att få se fjärilarna flyga. kapitel 1. |
läs Prologen först. kort del. de kommer dock bli längre med tiden. enjoy!
Kapitel 1.
år 1953.
Elira såg med stolthet i blicken på sin storasyster som var höjdpunkten vid dagens måltid, det avlånga bordet kryllade utav barn i åldrarna mellan tre och fjorton, Marie som nu var femton år fyllda, var den äldsta flickan på barnhemmet och skulle nästa morgon bege sig med tåg till sitt nya liv. Hon hade fått jobb som köksflicka på en stor herrgård i London, självklart hade Marie velat bli någonting i stil med kontorsflicka eller butiksbiträde, men nu hade rädslan dragit tillbaka hennes önskemål. Det var förmodligen bara Elira som kunde se hur storasystern tvingade sig igenom middagen och alla frågor, hon såg ut att storkna när nunnorna skänkte henne gåvor och önskade henne lycka till på färden; för en sekund avundades Elira Marie som efter många år utav brutalitet fick posetiv uppmärksamhet ifrån systrarna. Men Marie fasade för sitt liv, hon var orolig över hurvida bra Elira skulle klara sig ensam, om de skulle lyckas hålla kontakten och kunna träffas igen om tre år, då den tolvåriga Elira fyllde femton och själv skulle bli bortskickad ifrån sitt tidigare liv.
När de två flickorna äntligen lämnades ifred satt de med magarna fyllda utav njurpaj, njöt utav tystnaden och de underbara dofterna utav exotiska blommor som låg i de varma sommarbrisarna och lurade, de såg på varandra med tårfyllda ögon och insåg att detta var deras sista kväll tillsammans. Maries kortklippta, kastanjebruna hår lekte i de milda vindarna, hennes valnötsformade, mörkbruna ögon granskade Elira med en sådan ömhet att hon fick en stor klump i halsen. Och när Maries fingertoppar äntligen snuddade vid Eliras mjuka kind, brast den lilla flickan i gråt och klamrade sig fast vid storasysterns bröst. Snart stämde Marie in i Eliras snyftningar, hon vaggade den lilla i sin famn, viskade uppmuntrande ord som inte längre fann sin mening i Eliras huvud, hon ville inte höra på tramset om att de snart skulle ses och få leva lyckliga i alla sina dagar. Trots sina unga år, var Elira väl medveten om att nunnorna var ett par elaka häxor som gärna splittrade på syskonen,hur mycket Marie än skulle böna och be, skulle de aldrig hamna i samma hushåll igen. Inte förrän de fyllde arton. Och dit var det långt.
”Jag kommer sakna dig så..”gnydde Elira och borrade in näsan i sin systers kofta, drog in hennes doft i tunga,djupa andetag, samtidigt som tåraflödet övergick i olyckliga hickningar.
”Seså, Elira, du kommer klara dig galant utan mig. Det är inte långt kvar tills du också fyller femton, då kommer jag hit och tar med dig till herrgården. Vi kommer kunna arbeta tillsammans, leva tillsammans.. utan de elaka häxorna bakom våra ryggar. Bara du och jag. Låter inte det bra?” Marie visste alltid hur hon skulle trösta Elira på allra bästa sätt, hon snörvlade till och torkade sig om den rinnande näsan med den alltför långa tröjärmen. Hon nickade långsamt och såg upp på Marie med en olycklig blick.
”Men mamma då..?” frågade hon försiktigt och lutade sin panna emot systerns trygga axel, Elira bet på sin nagel och kröp ihop innanför muren som skapades utav Maries värmande, beskyddande armar. Det var som att Elira satt innanför en dyrbar, beskyddande rustning, som om att hon såg på världen med någon annans ögon.
Det var tyst ett långt tag, Elira teg tills en stor, varm droppe föll ned på hennes hand, Marie grät och gömde sitt söta ansikte i den lillas välkammade hår, armarna kröp allt hårdare kring Eliras kropp, samtidigt som snyftningar var så hjärtskärande att de kunde få en stenmur att gråta.
”Jag menade inte att göra dig olycklig!” Kved Elira snabbt och slingrade tröstande sina egna, beniga armar kring storasysterns hals.
En fjäril fladdrade förbi och fångade för några sekunder flickans uppmärksamhet, vingslagen var ettriga och den vackra ljusblå färgen smälte in bland skönheten omkring dem, de höga träden med sina ståtliga, tjocka kronor, de nyligen utblommade blommorna i mängder utav olika kulörer, det höga, ovårdade gräset som var ett perfekt gömställe för många utav barnen, de sena sommarkvällarna då de lekte kurragömma.
En djup suckning ifrån Maries håll fick Elira att tappa fjärilen med blicken, hon återgick till verkligheten och fann sig själv med att bli smekt över kinden med ömma, kärleksfulla beröringar.
”Ja, hon kommer också att vara där..” Ljög Marie och kysste sin syster på pannan. Hon hade inte hjärta nog att tala om för Elira vad som inträffat för två år sedan, de hade funnit deras moder, mördad i en gränd, lättklädd och vanvårdad, trots att vintern varit kall och snön legat tjock på gatorna det året, hade deras mor endast funnits i en kort kjol, nylonstrumpbyxor och en på tok för uringad topp; det visste Marie, eftersom de tvingat den lilla flickan att identifiera sin moders kropp.
|
|
|
|
