alla sina känslor över Alicia. Allt hade hon sagt, förutom det där med att i hemlighet var avundsjuk på sin syster. Det var knappt att hon erkänt det för sig själv för att vara helt ärlig. En synd, en dödssynd till och med, inte kunde hon tillåta sig ha sådana känslor. Hon hade bara berättat att hon önskat att hon inte varit lika stel som liten, utan lite mer som Helen.
”Jag kan inte låta bli, tänk så mycket jag kunde gjort…” sade Vanessa nästan lite gnälligt, och i spegeln såg hon hur Alicia skakade på huvudet.
”Kunde och kunde, du gjorde vad som förväntades, är det så konstigt? Hur som helst kan du inte ändra på det nu, dessutom vill du väl inte bli en bitter gammal gumma som barn är rädda för att prata med?” sade hon i en retsam ton utan att förvänta sig ett svar.
”Nej, jag tycker att du ska leva i nuet istället. Du har två månader på dig att göra saker som du vill, det är bara att sova på saken och så tar vi tag i det imorgon, okej?” avslutade hon, och lade ner borsten på bordet.
Vanessa reste sig så att nattlinnet vecklades ut i sin fulla längd, och så vände hon sig mot Alicia. Sexton år, ung och med all tid framför henne. Vanessa hade aldrig tänkt på deras ålderskillnad som något avgörande, men nu när hennes framtid var ristad i sten…
”Okej, och tack. Du vet alltid vad du ska säga” sade hon och lade armarna om henne.
”Ställer alltid upp för dig, Ness, det vet du” mumlade hon mot Vanessas hår, och så släppte de varandra.
”Samma här, Al” sade Vanessa lite roat, och blinkade med ena ögat.
”Gå och lägg dig” flinade Alicia, puttade lite på Vanessa i riktning mot sängen och gick sedan mot dörren.
”Sov gott” sade Vanessa över axeln och satte sig ner på sängkanten, men lade sig inte ner.
”Du också” viskade Alicia innan hon stängde dörren efter sig och tyst tassade iväg genom korridoren.
Vanessa satt blickstilla tills hon inte kunde höra Alicias steg längre, och så reste hon sig tyst och gick mot balkongdörrarna. Hon öppnade dem på vid gavel, gick ut i vårnatten som genast gav henne gåshud över hela kroppen och ställde sig bara några centimeter från balkongräcket. Hon kisade ut i mörkret, kunde nätt och jämnt urskilja två gestalter vid huvudgrinden som knappt rörde sig och konstaterade att det bara var vakterna. Långsamt lät hon fingrarna glida över det släta räcket och så suckade hon svagt. Hon andades djupt och rofyllt, försökte komma underfund med kvällens alla händelser och lyssnade det vindens låga vinande. Till sin egen förvåning kunde hon känna Ians fingrar under sin haka och så slog hon upp ögonen. Borde hon inte minnas Valentinos läppar mot hennes kind istället för en sådan trivial händelse som hon upplevt med Ian? Genast vände hon ryggen åt den stjärnklara natten, gick in i värmen och stängde noggrant dörrarna. I några sekunder stod hon bara och stirrade på de runda, guldmelerade handtagen, men så tog hon sig samman och styrde stegen mot sängen. Nästan i samma ögonblick som hennes huvud först vilade på kudden föll hon i en djup, drömlös sömn.
2a maj
”De är här vilken sekund som helst. Miss, ni måste gå ner med dets…” började en av de äldre kammarjungfrurna säga och öppnade Vanessas dörr, men så blinkade hon förvånat till när hon möttes av det tomma sovrummet.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 10 nov 11 - 00:23- Betyg:  | | Du skriver så sjukt bra. Man vill bara läsa mer:) | | Mizz_andersson - 8 nov 11 - 17:38- Betyg: | | Jättebra. Maila nästa del också. | | JessicaKarlsson - 7 nov 11 - 19:56 | | jättebra som vanligt :) mejla! | | Eme_96 - 6 nov 11 - 15:52- Betyg: | | har läst alla delarna nu och jag är fast! Du skriver otroligt bra och det får delarna att kännas extra långa av någon anledning! superbra! mejla gärna när nästa del är ute! :) | | mizzkitty - 6 nov 11 - 14:10- Betyg: | Riktigt bra del :), och riktigt spännande.
Hoppas fortsättningen kommer snart :). | | EmmaGlimne - 6 nov 11 - 13:25- Betyg: | Lika bra som alltid! :D :D
Spännande slut! Vem är det som kommer? :O Keep writing!! |
|
|
|
