Namnlös |
Hon skrek och reste sig så häftigt att stolen bakom henne föll. Smärtan spreds pulsivt, som vattenringar kring centrumpunkten. Periferin färgades röd och alla ansikten, alla förskräckta ansikten, blev oskarpa. Konturerna suddades ut, färgerna flöt in i varandra, ljuden var tjocka och fördröjda, jag kunde inte placera rösterna och var det så här det kändes. Var det så här det kändes att dö.
-
Jag stirrade ner i koppen. Små ringar bröt fram på ytan, blev större, försvann. Vad var det som hände. Min hand skakade. Jag blinkade hårt, ställde ner koppen på bordet. Hennes väska hängde på stolsryggen och jackan hade glidit ner, ärmen låg på marken och det var så fel alltihop. Hennes läppar som förevigats med läppstift på hennes kaffekopp var fel. Smulorna var fel. Mina kalla händer var fel - de ville inte sluta skaka. "Jag har ju sagt förlåt! Hur många gånger som helst nu. Du måste förlåta mig." Jag provade att knyta dem, ja, händerna alltså, för att få stopp på skakandet. Knogarna vitnade, jag tittade mig omkring - ingen tittade åt mitt håll - och måttade ett slag i luften. "Du kan ju inte vara arg på mig föralltid. Jag älskar ju... Titta på mig. Jag älskar ju dig." Ett till slag, spände, musklerna spelade i armen. En söt tjej i blond lugg tittade på mig, förbryllat leende. Jag log tillbaka, förläget, gömde händerna. Jag ska aldrig mer. Jag kan inte förlåta. Jag kan inte. Hon fortsatte att titta på mig, sökte ögonkontakt men gav upp och fäste återigen uppmärksamheten på sin vännina. Jag såg henne ur ögonvrån. Hennes smala handleder, jag ville gripa tag i dem. Trycka ner hennes ansikte i min orörda mat. Vad var det som hände. Var det så här det kändes.
Hon kom tillbaka, satte sig med en suck utan att bry sig om jackan som hon nu hade puttat ner så den låg på marken. Ta upp den, snälla du, ta upp den förbannade jackan. Hon tog en klunk av kaffet och rynkade på näsan. "Kallt." Jag log halvhjärtat utan att svara och hon flackade med blicken. Titta på mig. Titta på mig en sista gång. Hennes ögon var rödsprängda vad hade hon gjort. Jag drack upp mitt ljumma kaffe för att ha något att göra, mina rastlösa händer, sumpen var sträv mot läpparna och den bittra smaken fastnade under tungan och vid kinderna. Hennes händer var också rastlösa. Hon fingrade på en ihopknölad servett och började sedan att riva den i småbitar. Stora snöflingor på hennes tallrik, maten jag hade betalat för. Stekkniven. Jag kände dess hårda tyngd i min hand när jag skrapade naglarna med den och nu tittade hon äntligen på mig och hon tänkte nog att så skulle man inte göra på en restaurang. Jag mötte hennes blick. "Nå?" sa hon. "Nå vad?" Skärpan i min röst måste ha skrämt henne, hon såg så ömklig ut. Någon måste trösta henne, varför tröstar ingen henne. "Jag frågade om allt var bra." Jag nickade, sköt bak stolen och reste mig upp. Hennes ögon spärrades upp och jag älskar dig och det lilla ansiktet förvreds när jag lyfte stekkniven och tog mitt liv.
|
|
|
|
