Helvetesritten |
Jag anade att något skulle gå snett. Men jag förträngde mina tankar och tog bussen till min sköthäst Lego. När jag kom dit var det snorhalt på gården. Legos ägarinna Veronica var redan ute och vi band upp Lego i gången. Jag skulle rida och Veronica skulle tömköra sin tvååriga shettis hingst Nino.
Både Lego och Nino uppförde sig exemplariskt. Även när jag skulle sitta upp var han relativt lugn. Vi kom iväg på byvägen och hästarna halkade runt på den hala grusvägen. Men eftersom dom nästan aldrig hade skor så var dom ju vana. Det första började med att vi red förbi några små stugor som Lego uppfattade som stora farliga monster. Han stannade upp och började kasta med huvudet. Jag skänklade honom och efter en rejäl brottningsmatch mot en envis och trotsig femårig valack slutade det med att han gick förbi. Mina ben var vid det här laget döda, men dom var i topptrim i jämfört med vad som skulle komma.
Lego som hade börjat få upp ångan tuffade på och Nino och Veronica hamnade efter. Jag stannade Lego och dom kom ikapp. Snart kom vi fram till en hage med tre ston och Lego som var relativt nykastrerad böjde på nacken och trampade under sig. Veronica jublade och jag hade fullt upp med att hålla honom i styr. Till min förvåning såg jag att Nino inte hade tagit någon notis av stona.
Nu gick Lego på högvarv, trodde jag. Väl inne i skogen blev han lite lugnare och jag kunde slappna av. Veronica sa att jag kunde trava en bit och vi travade iväg. Lego ville in på en mindre stig men jag vill framåt. Och så började en ny match. Men vi blev avbrutna av en travhäst kom travande. Lego stannade upp och jag hälsade artigt på den kvinnliga kusken. Eftersom att Lego egentligen var travare så hade han glömt stigen han ville in på och gjorde sitt yttersta för att visa att han mer än gärna ville följa efter hästen. Då vände jag och gick tillbaka till Veronica. Jag berättade vad som hade hänt och hon berättade att Nino hade sparkat bakut mä hästen hade kommit. Vi fortsatte och jag var glad över att ha vunnit över Lego ytterliggare en gång.
Efter cirka en kvart kom vi till ett litet vägskäl. Det var vid det vägskälet som jag skulle få uppleva mitt livs fösta lilla helvete. Veronica sa att jag och Lego kunde trava åt höger och hon och Nino skulle gå åt vänster. Hon berättade att jag skulle komma till en återvändsgränd och sen vända tillbaka. Jag och Lego kom iväg, vi höll till höger ifall travaren skulle komma tillbaka. Lego gjorde några krumsprång men jag höll mig kvar. Vi kom snart till återvändsgränden och vi vände. Det var då allt började, Lego travade och snart längde han på steget och jag kände att jag började tappa kontrollen. Jag försökte sakta ner honom men Lego bara ruskade på huvudet och till min förvåning trodde jag att han hade börjat galoppera. Men jag insåg efter en halv sekund att vi stod still och jag tittade ner. Då insåg jag att Lego lekte rodeo häst! Det var tack vare den konstiga sadeln som jag satt kvar. Sen bar det av igen, jag tog tag i Lego och han började motvilligt lugna sig i traven. Jag slappnade av något och trodde att det var över. Men icke! Lego skulle in på en liten väg och jag svängde runt honom, han vände tillbaka och jag vände honom igen och skänklade för allt jag var värd. Lyssnade han? Icke! Vi snurrade runt en stund och då började han stegra lite lätt. Jag som vanligtvis var lugn och tålmodig kände hur paniken började krypa. Jag bad Lego att lugna sig men jag kände att det inte var någon idé. Tillslut gjorde jag det jag hade lovat mig själv att aldrig göra. Jag ryckte till i en tygel och sedan i den andra. Lego ryckte förvirrat upp huvudet och jag såg min chans. Jag tryckte till med skänkeln och Lego började lyckligtvis lyda. Vi trippade fram över vägen och det som absolut inte fick hända hände! Travaren som vi hade mött tidigare kom emot oss! Kusken hade inte sett oss och travade på, men hästen fick syn på Lego och steppade in mot en stig. Lego tog bettet och travade mot dom. Jag försökte få honom ut på vägen igen men alla mina muskler var totalt utpumpade. Travaren gick fram och Lego gick efter. Kusken vände hästen som olyckligtvis visade sig vara ett sto och jag höll in Lego. Hon gav mig en förstående blick och jag log tacksamt tillbaka. När dom var borta insåg Lego att vi hade kommit en bit in på en ny stig. Jag sa åt honom att inte ens tänka tanken på att gå in där. Och jag vände honom innan han hade hunnit ta upp kampen. Då kände jag att jag han darrade i hela kroppen gnäggade gällt. Jag pratade lugnande med honom och han slappnade av en aning. Snart blev jag osäker på om vi inte borde ha kommit ikapp Veronica och Nino så jag sökte med blicken efter en stor stig som dom hade kunnat tagit. Jag red in en bit på en lite mindre väg, men som tur var hann jag se små hovtramp som fortsatte på vägen vi hade ridit på och jag hoppades på att det spåren kom från Ninos små hovar. Då gnäggade Lego igen och jag skymtade en svart liten shettis längre bort. Jag travade lättat fram till Veronica och Nino och berättade vad som hade hänt, men jag nämnde inte mötet med travaren. Veronica frågade om hon skulle rida men jag sa att det var okej. Resten av ritten var Lego lugn och jag slappnade av.
