starkare än allt, del 23 |
Ellens känslodagbok
Torsdag 11 November
Jag trodde att jag hade det svårt. Jag trodde att det var jag som borde få gråta och brista i bitar, få hjälp att limma ihop de små skärvorna av mig igen. Jag hade aldrig tänkt på det som jag tänkt på det de senaste dagarna. Vad har jag att vara ledsen över. Jag kanske är usel, äcklig och värdelös, men jag har åtminstone ett liv. Jag har föräldrar, även om pappa aldrig är hemma så lever han åtminstone. Jag kanske inte har syskon eller en intressant historia men jag finns åtminstone. Det finns faktiskt folk som bryr sig om mig emellanåt. Folk som jag antagligen borde bry mig om. Men det gör jag inte, jag är för upptagen med att gå sönder. Jag orkar inte bry mig om andra även fast de har det värre. Det är det som gör så ont, att jag är så jävla egoistisk.
Elina Fredag 14 november
Drömmandes blickade hon ut genom bilrutan. Snön som yrde runt såg ut som spjut som kastades genom luften. Den vinande blåsten hade väckt henne samma morgon och hade sedan dess inte verkat vilja lugna sig.
Bilden varvade ner innan den gjorde en sväng in på skolans parkering. Den kryssade sig fram genom den halv plogade parkeringen i jakt på en ledig och snöfri parkeringsplats i mörkret. När de väl lyckats hitta en vände3 sig Elinas mamma glatt om och log mot sin dotter.
”Sådär ja. Nu ser vi till att få det här avklarat, inte sant lilla du?”
”Kalla mig inte lilla” muttrade Elina och blängde på sina ben en lång stund innan hon manade sig ut bilden, som om det skulle kunna göra henne längre än 1,63 meter. Det var ingenting man blev modell på, konstaterade Elina bittert för sig själv och drömde igen bildörren bakom sig. Muttrandes pulsade hon fram igenom snön som nådde henne upp till kanten på skinnstövletterna.
Kommer du?” undrade modern när hon vände sig om.
Elina svarade inte, hon sparkade irriterat till snön framför sig som om det var dens fel att hon skulle spendera den kommande halvtimmen tillsammans med sin illaluktande, lätt efterblivna mentor Bengt Hammar. Hon hade tänkt åka hem till Micke för den här kvällen vilket hon uppenbarligen fick lov att ställa in. Allt bara för att hon inte dykt upp på historielektionen i onsdags. Töntigt var ordet.
När Elina och hennes mamma lyckats leta sig fram till salen där det utsatta mötet skulle hållas hade modern inte fått ut så mycket som ett ord mer ur sin dotter som drog ut stolen med ett skrapande ljud och satte sig ner med armbågarnas tungt vilandes mot bordet. Hon satte på sin uttryckslösa mask, hummande och nickade ömsom där det passade när läraren pladdrade på utan att hon egentligen inte ens lyssnade. Tankarna hade hon på annat håll, i framsätet på Chistian Brolins bil framrusandes längs motorvägen, i hans säng eller under de blinkande neonlamporna på klubben där de träffats. Bara tanken på honom fick rummet att bit bör bit blekna bort och försvinna in i ett dunkel där hennes dagdrömmar tog överhand.
Christian var nitton år och jobbade på sin kusins bilmek. Han hade körkort, egen lägenhet i utkanten av Halmstad, brukade träna och festa på fritiden och hade en kropp som en grekisk gud. Han var mogen, men farlig. Allting med honom var så mycket mer spännande än det grå vardagslivet i Kungsbacka. Till och med vilken tandkräm han använde var för Elina tretusen mer intressant än var Stefans mantra egentligen betydde.
”… snart dags för gymnasievalet… behörighet… fullständigt betyg… skolk…” mässade läraren på medan Elina menande nickade i takt med att hennes mor började kasta mer orolig blickar.
”Det står inte på förrän det är dags för nationella proven, Elina. Det är närmare än man kan tro. Vips så är man där, och då är det skarpa skott. Då gäller det. Men det är ju som sagt en liten tid kvar till dess, och det finns ju en hel del vi faktiskt kan se till att…”
Flickan nickade och såg ner på sina naglar. Efter att ha betraktat dem en stund kunde hon konstatera att nagelbanden började se en aning fnasiga ut. Händerna var inte lika mjuka och lena som de brukade vara. Hon förbannade tyst den kalla, torra luften som vintern innebar och vad den gjorde med hennes händer. Håret och naglarna växte inte heller lika snabbt. Det hade hon snappat upp på en biologilektion, så helt tappad kunde de ju inte kalla henne.
En halvtimme senare satt hon i bilen på väg hem och önskade att det var ett annat lädersäte, att doftgranen som hängde på backspegeln skulle vara en metallkedja och att bilden skulle fyllas av en djup doft av cederträ och mysk istället för tantparfym. Motvilligt vände sig Elina om och drog upp kragen en bit över ansiktet så hon slapp andas in doften, så om hon bara blundade kunde hon låtsas att hon for fram längs vägen med en nittonårig grekisk gud istället för sin mamma på väg hem ifrån ett möte med Tråk-Stefan på tråkskolan. Det räckte med att man kom ut och andades lite frisk luft och att dra iväg ett sms till Fanny så kände hon sig som en människa igen.
Elina: Äntligen fri. Trodde jag skulle somna där borta…
Fanny: Så du överlevde? :)
Elina: Typ mot alla odds…
Fanny: Hahah! Jag känner med dig, baby :*
Elina: Tur att någon gör det…
Fanny: Du verkar lite nere. Ska jag ringa? :)
Elina: Sure, men inte nu. Sitter i bilden med morsan, hör av mig när jag är hemma
Fanny: Ok!
Så fort Elina kom in i huset sparkade ho av sig stövlarna och gick raka vägen till sitt rum och drämde igen dörren utan att lyssna på vad hennes mamma var i färd med att säga. Hon ville inte ta in mer tjat om krav och förväntningar från vuxenvärlden. Hon ville inte spela det där töntiga spelet som låtsasvärlden skolan innebar. Hon ville komma åt det riktiga livet. Hon ville börja jobba för att tjäna pengar så hon kunde flytta ihop med Chrisse, och sen ut och resa, se världen. Hon ville inte sitta fast i systemet och kämpa dag ut och dag in och ändå sluta med a-kassa som största inkomsten.
Hon skämdes inte för att hon inte hade MVG på något matteprov eller fullständig närvaro. Hon ville hellre leva livet på riktigt än att slösa bort det i en låtsasvärld.
Irriterat slängde hon sig i sängen och drog upp sin iPhone och knappade in Fannys nummer. Det tog bara två signaler innan man kunde höra Fannys glättiga stämma tjuta i andra änden.
”Men Ellan hur är det?”
”Asså jag blir ju galen, Stefan kan ju gå och hänga sig. Han satt och pladdrade på om allt möjligt. Nationella provet, högskolan. Som att jag ens vill gå gymnasiet liksom…” muttrade Elina, fortfarande med agget brinnandes ner i maggropen.
”Men baby chilla, glöm honom, okey?”
”Sure.”
”Men du, vi behöver inte honom som skriker på oss hela tiden. Vi drar härifrån, bara vi i Gänget. Vi glömmer bort honom, okey?”
”Alla?”
”Inte vet jag” suckade Fanny. ”Sanna är alltid på, men helan och halvan kan jag inte tala för.”
”Vad hade du tänkt dig?”
Fanny förklarade sin idé om att de skulle dra till halmstad över helgen. Gå på klubbar, hänga ute med folket. Om Jade skulle med kanske det skulle bli lite problem eftersom hon inte hade någon falsk legitimation, men de kunde alltid snoka upp en hemmafest. Om de inte hittade nå bra ställe att sova på var de ju alltid välkomna hem till gänget de träffat sist.
