På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Svåra känslor i ett simpelt kopieringsrum [3/3]

M/M

Hans läppar var otroligt varma och smakade så gott att jag gång på gång önskade att kyssen aldrig skulle ta slut. I det ögonblicket kände jag mig som en sol – varm, glödande och skinande av lycka. Samtidigt flög tusentals tankar genom huvudet på mig; gör han det här för att han tycker om det? Eller bara för att han är full? Kanske lite av båda? Tänk om han trots allt känner likadant som jag...?
När han drog sig ifrån mig kände jag omedelbart besvikelsen skölja över mig. Det kunde inte vara slut redan, eller? Jag tillät inte det. En enda kyss räckte inte för att stilla mitt begär efter honom, som nu växte sig starkare än någonsin förut. Jag måste ha mer. Jag tryckte mina läppar mot hans igen innan han hann reagera och igen och igen. Till min glädje besvarade han alla mina kyssar och jag vågade mig på att lägga armen om hans midja och dra honom lite närmare.
- Freddan, stönade han mellan två kyssar, du smakar ju gott.
Jag drog handen genom hans hår, njöt i fulla drag av dess mjuka konsistens och av hans tunga som lekfullt brottades med min. När jag drog mig ifrån honom märkte jag att han andades tungt och tittade på mig med glansig, längtansfull blick. Det tog bara någon sekund för mig att också gå igång när jag såg honom och jag nästan slängde mig över honom igen. Kyssar avlöste varandra med ett fasligt tempo och lika okontrollerade båda två av stundens värme slet vi av varandra klädesplaggen, ett efter ett. Hans skjorta, min skjorta, hans byxor, mina byxor. Slutligen stod vi där i bara kalsonger, såg på varandra. Att vem som helst på jobbet kunde komma dit och upptäcka oss var ingenting jag funderade på då. Det enda som fanns var Adam. Hans blickar, hans av alkoholen lite vinglande kropp och hans hår som inte alls var lika vårdat nu som det varit tidigare. Tveksamt tog jag ett steg mot honom för att se om han var lika intresserad än. Han svarade med att göra likadant.
Långsamt lirkade jag handen innanför hans kalsonger, smekte honom varsamt. Jag var hela tiden beredd på att han skulle skjuta mig ifrån sig, börja skrika eller liknande, men han slöt ögonen och tog tag om min nacke samtidigt som han stönande kysste mig. Hans andhämtning ökade igen. Vi tryckte oss mot varandra, suckande och stönande av välbehag båda två och innan jag hann fatta vad som hände var han inne i mig. Jag har aldrig upplevt en skönare smärta i hela mitt liv. Jag har ingen aning om hur länge han gled in i och ut ur mig, men det spelar ingen roll. Hur lång tid det än var så var det alldeles för kort för mig. Jag ville stanna tiden i den stunden. Synd att det inte gick.