När vi kommit tillbaka till stallet och ställt hästarna i hagen igen började Veronica prata om att hon funderade på att ge bort Lego eftersom att hon inte hade tid längre. Hon ville att jag skulle ta honom. Jag sa att jag skulle prata med mamma och pappa. Egentligen borde jag varit överlycklig! En egen häst hade jag ju drömt om jämt! Men jag kände att Lego var alldeles för ung och jag var för orutinerad. Jag längtade bara efter Harka, min bästa kompis islänning som jag hade ridit ibland innan jag började rida Lego. Men jag trivdes ju så bra med Lego så jag bestämde mig för att tänka på saken.
Cirka en vecka efter att jag hade ridit bestämde jag mig för att jag inte kunde ta Lego. Hur mycket jag än ville. Visserligen hade vi råd, men Lego var ju bara fem år. Han behövde utbildning och jag behövde en lugn och säker häst. Veronica sa att hon förstod, men att hon tyckte att det var synd eftersom att Lego hade blivit mycket lugnare när jag red honom. Jag fortsatte att sköta honom i ungefär sex veckor. Då berättade Veronica att hon hade en kompis som hette Elisabet som gärna skulle vilja ta över Lego och utbilda honom. Jag blev så klart väldigt ledsen eftersom att jag och Lego hade kommit varandra ännu närmare efter "helvetesritten" som jag kallade den. Men det visade sig att Elisabet var en mycket snäll kvinna runt trettio och hon sa att jag fick hälsa på Lego när jag ville. Men vi allihopa visste att jag inte skulle få se honom igen. Jag kramade om honom och han drog sin mule över min rygg. Jag tog ett steg tillbaka och han snusade mig i ansikten som för att säga: "Hej då lilla människa." Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och slog armarna om honom igen. Jag drog in hans doft genom näsborrarna och sa att jag aldrig skulle glömma honom. Sen hjälpte jag Elisabet och Veronica att lasta honom och när Elisabet hoppade in i bilen hörde jag ett sorgset gnägg inifrån transporten. Som för att säga: "Jag kommer aldrig glömma dig heller." Jag gick in i det lilla stallet och hämtade min ryggsäck. Veronica kramade om mig och jag visste att hon också höll på att börja gråta. Sen sa hon åt mig att vänta en stund och tog upp en tygpåse från golvet. Hon gav den till mig mig och jag öppnade den. Det var Legos älsklingsborste, hans grimma och ett fotoalbum. Jag tog ut albumet och kollade i det. Det var bilder på Lego från det att han var föl till strax innan han åkte. Jag sa att jag inte kunde at emot något av det, men Veronica sa att hon hade så många bilder på honom och borsten och grimman skulle hon ändå slänga. Jag kramade henne och gav Nino en puss på mulen. Sen gick jag bort till min cykel och cyklade hem med tårarna strömmande nerför kinderna.
Nu har jag börjat sköta Harka igen, men jag saknar ofta Lego. Ibland tar jag fram tygpåsen och luktar på grimman och kollar i albumet. Jag har inte kunnat titta i det en enda gång utan att minnena sköljer över mig. Jag har åkt förbi hagen där Lego står nu och sett att han mår bra. Jag gick faktiskt in i hagen och hälsade på honom. Och jag tror att han kände igen mig...
|
|
|
|