Först var Elina lite tveksam, men bara av tanken på Halmstad fick hjärtat att hamra vilt. Hon skulle kunna sova hos Chrisse, ligga och smeka hans muskulösa armar medan han sov, smyga upp innan han vaknade och medvetet lämna kvar sin finaste, noga utvalda trosor på hans golv.
”Så vad säger du” viskade Fanny efter ett tag, med en hes flåsning i telefonen. ”Skulle inte det vara grymt. Bara vi liksom.”
”Visst” svarade Elina sin kompis och fingrade på luren. Fjärilarna i magen hade börjat fladdrat till. Men innan hon drogs med för långt var hon tvungen att tänka på väsentligheterna.
”Drickan då?”
”Drickan?”
”Ja, eller vill du att vi kör utan, eller snyltar? Om vi inte kommer in på klubben alltså.”
Elina rullade runt på mage och drog en hand genom håret för att lugna ner sig. Det sista hon ville var att hon skulle få ansvaret att fixa drickan. Speciellt med tanke på att det betydde att hon var tvungen att fråga Chrisse vilket skulle få henne att verka som ett litet barn, vilket var det absolut sista hon ville. Första gången de träffats hade han sagt, trots hennes begränsade längd, att han trott att hon var hela tre år äldre, något hon inte ville ändra på.
”Men Älle?”
”Va?”
”Ja, hon kan ju alltid fixa.”
Elina suckade. ”Men du kan ju inte alltid ta för givet att Ellen alltid kommer kunna göra det. Tänk om hon inte ens ska med då? Vi får inte bli beroende av att hon hela tiden kirrar alket. Om vi inte frågar någon vi känner kan vi ju alltid fixa ändå. Ringa ett nummer du vet, det finns ju kontakter.”
Fanny lyssnade medan Elina berättade vidare och kom med alternativa idéer. Hon brydde sig inte speciellt mycket vad det drack eller hur de fick tag i det. Det enda som spelade roll var att hon kom hem till Chrisse. Allt annat var bara detaljer. Bagateller.
”Men vi snackar med Ellen imorgon och hör vad hon säger. Om hon hänkar. Sen frågar vi om spriten, okeeey?” sa Fanny och drog ut på sista ordet som för att verkligen vara säker på att kompisen förstått.
”Visst. Men Fanny om du får för dig att snacka med henne ensam… eller nej förresten gör inte det. Hon är så jäkla svår. Vi snackar med Sanna först och hör vad hon har att säga, hon vet alltid vad man ska göra.”
”Då hörs vi då, puss.”
Elina sa hejdå hon med innan hon klickade bort samtalet och såg ut genom fönstret på snön som fortfarande yrde runt.
”Ja du Elina, det är kanske är dags att fixa till en hel del saker nu. Men Stefan kan ju bara glömma att det är matten jag snackar om.”
Måndag 15
Drömdagbok
Det var ett tag sen jag drömde nu. Det är inte direkt så man kan kalla det för en dagbok. Jag tror jag drömmer nästan varje natt, men jag kommer inte ihåg det. Det brukar väl vara helt vanligt drömmar, de som inte gör något intryck. Och sen finns det ju andra drömmar, som drömmarna om Julia-flickan, Caroline.
Inatt kom jag ihåg min dröm och den handlade om Caroline. Antagligen eftersom jag tänkte på henne nästan hela kvällen igår. Den här gången var hon inte en liten flicka längre. Hon var äldre än mig, en sisådär trettio år kanske. Hon hade det långa, röda virvlande håret uppsatt i en knut på huvudet och satt djupt insjunken i en bok.
Jag gick emot henne, och utan att ens vända sig om och se på mig hälsade hon. Hon bad mig sitta ner och gjorde en gest mot en stol som stod mitt emot hennes, mitt ute på blomsterängen.
Jag gjorde som hon sa, satte mig ner och hon stirrade på mig med intensiv blick.
Hon sa något mycket konstigt, något jag inte är riktigt säker på om jag förstod.
Den som söker skall finna. Men för att finna måste man veta vad det är man söker. Du vet inte vad det är du söker än så du har ingenting att finna. Du har tappat styrfart och är på väg ur kurs. Men låt inte en liten våg sänka ditt skepp. Den som söker skall finna, du vet bara inte om det än.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag faktiskt att det är lite småläskigt. Speciellt när jag är där, jag vet att jag drömmer. Jag har börjat känna igen världen där borta. Men just när man är där känns det så verkligt. Jag vet att det bara är en dröm, och jag har läst på om olika drömmar och om de kan ha olika betydelser. Men jag förstår inte någonting av vad det ska föreställa. Jag blir mer förvirrad.
Jag lade ifrån sig pennan och lade huvudet mot skrivbordsskivan. Det hårda träet kändes kall mot kinden, en lätt stickande kyla som spred sig upp i nacken och ned längs med ryggraden. Jag försökte bara koncentrera mig på kylan och inte på orden jag just klottrat ner. Jag tyckte faktiskt att Caroline var uppriktigt obehaglig i mina drömmar, men det som egentligen var än mer obehagligt var att jag drömde om henne. Jag hade drömt om henne innan jag ens träffat henne, eller det var i alla fall vad jag trodde. Egentligen drömde jag väl kanske om Julia, men Caroline var så kusligt lik henne. Jag hade bara vetat att det var hon.
Egentligen vill jag kunna tro att saker och ting händer av en anledning, och om det inte är meningen att det ska hända, händer det inte. Att tänka så besparar en så mycket lindande. Jag började tänka det redan som liten, när minnesbilderna från mina barndomsår rusade förbi på näthinnorna. Allt som hade hänt hade hänt av en anledning, annars skulle det inte ha varit såhär nu. Så att jag träffade Caroline måste ha varit meningen. Det kan inte ha varit en slump att jag drömmer om en vilt främmande människa flera nätter i rad, som jag senare stöter på på bussen. Det kunde inte vara en tillfällighet.
Men om allting var menat att hända, om allting var tänkt att bli som det blev så betydde det ju att det som hände igår inte var onödig smärta. Allting ont för något gott med sig, mässade jag tyst för mig själv. Det var så mycket lättare att leva om man tänkte så, för det tog död på all min ångest om det förflutna och gav hopp om framtiden. Hade jag inte haft den här inställningen kanske jag fortfarande tyckt att jag var ett monster, en mördare. Men nu vet jag att jag inte gjorde fel, för det jag gjorde var menat skulle hända.
Kim
Onsdag 17 november
Han vände på bladen, bläddra fram och tillbaka utan att finna svar. Han skummade igenom hela kapitlet utan att egentligen komma fram till någonting. Orden sjönk inte in, de passerade lika snabbt som de kom in.
”Vad letar du efter?” spann Bella och kröp om och omfamnade Kims rygg. Hon kunde inte låta bli att smeka honom över axlarna och jo, visst hade träningen väl fått resultat. De kändes bredare och konturerna av musklerna kunde kännas ända ner till ländryggen.
”Inget2 mumlade han irriterat till svar och fortsatte sin jakt längs sidorna.
Kim och Bella är. Bella märker att Kim är upprörd över något. Saknar Ellen, men vill inte säga. Bella berätta om att Natalie börjar bli konstig. Frysa ut?
Bella betraktade den tunga blå historiaboken och utan att tveka drog hon den ur hans händer och slängde iväg den med en liten duns på mattan. Hon flinade brett och kröp in under hans arm och in i famnen på honom. Men Kim krånglade sig ur höll fast hennes armar och flyttade bort. När hon gjorde ett nytt försök, men nu bara att luta sig mot honom ställde han sig upp.