Nu möter Adam äntligen min blick och jag tvingar mig själv att snabbt sudda ut det fåniga leendet. Han vänder bort ansiktet igen och tittar istället på kopieringsmaskinen. Nervositeten far som en blixt genom mig; jag får kämpa för att hålla händerna stilla och drar ett djupt andetag för att försöka lugna ner mig. Jag klarar inte av den här tystnaden.
- Eh... så... hur kom du hem igår då? frågar jag bara för att ha något att säga.
- Tog nog en taxi... tror jag. Du då?
Han låter oerhört spänd. Han verkar inte alls vilja vara här, i det här rummet, med mig. Det är en helt annan atmosfär än det var för mindre än ett dygn sedan. Jag vill inte väcka några misstankar om mina känslor, så trots att det tar emot säger jag bara:
- Okej. Jag också.
Tyvärr tog vi inte samma, tänker jag men håller tyst. Vad skulle ha hänt om vi hade gjort det? Hade du vaknat hemma hos mig då, Adam? Eller jag hemma hos dig? Hade det varit annorlunda då?
Som om han kunde läsa mina tankar säger han nervöst:
- Vi... tog inte samma taxi, va?
Jag pressar fram ett leende, ett leende som jag känner blir oerhört falskt och skakar på huvudet. Han ser lättad ut. Jag kan inte hjälpa att det hugger till i bröstet på mig – trots att jag vet hur han känner blir jag sårad av att se hans min.
- Tur det! säger han.
Jag svarar inte. Jag har ont i magen. Helst av allt vill jag springa till toaletten och kräkas så att jag kan få ur mig besvikelsen, nervositeten och de galopperande hästarna i magen, men jag kan inte röra mig. Jag står som fastnaglad i golvet, hypnotiserad av hans lysande blåa ögon och ännu alltför hoppfull för att kunna lämna rummet.
- Hur går jobbet då, Freddan?
- Bra, svarar jag ganska lågt. Det flyter på.
Han nickar samtidigt som han tittar bort. Efter några sekunder harklar han sig försiktigt.
- Vi... kanske inte borde prata om det. Inför alla andra, menar jag.
- Nej, säger jag så instämmande jag kan.
Snart går han, tänker jag. Snart går han och då kanske han inte ens vill vara vän med mig längre. Skit också. Fan! Varför behärskade jag mig inte? Jag visste ju att han inte ville egentligen...
Jag känner mig som om jag är på vippen att börja gråta. Adam ler blekt mot mig.
- Vi... kanske borde... hrm, hålla oss ifrån varandra lite. Så att vi får smälta det här ett tag. Eller vad säger du?
Nej! vill jag skrika. Aldrig i livet. Hur ska jag klara en arbetsdag utan dig? Och hur blir det om vi ska jobba med något tillsammans? Jag kommer att bli galen!
Men jag får inte fram något. Inget protesterande, inget instämmande. Jag är tyst. Det finns inget bra sätt att besvara hans fråga. Det enda vettiga jag kommer på att göra är att sjunka genom golvet som mitt hjärta precis har gjort, men hur det ska gå till har jag ingen aning om.
- Vi ses, Freddan. Ta hand om dig.
Han tycks ha bestämt sig för att ta kopieringsrummet på andra våningen istället. Mina papper är färdigkopierade för länge sedan, men jag ser dem inte. Jag tittar på Adam, försöker få honom att förstå med blicken samtidigt som jag gör allt som står i min makt för att inte visa hur jag känner. Hela kroppen skriker åt mig att jag borde gå fram till honom, men jag kan inte röra mig. Jag kan inte ens lyfta handen. Han möter min blick en sista gång, kliar sig lite i det mörkbruna håret och vänder sig sedan om. Tar ett steg ifrån mig. Två. Tre. Fyra steg och han är ute ur rummet. Han försvinner snabbt bakom hörnet och jag lyssnar på hans steg som tycks eka i korridoren där ute.
Plötsligt slutar de. Han är borta. Hans blåa ögon, hans mjuka bruna hår, hans svarta kostym och röda slips är borta. Jag är ensam. Jag kommer alltid att vara ensam.
Inte förrän jag hör steg där utanför igen känner jag att det rinner tårar nedför kinderna. De är inte många, men de bränner som eld mot min hud och jag kan fortfarande inte röra mig tillräckligt för att torka bort dem. Vad spelar det för roll om någon ser mig?
Personen stannar precis i dörröppningen. Jag höjer min suddiga blick någon millimeter och blinkar. När jag kan se klart igen hoppar mitt hjärta högt på samma gång som en smärta skjuter genom magen på mig. Adam. Vad vill han nu då? Han tyckte ju inte att vi skulle träffas mer...
- Fredrik, börjar han men ser sedan helt vilsen ut.
Jag vet inte vad jag ska svara, så jag står lika tyst som förut. Han är också tyst i några sekunder, sekunder som känns som en evighet vardera. Till slut suckar han.
- Äh, vad fan, säger han innan han börjar gå mot mig.
Och innan jag hinner förstå vad som händer trycker han mig mot väggen och kysser mig med sina varma läppar. Lika plötsligt som igår kväll, men också lika gott. Jag besvarar kyssen och när han märker det ger han mig två till. Sedan drar han sig undan någon centimeter och stirrar allvarligt in i mina ögon några sekunder. Och så ler han.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Chenso - 26 mar 12 - 22:57

Åh, vilken tur att slutet blev så. Jag var livrädd att det skulle vara sorgligt. Det var väldigt fint, hela novellen var fin. Gillar ditt sätt att skriva, du är talangfull. Nu ska jag bära mitt fånleende ett tag till. Hejsvejs.

Liroficado - 4 nov 11 - 23:04- Betyg: