Morfin |
Jag måste anmärka att svenska är inte mitt modersmål och jag har lärt mig den sen bara 4 månader.
Hoppas att det är trotts allt inte så dålig.
MORFIN – Dö, för världen.
Isolering har blivit ett beroende. Jag kan inte mer vara med dennä människor som äcklas av mig åtminstone som jag äcklar mig hos dom.
Vad är det för en värld där jag kallar mig själv för meningslos, där jag kallar allt och alla för avskyvärda, där jag ser ingen annan lösning än döda ni alla, och sedan döda mig själv.
I derras ögön är jag ej mer an mental sjuk, än en av de andra psykopater. Jag har varit i ett mentalsjukhus för flera månader. Flera ganger. Inget har ändrat, allt är liksom. Jag vet inte vad jag skulle vilja fraga världen, men där skulle finnas inte heller ett svar. Allt är egalt, för vad skulle jag göra, skifta, förändra i denna värld som fångt mig.
Och då lärde jag att isolera mig själv. Ingen annan möjlighet för att undvika människor, världen, onödiga känslor och de patetiska fittor som vaktar ute. Säkerligen kan jag så inte undvika mig själv, med jag är underbar okej med det. Jag är den enda person som jag kan lita på, som skulle inte ljuga för mig. Visst, det låter patetiskt nu, men vad skulle jag göra men bara... vara med mig själv?
Jag sitter i en pendeltågskupé och beaktar världen genom den dimmig skiva som avskilja mig ifrån dessa fittor och parasiter. Jag är nästan ensam i kupén, nästan än tom än på mig. Ibland vill jag gjärna spy på grund av dessa tänker. Mina fingrar kännar glaset och tårar rinner. Vet inte varför – kanske daför att jag är glad för jag inte måste vara ute; kanske på grund av mina desperationer.
Jag vill inte mer, viskar jag, men vem skulle höra det förutom den berusad puckot som sitter flera säten bort från mig.
Klockan har passerat två i morgon. Puckot och jag, vi är ensam i kupén. Det är tyst – allt som man skulle kunna höra vore ju skramla av pendeltåget. Men jag, jag kan inte längre höra denna irrelevanta ljud. Jag kan höra mig själv när jag andas. Så ljudligt, det smärtar. Men jag vill inte säga något, vill inte skrika eller stona. Vara tyst, vara tyst. Vill inte att puckot titta på mig med sina berusada ögön, smiler mot mig och tänker sig nån som: ”Oh, en tjej som talar med sig själv” eller ”Oh, igen en sådär psykopat. Måste bara titta på hennes arm, måste jag. Vad en patetisk liten hora.”
Men nu, nu gör jag inga ljud och puckot har inget grund för att titta på mig. Han sover. Lyckligtvis.
Ja. Kanske är jag inte mer som en patetisk liten hora med hennes arm skivats, brennfläckar, sår – och om han bara skulle ser min mage och mina ben. Men vad betyder sår i idags värld? Mina fingrar känna den liten flaskan i min väska. Visst, jag kan inte ser den nu, men det är rogivande at bara känna den. Än rogivande än flaskans innehål.
Morfin.
Morfin har ju alltid varit min enda vän. Jag kommer från ett sjukhus där jag stjälade morfin igen. Det är ju bara skit att man kan inte köpa den, alltid måste jag stjäla, och egentlich hatar jag det men... vad skulle jag göra. Idags betyder stjäla än lite än sår. Människor bekymrar sig över bara sig själv; och ej om det psykopatisk liten hora som stjälade morfin igen.
Egentligen är det egal. Egentligen bekymrar jag mig väldigt litet om det faktum, visst, men samtidigt är det jävla synd. Världens nederlaget är ett faktum.
Vad gjörde vi för fel?
Min vän morfin hjälper mig med att övervinna allt, när mörkret faller och jag är igen ensam i nattens kyla är morfin den enda med mig. ...väl. Jag känner mig inte för ett ”psykopat” som måste vara i ett jävla mental sjukhus. Jag ofta känner mig för ett levande vakuum, och för den enda normala på jorden.
Jag är en underbar normal flicka. Inte ful, inte heller snygg – Kanske du har redan sett mig och tänkte ”Ahh. ...en tjej” Men än normal än jag ser ut; än mycket hat finns i mitt hjärta. Jag skulle gärna vilja dö om det skulle förändra något – men visst, mänskligheten är en obotlig misär.
|
| Kommentarer | | Jakktar - 6 nov 11 - 16:58 | Är engelska ditt språk? :D det verkar så :)
Och ja, jag tycker det är bra! :D | | Dufwan - 5 nov 11 - 23:03 | | Det märks att något är galet rent språkligt, men efter några rader så lärde man sig att bortse från det. Du skriver om något som jag brukar tycka är äckligt tråkigt att läsa om, men du gör det på ett sätt som får mig lite intresserad. Ovanligt! Sista stycket är väldigt snyggt också, måste jag erkänna. Keep it up. |
|
|
|