”Men vad håller du på med egentligen?”
”Jag? Vad jag håller på med?” utbrast Bella häpet och ställde sig upp hon med, med händerna i ett stadigt grepp över höfterna. ”Det är ju inte jag som är bitter, eller?”
Kim böjde sig ner för att ta upp boken och halvvägs upp hejdade han sig.
”Faktiskt så är du lite det. Omogen om inte annat. Jag har faktiskt en historiauppgift jag måste göra, och jag skulle råda dig att göra detsamma. Någonstan måste vi ändå ta ansvar. Man kommer inte långt på att ligga sig genom livet. Det är i alla fall itne min framtid, men jag kan ju inte tala för dig.”
”Ursäkta” utbrast hon till svars, nu än högre. ”Om jag inte minns fel så har väl du aldrig brytt dig speciellt mycket om skolan, inte sant? Så varför är det så jävla viktigt nu helt plötsligt, viktigare än mig?”
Kim ryckte lamt på axlarna och satte sig återigen på sängen med boken i knäet. Han slog upp boken igen och lät ena pekfingret leta mellan raderna. Utan att släppa blicken från boken muttrade han:
”Jag är snart klar, kan du inte bara visa lite tålamod? Kan du inte ge mig lite utrymme som i ett vanligt förhållande.”
Bella skakade bedrövat på huvudet.
”Vad är det du menar, Kim? Vill du inte ha mig eller vafan är det du försöker säga.”
Han svarade inte, utan klottrade snabbt ner något i sitt kollegieblock och bläddrade vidare i boken. Bekymmerslöst läste Kim vidare medan Isabella blev allt merirriterad. Knogarnas spändes så hårt att de nästan vitnade och hon kunde känna hur det sved innanför ögonlocken av frustration. Det värsta hon visste var när folk ignorerade henne, inte tog henne på allvar.
Käkarna spändes då tandraderna pressades så hårt emot varandra att tårarna nästan trängdes fram genom de sammanpressade ögonlocken.
Inte förrän nu såg Kim upp på sin flickvän med huvud på sned.
”Så nu är jag klar. Vad ville du?”
”Vad… vad jag ville?” frustade Bella och spatserade bort till andra änden av rummet, sparkade till Kims garderobsdörren som motvilligt svängde tillbaka, marscherade tillbaka och sedan bort för att gång på gång sparka till dörren.
”Men Bella, vad är det?”
Isabella upphörde sparkandet just som hon skulle göra ett utfall. Hon snodde runt och betraktade honom.
”Du lyssnar inte på vad jag säger. Du ser inte vad jag gör. Du bryr dig inte ens om att jag är här. Du skulle inte ens märka om jag gick!”
”Jo” flinade Kim, ”Då kanske man äntligen skulle få lite ro.”
Bella ryckte åt sig närmsta kudde och drämde den i huvudet på killen framför sig innan hon slängde sig ner bredvid honom och begravde ansiktet i täcket. Hon pressade allt hårdare för att tårarna inte skulle pressa sig igenom ögonlocken och rulla nerför kinderna, blöta ner sängkläderna som sedan skulle bli kallt klibbiga.
Fan va jag hatar mens, tänkte hon och drog täcket över huvudet. Jag blir alltid så jävla överkänslig då. Det räcker med att det är fel program på tv för att ögonen ska börja läcka.
”Men gumman” viskade Kim och krånglade sig in under täcket, ”Jag skojar ju bara, det förstår du väl?”
”Jo men…” Rösten skar sig och Bella fick lov att ta ny sats ”men du bryr dig ju inte!”
Kim suckade. ”Jag bryr mig. Klart jag gör, det vet du ju. Det är bara… så mycket annat just nu. Det är bara så överväldigande.”
”Men vad tror du det är för mig då. Jag skulle lika gärna kunna gå härifrån på en gång. Jag har det ju inte speciellt kul när du sitter med näsan i böckerna om du tror det.”
