Det sista ögonblicket |
Hon går längs en mörk stig. Månen följer vaksamt hennes steg, nästan ljudlösa mot den hårda stenen. Hon rör sig med ett spökes grace, och så bräcklig som hennes lekamen är påminner hon om ett. Tyst och blek går hon, med bittra tårar i ögonen. Hon är ung. Alltför ung för att gråta på detta vis. Men sällan har sorgen skonat någon för ålderns skull.
Den unga flickan älskar. Och de som älskar är bundna till lidande. Det är naturens lag.
Flickan når målet med sin promenad. Från den mörka klippa där hon står kan hon se sjön. Den glittrar nedanför henne som en lockande juvel. Bortom sjön kan hon se ljusen från en avlägsen stad. Många gånger har sjön lockat till sig unga liv, alltför unga för att ta slut. Flickan ställer sig vid kanten och blickar ner mot den mörka vattenytan.
Hon blinkar till. I dunklet tycker hon sig se en bekant gestalt avspeglas där nere. Han. Blågröna ögon och ljusbrunt hår, ett leende som hon aldrig skulle glömma. Nu ler han mot henne där nerifrån. Hon tar ett litet steg närmare… Plötsligt försvinner bilden. Det är inte han när nere, det är hennes egen spegelbild. Brunt hår och mörka, rödgråtna ögon i ett blekt ansikte. Ihåliga kinder som ingen någonsin har önskat smeka.
En droppe faller ner till djupet och får ytan att krusa sig. Hon sluter långsamt ögonen och drömmer sig bort. Varma sommardagar, skratt och lite förläget flörtande. Under sommarsolen hade han lett mot henne, och hon hade lett tillbaka. Varje gång han hade rört vid henne hade hon ryst till av välbehag, av ett trånande begär och en älskande längtan. Men de hade varit vänner, och försynt flörtande hade inte gjort någon något gott. Hon hade aldrig haft modet att berätta om verkliga känslor. Varken för honom eller någon annan. Aldrig. Var det så underligt? Vad skulle det ha betytt för deras vänskap? Hade det blivit lättare att leva med hans medlidande än med hans oförmåga att se det uppenbara? Till och med raka frågor hade hon besvarat med lögner. Var det så underligt?
Ljudet av en nattvaken fågel väcker henne ur drömmens värld. Den sommaren är avlägsen nu, det har redan börjat slå om till en ny vår. Den kommande sommaren kommer hon att vara utan honom. Han är redan borta.
På andra sidan jorden har hon nog redan försvunnit ur hans minne. Förmodligen kommer hon aldrig få träffa honom igen, annat än i hennes drömmar. Där lämnar han henne aldrig ifred.
Hur kan man sakna det som man aldrig har haft? Den förlorade romansen som aldrig blev. Hade det varit annorlunda om hon inte hade varit en orolig lögnare? Berättat innan det blev för sent. Hade tårarna blivit fler eller färre av sanningen? Den som hon knappt själv förstod sig på. Att älska och förlora sägs vara bättre än att aldrig älska alls, så varför önskade en del av henne att hon aldrig hade träffat honom? Två välsignade år av vänskap. Tvivel, kärlek, mörker, ljus. Säg, sörjer den blinde ljuset om hon aldrig har sett det?
Hon minns sista gången de såg varandra. Det hade tagit all hennes viljestyrka att släppa taget om honom, i den där allra sista kramen. Hon hade velat hålla fast honom, hålla honom kvar i en evighet. Bara få stå i det där ögonblicket och hålla om honom. Hålla hårt. Spendera en oändlighet just där, där i hans famn. Men kärlek ger inga oändligheter. Speciellt inte till dem som älskar i tystnad.
Istället hade det varit en snabb omfamning, hon hade till och med lyckats hindra sig från att gråta. Ja, hon hade tagit förväl som en vän och hållit sig till lögnen, trots att det gjorde så ont. Smärtan fanns ännu kvar i hennes bröst, som en mörk hand försökte den krossa hennes hjärta. Saknad, en ofantlig, obeskrivlig saknad. Om han bara hade vetat. Om han bara hade vetat…
Nu står hon på den yttersta kanten av klippan. Vattnet är så vackert där nedanför. Skulle han sakna henne om hon hoppar? Skulle han förstå varför? Skulle han ens få veta att hon gjort det? Skulle hon klandras för stillandet av ännu en orolig själ? Ja, hon skulle åtminstone möta klander från sig själv. Hon tänker inte hoppa. Om hon så ska leva resten av livet i mörker, efter att låter ha blivit blind, så ska hon inte hoppa.
Hon hör sina egna hjärtslag i tystnaden på klippan. Hjärtat som hon lovade bort i tystnad slår nu ensamt i tystnad. Det finns någon slags morbid ironi i faktumet. Hon orkar inte le åt den. Istället vänder hon sig om och går tillbaka samma väg som hon kom. Om hon ändå kunde göra samma sak i livet. Vända sig om och gå tillbaka. Tillbaka till det där sista ögonblicket. Och ha det i en evighet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | din_mardrom - 30 jun 06 - 07:09- Betyg:  | | Önskar jag kunde förstå hur du får inspiration till något så här vackert.. Ändå känns det som om jag vet varifrån du får det :) Fortsätt skriv så här vackert, Cael! | | moatoa - 22 jun 06 - 21:35- Betyg: | | gud vad fin... | | yuriko - 22 jun 06 - 21:19- Betyg: | | jättevackert....^^ |
|
|
|