Kim föll tungan i schack och tvingade bort de onda tankarna. Han ville inte göra henne mer arg än hon redan var. Men det var ju faktiskt hennes idé att hon skulle komma dit. Han hade aldrig bett henne, han hade ju sagt att han var tvungen att plugga så hon kunde väl inte förvänta sig något annat. Men hon hade väl inte trott honom såklart. Aldrig hade han väl brytt sig om läxor tidigare.
Han sa ingenting kröp upp mot väggen och lade hennes huvud i hand knä och började försiktigt smeka hennes hår. Fingrarna strök varsamt längs stråna från hårbottnen längs axeln. Att bli ompysslad när det kom till håret var egentligen det enda han Bella och Ellen tyckte lika om. Mer hade de inge gemensamt, än att de var tjejer.
Kim kunde inte låta bli att tänka tillbaka på gångerna då han setat i Ellen rum och det varit hennes hår han hållt i sina händer. Eller de gånger då han skjutsat henne på moppen till en närliggande sjö där de hånglat på bryggan i solnedgången. Sån där magi som bara finns när man är ung, med en viss person. En enda kärlek, och han kastade bort det.
”Vad tänker du på?”
Bella hade slagit upp ögonen och hade under tystande betraktade honom i otaliga sekunder utan att han märkt det. Hon ryckte genast till då han hörde hennes röst och kinderna blossade, som om hon just kommit på honom med fingrarna i kakburken. Som om hon kunde läsa tankar.
”Jag… äh… inget.”
”Men skärp dig, säg nu.”
”nej jag bara” viskade Kim, famlandes efter något att säga. ”Att det var länge sen du var med Nathalie. Du hänger mest med Terese nuförtiden, eller?”
Bella suckade och himlade med ögonen. Utdraget och dramatiskt berättade hon om hur konstigt Nathalie hade börjat betett sig. Hur hon först hade verkat frånvarande och gradvis med börjat bli mer åthållsam, hur hon ibland drog sig undan.
”Asså jag tänkte först ifall det hänt något. Men asså då skulle hon väl sagt något tänkte jag. Hon verkar inte så jätteförtjust i att prata. Asså jag vet inte, hela hon är så konstig. Hon säger så konstiga saker ibland också.
Kim höjde undrande på ögonbrynet.
”Konstiga saker?”
”Ja men hon liksom… verkar anklagande. Hon kan komma med en massa lösa kommentarer som jag tror kan vara någon sort pik liksom. Jag vet inte riktigt vad det är hon vill ha sagt, för hon säger aldrig någonting rätt ut liksom. Det har hon ju aldrig gjort.”
Kim frågade sin flickvän om hon inte skulle låta henne vara ett tag, se ifall det blev bättre och om inte borde hon kanske ta ett snack med henne, reda ut vad som hände. Fast han var ju inte säker, lade han till. Tjejsnack och sånt skit hade ju aldrig varit hand grej.
Bella ryckte menlöst på axlarna.
”Jag vet inte. Jag funderar på om det inte är bäst att bara låta henne var för gott. Dumpa henne liksom. Visserligen har vi varit kompisar ett tag, men man kommer ju ändå till en punkt där man kanske växer ifrån varandra. Då är det ju bäst att bara splitta.”
”Kanske det” mumlade Kim tillbaka och såg upp i taket, undrandes om hon just själv hört vad hon sagt och om hon hade haft någon djupare mening i det. Antingen försökte hon få honom att känna sig skyldig för att tänka på Ellen, eller så var det bara timingen. Samt det faktum att han faktiskt saknade henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 2 nov 11 - 15:31- Betyg:  | | Sjukt bra del :), fortsätt så :D | | Sabbe_sabbe - 2 nov 11 - 13:05- Betyg: | | gilla!:) mejla nästa!:) |
|
|
|
